Det var annorlunda förr

Maken behövde bege sig till vårt västra grannland för att stå på huvudet i ett gammalt arkiv och rota bland gamla dokument. Närmare bestämt tänkte han sig att åka till Rigsarkivet i Köpenhamn för att riktigt gräva ner sig bland pergament och frakturstil.

- Jag följer med! sa jag bestämt och tog raskt ut en semesterdag. Vad har man semesterdagar till om inte för att åka till Köpenhamn, menar jag? Nu var det väl kanske inte direkt Rigsarkivet som lockade och drog, jag såg mer en lättjefull lunch med ett glas vin framför min inre blick, lite strosande runt i den fina miljön och kanske rentav att man råkade köpa sig ett par skor? Sånt händer ju så lätt.

Nu är det mycket märkligt, igår kväll skulle jag ta tåget till Malmö, något som normalt sett tar ca 12 minuter. Igår lyckades vi på denna tämligen beskedliga tid bli nästan 45 minuter försenad och då hade jag infunnit mig i mycket god tid på stationen. Idag var vi inte i god tid på stationen, men tack vare att vi löpte som något överåriga gaseller lyckades vi ändå med ett (eller snarare två) pantersprång kasta oss på i sista minuten, innan tåget ångade iväg i tid. Men med kom vi och när vi väl anlände till den danska huvudstaden strosade vi iväg till slottet, där arkivet ligger. Danskarna tror nämligen inte på att hysa in sina nationalskatter i någon plåtlada ute i ett industriområde, och det gör de fullkomligt rätt i. Arkivet ligger jämte bibliotekshaven, och vi traskade in genom porten.

 Mycket tydde på att vi närmade oss vårt mål!

Glad i hågen klev maken in genom porten med mig i släptåg. Man såg hur det tindrade i ögonen på honom, här skulle det forskas!

Jag hade tänkt mig att maken skulle löpa in, slita åt sig dokumentet och raskt utläsa vad-det-nu-var som han ville titta på. Det visade sig att maken hade beställt fram åtta (eight, acht, huit, 8) lådor med spännande korrespondens. Ojdå. Men det var riktigt fascinerande, bara känslan att få handskas med brev som skrevs på 1400-talet gjorde att man nästan fick gåshud. De där åtta kartongerna rymde ju ändå handlingar från 1468 fram till 1500-nånting, och när jag tänker på den mängd ointressanta mail man sprätter omkring sig som en rabiat höna till höger och vänster så tänker jag att man var lite mer aktsam om det skrivna ordet förr.

Också hade man så himla fina sigill på varenda handling.

Det man hade skrivit, det stod där på pränt och tanken att det har bevarats genom århundradena och att vi 550 år senare kunde sitta där och handskas med pergamenten är faktiskt lite överväldigande.

Nu ska man väl säga att det var väl inte direkt så att man kastade sig över dokumenten och läste obehindrat, snarare tvärtom - men man kunde beundra hur väl man präntat det man hade att säga. Sms-språket kändes väldigt långt borta. Och den moderna byråkratin med handlingar och bilagor och ord, ord, ord som väller över en likt en lavaström från ett vesuviusutbrott kändes minst lika avlägset.

När vi hade vänt på vartenda brev, dinglat med vartenda sigill så slet vi oss från pergamentens förtrollade värld - det började kurra i magen och det var absolut dags för lunch! Vad kan väl då vara mer passande än att slinka inom Restaurant Maven (som betyder "magen" för de som inte är så bekanta med det vilda danska tungomålet). Denna restaurang ligger i en gammal kyrka på Nikolaj Plads. Är man  i närheten kan man gott gå dit, tycker jag. De har goda viner som säljs glasvis och maten är det minsann heller inga fel på. Även om vi blev lite förbluffade när vi fick in vår lunch. Vi hade beställt in "Rilette af gris", utan att ha någon som helst aning om vad rilette är för något. Det vet jag fortfarande inte, men det serverades i en liten glasburk. Tämligen svårtpillat att få ur burken, men gott!

Sen tänkte jag gå i en skoaffär, och då tänkte maken det också, som tur var. Det som inte var tur, var att de skor jag ville ha passade inte på fötterrna som sitter längst ner på mig, och de skor som passade, ja de ville jag inte ha. Så kan det gå! Då gick vi på antikvariat i stället och maken nedlade ett par byten. Eftersom antikvariaten ligger på Fiolstraede tänkte jag besöka den utomordentliga garnbutiken där - då hade den stängt!! Herregud, inte får man göra så, lägga ner garnbutiker så där. Upprörande, minst sagt. Det blev till att lugna nerverna med en cappucino och en bit morotskaka, ibland får man ta till tunga arttilleriet.

Sen tog vi tåget hem igen, hämtade Huliganen som hade varit och passat dottern, bjöd sagda dotter på kvällsmat och sen somnade vi lite till mans i spridda soffor.

Nu tänker jag mig att i fortsättningen ska jag vara lite mer aktsam med orden. Formulera mig lite bättre (fast inte i frakturstil). Inte hafsa och slafsa iväg en massa email utan stringens, rim och reson.

Men hur jag ska få in de där sigillen i mailprogrammet, ja det funderar jag fortfarande på.