Det där med hundar

När jag kom hem från jobbet både igår och idag så blev jag noga avscannad av Huliganen. Han snusade omsorgsfullt mig i knähöjd (det är väl ungefär så högt han når) och jag såg att han tänkte "men hallå där! har du varit på äventyr med en annan hund?!". Och jo, så är det. På mitt jobb så jobbar det normalt sett bara en hund, nämligen överste hundkontrollanten Huliganen, emellanåt med sin stand-in Zoya. Men nu! Nu har det smugit sig en katt in bland hermelinerna. Eller, om man så vill, en welsh springer spaniel bland västgötaspetsarna och papillonerna.

En av mina arbetskamrater passar nämligen en sådan, och denne fräknige vovve har numera besökt jobbet. Försynt tassar han in, vänligt viftar han på svansen, godmodigt lånar han Huliganens gris och leker försiktigt med den.

- Så tyst han är! säger arbetskamraterna, och ger mig menande blickar.

Själv tänker jag att det är väldigt roligt att hundar är så olika. Lika på vissa sätt;  fyra ben (mer eller mindre långa. I vissa fall väldigt mindre långa). En nos. Ett par, tre öron. Svans. Också i varierande grad. Väldigt olika på andra sätt. Ljudnivån till exempel. Eller fara-fram-som-en-tornado-nivån för att ta ett annat exempel.

Sen tänker jag att oj, vilken tur jag haft! Att Huliganen flyttade in just hos oss för drygt 11 år sedan. Så mycket som har hänt. Så mycket vi har lärt oss. Eller inte. Alla kurser vi gått. Alla promenader vi också gått.

När Huliganen var liten hade han aldrig tid att gosa, trots att jag tyckte att det ingick i det där valperiet; att få kela med en knubbig liten figur. Han hade inte tid, lät han meddela. Däremot hade han tid att hugga små sylvassa bissingar i våra anklar. Han hade tid att pinka ner den enda mattan som vi i förblommerat oförstånd låtit ligga kvar. Han hade tid att tugga i sig en eller annan sko. Men kela? Nä minsann.

Numera har han dock det. Ibland. På kvällarna är det male bondning, då ligger husse i soffan och Huliganen petar på honom med nosen och svansstumpen går som en semafor; då ska det klias på magen och Huliganen suckar belåtet. Just så ska det klias, då är det som bäst.

Alla de där principerna vi hade om att inte tigga vid bordet, inte ligga i soffan, inte skälla, inte göra si eller så, ja det har väl gått med dem som med många andra principer; vi insåg att de vare sig gjorde oss eller Huliganen lyckligare. För, som vår nye braige veterinär och jag enades om; vad har man hundar till om inte för att skämma bort dem? För nog är det så att det är väl ingen som får en att känna sig så älskad, efterlängtad och fantastisk som en hund? Den ger väl höga faderullan i om man har en dålig hårdag. Om man inte orkat städa. Eller om man rent allmänt känner sig som en skrutt; en hund blir lika glad ändå när man kommer.

Numera går vi inte så många kurser, inga alls faktiskt. Vi tränar ganska sporadiskt också, däremot belönar vi rikligt minsta ansats till att göra något som med god vilja kan ses som ett lydnadsmoment. Vi går promenader i maklig takt och stannar och snusar när vi vill. Eller rättare sagt, när Huliganen vill.

Vi inser att även om vi förhoppningsvis har en hel del goda år kvar tillsammans, så är det i alla fall en utmätt tid, så det gäller att njuta av kompanjonskapet och inte hänga upp sig på småsaker.

För egentligen så är han helt fantastisk, Huliganen. Bäst på alla sätt. Kanske inte på att vara tyst, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Det jag bryr mig om är hans osvikliga lojalitet. Att han får mig att skratta. Att han alltid vill sin familj väl. Även om de möjligen blir lite lomhörda då och då.