Och så kom han då

Kung Bore, menar jag. Det var väl ändå väntat, det har ju rått sibirisk kyla några dagar och det har varit mycket snack om the beast from the east och allt det där, men det är inte det som gjorde att jag tämligen tvärsäkert kunde säga att natten till onsdagen den här veckan, det var då vintern skulle slå till i Lund. Det är nämligen så att denna vecka är det makens och min snöskottarvecka i huset. Ja man kunde ju tro att när man flyttar från villa till lägenhet så skulle man kunna kasta snöskyffeln på sophögen och jubla "aldrig mer!!". Men nu är det tvärtom så att vi nästan har mer att skotta, jo för renhållningsverket måste gå över grannhusets innergård för att nå våra soptunnor, och sen ska det ju skottas lite till cykelkällaren och så... och då har vi delat upp det så att varje lägenhet får sin(a) veckor. Renhållningsverket har också sagt att klockan 06.15 (piiip) på onsdagsmorgonen skulle det vara skottat. Maken, som inte skuttar upp med tuppen direkt i normala fall, bleknade lite vid detta besked men sa hoppfullt att "det kanske inte snöar tills det är vår onsdagsmorgon?". Jojo. Dream on grabben.

Det inte bara snöade, det blåste på tvären och det var liksom snö överallt, men maken och jag, som är rekorderliga och rejäla, vi var ute i ottan och skottade (och muttrade att om en timme kommer detta inte att synas eftersom det blåser så inihoppsan och snöar). Men sopgubbarna kom kvart i sju så vårt samvete är rent på den punkten.Dock visade det sig när vi kom hem och skottade igen, ja då var tunnorna inte tömda och när man ringde Renhållningsverket så hade de semester? Deras samvete bör således vara svart som synden.

Något annat som är rent är den lilla terriern som skuttade runt i den fluffiga snön och struntade i allt vad snöskottning heter. Och jag får ju säga om det bara kunde sluta blåsa (och vår snöskottningsvecka tar slut), ja då är det ju ändå rätt så vitt och vackert ändå. Dessutom är det ju också tur att man har sin böjelse för ullgarn för då är det ju rätt så lätt att ha tredubbla yllevantar på sig när man går ut i det kalla.

Trött söndag

Man skulle kunna tro att man varit med där och kämpat på tremilen i OS, för det var ju väldigt så trött jag varit idag. Det passar ju rätt så bra att vara trött på en söndag för det ska ju ändå vara vilodagen och idag har jag minsann tagit fasta på det.

Jag har lagt upp till ett par nya strumpor till maken. Enfärgade gråa, för jag vill vara en snäll fru, och snälla fruar stickar gråa strumpor till maken, företrädesvis icke-randiga. En lagom vilsam och till intet förpliktigande stickning dessutom som man kan ägna sig åt när hjärncellerna gått i ide.

Det är kallt. Isiga vindar viner kring öronen på en, men å andra sidan har jag idag plockat in den första lilla buketten från trädgården som står och niger och säger att nu är det vår. Eller vänta förresten, det var väl blåklockan det? Äsch, skitsamma, de säger "vår" till mig i alla fall!

Så det har varit sånt idag. Strumpstickande (grått) framför OS, lite snödroppsterapi och sen blev det en kylslagen promenad för Loppan och mig, men det är då det är så himla bra att vara garnnörd, då har man gott om ylle att linda in sig i.

Loppan och jag körde ut till Kungsmarken, så kunde hon springa av hjärtats lust medan jag lunkade fram i mer långsamt tempo. Vi klättrade över en stätta också, bara för att se vad som fanns på andra sidan? Det var ungefär likadant, men jag blir varm om hjärtat av att se hur djärvt och oförväget Loppan tacklar sådana hinder i sin väg utan att darra på tassen.

När sedan öronen frusit fast var det skönt att åka hem igen och tina upp med en kanelbulle och en kopp te. En angenäm söndag ändå, trots trötthet.

Det var nog tur ändå att det var Stina Nilsson och inte jag som stakade fram där längs spåret. Annars hade det nog inte blivit någon bronsmedalj.

Eller förresten, stryk "nog". Det är helt säkert så att det är bättre att jag ägnar mig åt att plocka snödroppar.

Att få frid i sin själ

Fredagen inleddes inte på bästa sätt, snarare långt därifrån. Och det var en avgjort misantropisk Loppa-matte som anlände till hemmet efter att ha avslutat jobbveckan. Det ströddes inte små skälmska skratt omkring sig. Glittret i ögonen lyste med sin frånvaro. Pannan låg i djupa(re) veck. Men nu är det ingen Norénsk pjäs det här med jämmer och elände, så hav förtröstan! Ljusare tider stundade.

Och det ganska snart dessutom. Vi var bjudna på kvällsmat hos Grynet och Pyret så maken och jag fräste iväg dit så fort vi kunde (dock inom lagstadgade hastighetsgränser hastar jag att påpeka). Vi fick god mat! Vi fick busa med Grynet! Vi fick umgås med Grynets och Pyrets farmor vilket sker alldeles för sällan. Det kan hända att jag och Grynet hade en räcka-ut-tungan-tävling när det var dags för tandborstning och pyjamas till vår bådas förtjusning vilket föranledde Grynets mamma att idag sms:a att "den här damen har stått och räckt ut tungan länge och omsorgsfullt idag..." vilket fick mig att utbrista "hoppsan som det kan gå" (utan att direkt ha dåligt samvete).

Det var helt enkelt en himla trevlig kväll och det finns inte minsta lilla bildbevis för ibland är det viktigare att räcka ut tungan och läsa böcker än att ta kort.

Den fortsatte det i samma bra:iga stil: en kylslagen men solig morgonpromenad för Loppan och mig där det dessutom blev en himla massa spring och bus i rastgården för Loppan och en trevlig golden retriever, inhandlade av nya fräscha tulpaner och sen en tupplur på soffan och sen var det dags att utnyttja vår julklapp från sonen och svärdottern; stand-up med Al Pitcher på teatern. Och oj vad vi skrattade! Det är något oerhört roligt att se våra svenska egenheter speglas genom en engelsmans ögon. Jag säger bara "fy fan!" vad jag skrattade. och innan någon får skrämselhicka för svordomar i bloggen så kan jag säga att alla som sett Al Pitcher förstår varför jag säger det.

Sen? Sen blev det ankbröst i cidersås och en pinot noir. Så jag får säga att den här helgen, den började lite på minus men har sen spruttat upp sig storligen.

Jag erkänner att bilden på ett glas Magners och ankbröst i stekpannan kanske känns något arrangerad... men vad sjutton! Torr äpplecider är gott och det är minsann ankbröst också.

Nu ser vi söndagen an med tillförsikt.

Lite kluvna känslor

Idag var det dags för kontroll hos tandhygienisten och även om hon är trevlig hygienist på alla sätt och vis så är det liksom ändå inte ens favoritsysselsättning av ligga där med gapande mun och bli petad på, dragen i, skrapad på och ultraljudsgnisslad på. I all synnerhet det där sista tycker jag är avgjort obehagligt. Å andra sidan så är det ju ändå en skön känsla när det är gjort, när tandstenen flytt sin kos och man är så ren bland gaddarna att det nästan gnisslar när man drar tungan över tänderna. Och å tredje sidan så är det ju också så skönt att få höra att man är så tajt och vältrimmad, det sker inte så ofta. Men hos hygienisten gör det det, för uppenbarligen är mitt tandkött såväl tajt som vältrimmat och det är ju skönt att detta saliga tillstånd dyker upp någonstans på ens lekamen, även jag kanske hade föredragit runt midjan? Eller överarmarna?

Här tänkte jag då skriva "man ska inte skåda given tajthet i munnen" men sen kom jag ju på att det var ju just precis det man skulle, i mitt fall alltså. Så då skriver jag väl inte det, då.

När vi var klara var det lunchdags och strålande sol! Läge för att ta den lilla Loppan och bege sig ut i spenaten alltså. Nu var det hyfsat kallt idag, men det gör då alls ingenting för igår stickade jag nämligen färdigt min Bousta Beanie.

- en mössa! I shetlandsull! sa jag belåtet och tittade kärleksfullt på skapelsen. Men vem skulle ha den uppepå sin huvudknopp, det var ju frågan?

Min blick föll på Loppan. Hon var avgjort tveksam. Faktum är att det var enbart med tillgripande av kommandot  "stanna! sitt kvar! alltså för-in-i-hoppsan, stanna!!! sa jag!" och ett antal frolic som det gick att få överhuvudtaget någon liten bild av den beanie-klädda terriern.

Nähänä. Inte det. Alltså jag är inte den som prånglar på flerfärgsstickade mössor i rejäl shetlandsull på otacksamma individer, så då tog jag den själv och det passade ju bra nu när vi var ute i den kylslagna grönskan. Loppan var lika glad för det, förmodligen gladare, och skuttade glatt omkring alldeles utan något på huvudet.

Och så länge Loppan slapp ha mössa på sig, medan jag å andra sidan fick värma öronen så vandrade vi fram i solskenet i allsköns samförstånd. Emellanåt stannade jag för att njuta av ljuset! Solen! Luften! och emellanåt stannade Loppan för att jaga en eller annan sork. Jag tror vi njöt lika mycket båda två av vår promenad.

Det gick snabbt

Det var ju fredag eftermiddag alldeles nyss? Det var ju bara ett ögonblick sedan man tog sin väska och sin Loppa och färdades hemåt till sin egen OS-nörd och nu är det måndag morgon? Märkligt.

I fredags var Loppan halt, jag såg det inte på morgonen men lite senare på förmiddagen så ropade en av mina arbetskamrater och tyckte att "du, är inte Loppan lite halt" och vad gör Loppans matte då? Vänder sig om och trampar på sin hund, så var hon inte halt innan så blev hon väl det då. Och eftersom Loppan och jag just haft en liten diskussion angående om det där med att hoppa upp på den kollega som definitivt inte vill bli hoppad på, så tolkade Loppan detta som att nu, nu är hon sur igen och tog sitt pick och pack och flyttade in till den kollega som egentligen, pre-Loppan, var hundrädd. Loppan är mycket förtjust i denna kollega och det är ömsesidigt och nu parkerade hon sig bredvid honom och blängde surt på mig om jag närmade mig.

Fast jag blev hyfsat snart tagen till nåder igen, och tassar och ben kändes igenom och jag hittade ingen orsak så jag tänkte att jag avvaktar lite och ser hur det går. Det kan ju vara vad som helst; en liten sträckning, det eländiga tösaltet som kommunen så generöst strösslar överallt och som svider i små hundtassar. Redan på lördagen var Loppan i stort sett helt ohalt igen och sen var allt som vanligt och det var ju skönt eftersom det var nosework på söndagsförmiddagen i ett ridhus. Loppan var full av entusiasm och studsade runt banorna i total eufori över att få träna och det var hundar där! det var hästbajs där! och små saker man kunde dänga runt med! Undra på att hon var i sitt esse. Men hon var duktig också och sista banan var hon den enda hunden som klockrent markerade de två dofterna, eukalyptus- och lagerbladshydrolat. Då blev matte makalöst stolt. Sen åkte syrran och jag ut till Eslövs golfbana för att vovvarna skulle få rasta av sig lite också och Zoya tyckte att "varfördådå?" medan Loppan for runt i extas - hit och dit, fram och tillbaka, blandat med diverset hopp-å-skutt. Sedan sov hon ovaggad hela eftermiddagen medan matte pillade med sin Bousta beanie som behövde justeras lite.

Så det har varit lite OS-tittande och  det var ju nagelbitande och gastkramande spännande med damstafetten (herrstafetten? not so much), det har varit lite vårkänslor som börjat spritta en aning av vintergäcken och det har varit traditionell söndagsmiddag (slottsstek) och nu, nu är det måndag igen.

Som sagt, det gick fort. Förhoppningsvis går det lika fort tills nästa helg.

Förmiddagsfika

Emellanåt knatar jag ju till sjukgymnasten och blir stucken i knäet med allehanda nålar. Sjukgymnasten är en trevlig dam så det är ingen direkt uppoffring. Oftast får jag en tidig morgontid så att jag kan åka direkt till jobbet efteråt, men idag fick jag en tid lite senare på morgonen och kreativ som jag är så kom jag på att då vore det ju himla dumt att hacka upp dagen med att först fräsa iväg till jobbet, sen agera nåldyna för att därefter fräsa tillbaka till tidigare nämnda jobb för att strax därpå ha lunch. Alltså, det inser ju vem som helst att det låter ju inte direkt befrämjande för produktiviteten, man måste ju ta sitt ansvar för BNP och allt vad det heter.

Därför tog jag kompledigt hela förmiddagen, och vilken bättre sysselsättning kan man då ha än att våldgästa dottern och Grynet och Pyret? Jag menar, BNP kan ju  någon annan ta ansvar för de fjuttiga timmarna?

Grynet har lite feber, men inte värre än att hon kunde bjuda mormor på lite Afternoon Tea fast på förmiddagen då. Nu är det så att Grynets teservis har en kanna och fyra koppar och en kopp, ja det var ju Grynets. En kopp skulle mamma ha. Hunden skulle ha en. Katten den fjärde. Hm. Det var något som inte stämde i ekvationen, ända tills Grynet bestämde att Hunden fick minsann vänta lite på sitt te, så kunde mormor och Hunden samsas om den koppen. Ett klokt barn det där. Mitt barnbarn. Ja, jag ville bara påpeka det.

Medan vi smorde kråset sov Pyret i sin babysitter och gick således miste om såväl te som färglada tårtbitar i prima plast. Men jag tänker som så, att hennes tid kommer ju. Bra torsdag det här får man säga.

Observera nu att Grynet har strumpor på fötterna. Dottern sa att "det tjatade alltid du om när vi var små och var sjuka, att då måste man ha strumpor på fötterna hur varm man än kände sig" och nu, nu inser hon att det var minsann ett väldigt klokt mammaråd, så nu har Grynet också strumpor på. Det kändes bra, att vissa klokskaper liksom går i arv. Jag blir lite sentimental och tänker att om den 25-30 år så är det kanske Grynet som själv pråcklar på sitt lilla febriga barn strumpor på de små fossningarna.

Och plötsligt händer det

Vi brukar inte direkt fira Alla Hjärtans dag i den här familjen. OK, om jag ilar och köper glass till maken (och mig, någon måtta får det väl ändå vara på givmildheten) på PerTutti, då äter han gladeligen upp. Förra året fick den lilla terriern ett tuggben med rosa rosett vill jag minnas, och det händer att jag knåpar ihop en eller annan muffins med hjärtströssel på. Men that's it. Inga nallar. Inga choklad i hjärtform. Inga röda rosor. Eller andra rosor för den delen, för visst får jag blommor, men inte på Alla Hjärtans dag.

- kommersiellt importerat trams, fnyser maken.

Tills nu, då.

Jag har nog nämnt det här med vykortssamlandet, har jag en svag aning om? Och nu är ju maken som han är. Hittar han ett något udda intresse så omfamnar han det med en innerlig frenesi, så det har införskaffats vykort. Vykort som i pluralis, alltså, och till yttermera visso jättemegamassorvansinnigtstort pluralis. Att säga att vi drunknar i vykort är kanske till att ta i (än så länge). Men det fjuttiga album som tomten kom med, och sen det ytterligare album han fick i födelsedagspresent det räcker ju inte långt, det får man ju förstå.

Maken grubblade. Jag tror han tyckte att det var kanske lite småförargligt att bums rusa ut och köpa fler album när han så nyligen fått. Men så lyste han upp och påpekade

- nu är det snart Alla Hjärtans dag!
- Jaha minsann, svarade jag förstrött då.
- Du kanske vill ge mig något? fortsatte maken lite menande.
- Tja föralldel, svarade jag, - vill du ha en liten nalle kanske?

Det ville inte maken. Det visade sig att det maken ville ha var två nya album och en oherrans massa plastfickor. Jag är ju inte den som är den, vill maken ha plastfickor en masse i stället för nallebjörnar, så ska han såklart få det. Sålunda ilade jag att beställa de önskade Alla Hjärtansdagsprylarna på nätet.

Sen slog det mig; såklart att maken inte bara vill få Alla Hjärtansdagspresenter, han vill självfallet ge bort också, det är bara det att han ännu inte fattat det! Bra kvinna reder sig själv så jag inhandlade Ego-Strik och en synnerligen ha-begärlig penna till mig själv och när maken fick syn på dessa så utropade han tacksamt

- det var precis det jag hade tänkt ge dig!

Jomensåatteh. Man kan lära även gamla makar att sitta, det är never too late och allt det där.

Vi har gått in i Olympiad-mode

Detta innebär att maken nu inrättar livet efter hur tv-utsändningarna från Korea sänds. Själv servar jag med lite frukost, fika, lunch och mat och allmänt uppmuntrande tillrop och maken tittar kärleksfullt på mig (när han släpper tv med blicken) och säger att jag är en fantastisk fru. Och vem vill inte vara det, så jag serverar så gärna kanelbullar och kaffe. Jag tittar en del också, för vinter-OS = skidor och det tycker jag är kul. Och man får ju säga att det var en mycket bra inledning på tävlingarna när Charlotte Kalla visade var skåpet ska stå och rodde hem guldmedaljen.

Fast egentligen började ju den utomordentliga helgen redan på fredagen, med lunchpromenad i sol (där Loppan hittade en spade. Spännande men lite scary - typ stå där alldeles tyst och vara spade alltså?!) och dessutom hade vi ju finbesök på kontoret av Milton, en värdig herre som Loppan blev alldeles oerhört imponerad av. Milton var möjligen något mer o-imponerad men lät sig nådigt uppvaktas.

Tja, sen var det ju lördag och då ska man shoppa lite. Te till exempel. Maken fick sitt gamla vanliga citronte så var han nöjd, men medan de mätte upp detta fick jag syn på ett te som bara måste provas - Mormors Magiska. Klart att ett hekto fick följa med hem! Och av detta blev jag så uppiggad (och möjligen magisk?) att jag stickade klart en liten gosskofta som snart ska lämnas till en liten grabb som kommer hit hela vägen från Korea.

Tja så gick lördagen i ett behagligt tempo, vilket kunde vara klokt eftersom vi varit hemma hos goda vänner på fredagskvällen, de som har labben Lisa som är i samma ålder som Indy. Då var det liv i luckan kan man säga. Men hundarna hade roligt och vi hade jättetrevligt och åt vansinnigt god mat (som det kan bli när man besöker en jägare, nämligen rådjurssadel), och då kan man behöva ha ett lite mer makligt tempo dan därpå.

Maken ramlade i säng vid 20-tiden eftersom han skulle upp innan hanen galit och Loppan och jag skrotade runt lite på egen hand innan vi också knoppade in. Det kändes lite märkligt, eftersom den kvällströtta i familjen är jag, med Loppan som god runner-up. Dock är det så att under OS sätts alla såna spelregler på undantag.

Söndagen inleddes lite gråmulet men ändå fint. Inga fler guldmedaljer så Loppan och jag åkte ut till Eslövs golfklubb, vår gamla hemmabana, för lite morgonpromenad och det var en skön början på dagen, det tyckte vi båda. Även om en av oss rusade runt som om hon hade betalt för det, och den andra vandrade fram i lite mer makligt och värdigt tempo.

När nu den lilla koftan var klar så var det ju läge för att fortsätta på den tröja jag påbörjade i höstas, en i milt grönt med bladmönster. Jag satt där och stickade och kände mig så ordentlig, nu minsann skulle även detta projekt slutföras! Men jag vet liksom inte hur det gick till, rätt som det var hade jag lagt upp till en Bousta beanie också? Ja det är märkligt hur det kan bli när ullnystanen sjunger sin förföriska sång.

Men man kan ju inte bara sticka och promenera med hunden och passa upp en OS-tittande make, lite annat vill till också, så syrran och jag åkte till Stockamöllan. Och då kan man ju undra; varför? Varför åker man till en lite håla ute i den skånska landsbygden? Jo för att gå på Frid och Fröjd såklart! Och när man väl varit där och möjligen kanske inhandlat sig några påskägg i plåt, ja då blev man ju grymt fikasugen. Fast var finner man fika en gråmulen söndagseftermiddag mitt ute i ingenstans? (Om man nu räknar Stockamöllan till ingenstans, alltså). Nu var goda råd dyra! - Åk till nästa by, Billinge, sa innehavarna av Frid och Fröjd, - där har de ett lite kafé som har goda kakor. Och ja, det hade de, de vart som att kliva rakt in i 60-talet typ och där tillbringade syrran och jag en angenäm stund med att dricka kaffe och fika och prata om livet och meningen med det hela.

Åter en bra helg. Med OS, fika, promenader, make, hund och allt. Jag klagar inte.

Ibland är det helt enkelt nödvändigt med en liten bildbomb

Som nu, till exempel. Häromdagen var jag hemma hos Grynet och Pyret och dottern (ja som då är deras mamma, vilket ju kan verka lätt förvirrande men nu är det så i alla fall). Det var Loppan och jag och vi hade en himla fin dag! Vi åkte pulka, vilket var synnerligen trevligt men det finns inga foton för har man hund och pulka och barnbarn att hålla reda på, ja då blir det inga foton tagna. I all synnerhet om man glömt mobilen dessutom.

 Men sen var vi tillbaka och då var det minsann ljust!Läge för lite fotografering alltså. Grynet var fullt upptagen med att hjälpa till med matlagning, mata Loppan och provsmaka Loppans plastben. Sen drog sig Grynet tillbaka för en liten middagslur och lagom tills dess vaknade Pyret och var alls inte avogt inställd till att vara fotomodell. Jag tyckte också att vi fick ögonkontakt och att hon ville prata med mormor och då kan man ju inte låta bli att tänka på att så väldigt länge dröjer det inte tills hon också kan säga "fideikommiss". Och "mormor". Jag vet ju vilket jag tycker är viktigast.

Pyret är en cool liten unge som tar det mesta med jämnmod, även när en nyfiken terrier sticker ner sitt raggiga huvud och säger "tjena!". Också är hon ju så söt! Precis som storasyster. Jamen kolla på den lilla rosenknoppsmunnen, undra på att man blir rent fjollig och kan sitta och titta på henne hur länge som helst.

Det är något alldeles speciellt att se sitt eget barn bli förälder. På något sätt knyts banden tätare både bakåt och framåt och det är lätt hänt att man blir lite sentimental. Fast bara en liten stund för har man en Loppa i familjen har man inte så mycket tid att vara sentimental. Mest är man glad! Glad för att dottern och svärsonen fått så fina flickor, att man får uppleva det där med barnbarn. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådär jättefjollig när jag fick barnbarn, men nu när de är här? Alltså jag är mormorsfjolligheten personifierad. And I'm proud of it.

 Jamen titta på den där sista bilden! Nog ser man att Pyret kan bli en rätt så kavat, bestämd och kanske rentav lite envis liten unge? Jag undrar var de dragen kommer ifrån...