Lite kluvna känslor

Idag var det dags för kontroll hos tandhygienisten och även om hon är trevlig hygienist på alla sätt och vis så är det liksom ändå inte ens favoritsysselsättning av ligga där med gapande mun och bli petad på, dragen i, skrapad på och ultraljudsgnisslad på. I all synnerhet det där sista tycker jag är avgjort obehagligt. Å andra sidan så är det ju ändå en skön känsla när det är gjort, när tandstenen flytt sin kos och man är så ren bland gaddarna att det nästan gnisslar när man drar tungan över tänderna. Och å tredje sidan så är det ju också så skönt att få höra att man är så tajt och vältrimmad, det sker inte så ofta. Men hos hygienisten gör det det, för uppenbarligen är mitt tandkött såväl tajt som vältrimmat och det är ju skönt att detta saliga tillstånd dyker upp någonstans på ens lekamen, även jag kanske hade föredragit runt midjan? Eller överarmarna?

Här tänkte jag då skriva "man ska inte skåda given tajthet i munnen" men sen kom jag ju på att det var ju just precis det man skulle, i mitt fall alltså. Så då skriver jag väl inte det, då.

När vi var klara var det lunchdags och strålande sol! Läge för att ta den lilla Loppan och bege sig ut i spenaten alltså. Nu var det hyfsat kallt idag, men det gör då alls ingenting för igår stickade jag nämligen färdigt min Bousta Beanie.

- en mössa! I shetlandsull! sa jag belåtet och tittade kärleksfullt på skapelsen. Men vem skulle ha den uppepå sin huvudknopp, det var ju frågan?

Min blick föll på Loppan. Hon var avgjort tveksam. Faktum är att det var enbart med tillgripande av kommandot  "stanna! sitt kvar! alltså för-in-i-hoppsan, stanna!!! sa jag!" och ett antal frolic som det gick att få överhuvudtaget någon liten bild av den beanie-klädda terriern.

Nähänä. Inte det. Alltså jag är inte den som prånglar på flerfärgsstickade mössor i rejäl shetlandsull på otacksamma individer, så då tog jag den själv och det passade ju bra nu när vi var ute i den kylslagna grönskan. Loppan var lika glad för det, förmodligen gladare, och skuttade glatt omkring alldeles utan något på huvudet.

Och så länge Loppan slapp ha mössa på sig, medan jag å andra sidan fick värma öronen så vandrade vi fram i solskenet i allsköns samförstånd. Emellanåt stannade jag för att njuta av ljuset! Solen! Luften! och emellanåt stannade Loppan för att jaga en eller annan sork. Jag tror vi njöt lika mycket båda två av vår promenad.