Det kom ett kort

Mitt i allt snörvel och ryggont och trötthet och allmänt jamen-herregud-det-är-ju-sommar-för-böfvelen-då-ska-man-väl-inte-må-skit-vavava? så damp det in ett kort i brevlådan. Fast nu ljög jag, kom jag på, för det damp inte alls, nänä PostNord har ju i sin vishet(?) bestämt att husets brevlådor är för små och fula och det är för jobbigt att dela ut, så huset har numera brevfack nere i entrén. Så det var snarare att öppna en lucka, men då, då låg det där och såg lockande ut.

Det var väldigt jugendinspirerat och tjusigt och inbjudande på alla sätt och vis, och det var ju precis vad det var; en inbjudan. Och inte vilken inbjudan som helst utan till bröllop! Maken och jag vi läste och tittade och tyckte att det var ju väldigt trevligt det här. Och sen, sen kom liksom pricken över i:et, the Grand Finale och som en triumferande trumvirvel självaste klädkoden. "Kavaj" stod det, och det är ju jättebra bra, men det stod något mer. Något som får mig att tro att brudparet har skänkt en tanke till mamma/svärmor.

"Hatt är välkommet". Alltså det är ju så himla roligt att gå på bröllop, och i november dessutom som verkligen är en månad som kan behövas lysas upp av ett litet bröllop eller så, men så dessutom få anledning att införskaffa en ny liten hatt! Ja, alltså, eftersom vi varit lite förvarnade om att det nog skulle bli så har jag ju redan för säkerhets skull införskaffat en liten röd pillerburk med ros och flor, men nog är det bättre att ha fler alternativ att välja bland? Vem vet vad man känner för, då i november? Jag känner ett stort behov av att gå i hattaffär.

Men oavsett så kan man lita på att jag kommer att infinna mig. Iförd hatt.

Det här måste väl vara ett av de få år när man ser fram emot november? Jag mår redan så mycket bättre, det här, det gjorde susen mot ryggskottet.

Alltså, jag vill inte vara gnällig...

...men jag får nog säga att med undantag av de få timmar jag höll ångan uppe på midsommarafton och vi var hemma hos syrran och åt jättegod mat så har det varit en rätt så pissig midsommar faktiskt. Pardon my french. Ska det va' så här? frågar man sig upprört. Halsont och feber och trött och hängig och ont-i-huvudet:ig, nä så hade jag verkligen inte tänkt mig det hela. Jag skulle ju vara ledig och  njuta av livet så till den milda grad att jag tog semester även måndag-tisdag. Jojo.

Jag hoppas innerligt att syrran inte blev smittad, då i fredags. Hon var förvarnad och vi undvek all form av närkontakt, och eftersom jag redan kvart över nio var helt slut så var det ju inte alltför många timmar, men ändå. Lite orolig är man ju.

Värst är att jag inte orkat sticka! Alltså, vad är det då för vits att vara sjuk, va? Det är väl då man ska sitta där och lugnt aviga-å-räta sig genom feberdimmorna kan jag tycka. Men nix. Några fjuttiga varv. Inte har jag orkat läsa heller. Och inte har jag orkat aktivera någon liten terrier - hon har, med benäget bistånd av maken, traskats runt på så att hon fått göra sina behov, men inga långpromenader, ingen träning, ingen lek, no nothing helt enkelt.

Nu är ju Loppan terrier som bekant, så hon finner ju på råd. Bra hund roar sig själv. Som att ge sig till att jaga en oförvägen duva med dödslängtan när vi var ute på promenad igår. Matte var inte uppmärksam så därför sitter matte nu med ett ryggskott, så som det kan bli när liten terrier gör en katapultrusning ut i tangentens riktning och i andra änden av kopplet sitter den en trött och sliten tant.

Nu hade jag tur ändå, för jag ringde vår eminente kiropraktor och han hade tid som tur var. Alltså, han är värd sin vikt i guld, den mannen (också är han snygg och trevlig också, som en liten bonus när man nu ska gå i clinch med varandra). Ett litet vrid här, ett litet pet där och vips! så är ryggen, om inte bra, så i alla fall har man inte känslan av någon smyger efter en och sticker en med en välvässad kökskniv i ryggslutet hela tiden.

Så det blir nog bra ändå, och idag tog jag ändå mig samman och körde en liten sväng ut på heden så att Loppan fick jaga fjärilar bäst hon ville på egen hand, och sedan fick hon ta sig ett litet dopp i Tvedöra också, så då kände jag mig som en något bättre matte trots allt.

Och när man inte orkar göra något annat så kan man ju leta bland gamla foton och där hitta bevis på att man är en präktig mormor, en som borde föräras någon form av utmärkelse; en sån mormor som inte bara trycker i barnbarnen sötsaker och bullar och sånt. Näminsann, sån är inte jag! - Varsågod, en morot! säger jag frestande och känner hur mormors-poängen bara rasslar in. Pyret var alls inte avogt inställd, utan hon grabbade tag i moroten och provsmakade så det stod härliga till.

Den uppmärksamme noterar att på ett par av bilderna syns det att hos mormor finns det inte bara morötter utan även washitejp, och det är en sån rulle Pyret har i handen mest hela tiden. Storasyster Grynet, hon hade också hittat washitejpen, men satt den mer i arbete kan man säga. Snyggt men inte pråligt, skulle man kunna säga om hennes nydekorerade tröja eller hur?

Nu är det snart fotboll (är det inte alltid det nuförtiden?) och imorgon är en annan dag. En ny dag, förhoppningsvis en piggelinare sådan.

Käre Hampus

 

Idag är det två år sedan du lämnade oss. Jag kan inte fatta att det redan gått så lång tid! Det går nog inte en dag utan att vi tänker på dig. Den där förlamande saknaden och känslan av att livet utan en Huligan i hemmet knappt är värt att leva har lagt sig, nu är det alla roliga minnen som finns kvar.

Du var en hyvens grabb! Du fick oss att skratta, du höll oss sysselsatta och du fick oss att inse att livet med hund är så himla mycket bättre. Du kommer alltid att ha din alldeles egna speciella plats i hjärtat. Du älskade oss och vi älskade dig, du var vår hund i vått och torrt.

Loppan, som är vår nya kompis är en helt annan hund, precis som det ska vara. Det tar ett tag, men sen får man lika varma känslor för ens nya fyrbenta kompis och man inser att hjärtat är stort; det rymmer massor av kärlek som räcker till många!

Jag hoppas att du har det bra där du befinner dig, att du får fräsa runt i full fart, att du får styra och ställa och skälla så mycket du vill utan att någon hyssjar på dig, att någon kliar dig på magen när du är trött och att du får tigga hur mycket ost du vill!

Business as usual

Nu har vi haft strålande sommarväder alldeles väldigt länge och det har ju varit ovant, men trevligt. Lite torrt kanske, men man har liksom vant sig vid att glida in i medelhavsmode och lite lättsinnigt tänka "manãna" om det mesta.

Idag är det ju midsommarafton och då går det ju inte an att det är varmt och soligt och dans-på-bryggan:aktigt och sådär, hur skulle det se ut? Nix, det är the same procedure as every year, så nu viner vinden kring öronen, det regnade i natt så att man trodde att fönsterna skulle regna in och ja, man har som grädden på moset drabbats av en illasinnad liten halsbacill som övar sig på att göra scoutknopar av ens stämband.

Nu ska man inte hänga läpp över det, man kan hälla i sig te (ja jag gick faktiskt så långt att jag lät maken övertala mig att dricka varm mjölk med honung, hans go-to-kur när förkylningen slagit sina klor i honom, men efter att ha klunkat i mig en del så kände jag att nä, SÅ sjuk är jag inte. Varm mjölk - vik hädan!), och dessutom kan man planera stickandet av nya yllevantar, nu när jag passade på att köpa lite nytt ullgarn när jag var på stickcafé i veckan.

Klart man ska sticka ullvantar på midsommarafton. Typ.

Vi har det rätt vilsamt och bra ändå, Loppan, maken och jag. Och rätt vad det var så damp det in en bild på Grynet och Pyret i midsommarkransar och det sätter ju onekligen guldkant på tillvaron. Själv ska jag inte ha krans, men jag har köpt lite blommor på torget och ikväll ska vi hem till syrran och Zoya och bli utspisade så det blir nog ändå en riktigt bra midsommarafton det här, med ullgarn och allt.

Ibland behöver man en ny anteckningsbok

Jag har alltid gillat anteckningsböcker, ja rent generellt kan en välsorterad pappershandel få mig att dregla lite diskret; papper, pennor, anteckningsböcker, allt vill jag ha! Ibland köper man sig en anteckningsbok bara för att det kan vara bra att ha, omutifallatt liksom. Och ibland vet man inte riktigt vad man ska ha den till, men att ha saker til lyst, det kan väl också vara bra tänker jag.

Nu har jag slagit till igen. En illrosa Leuchturm, en sån förlägger man nog inte så lätt tror jag. Och den här gången har jag en plan för vad den ska vara till, även om det mesta kanske inte kommer att skrivas i den förrän nästa år. Men man måste ju förbereda sig. Planera. Skriva. I sin illrosa bok.

Jomenvisst, för nästa år, då smäller det! Då ska jag åka till Shetlandsöarna och krama får och kanske få se en lunnefågel eller två och umgås med ullgarn så att det står härliga till, och det ska bli som en bal på slottet; alldeles, alldeles underbart. Inbillar jag mig i alla fall.

Maken ska inte följa med, även om han hjältemodigt erbjöd sig. Han tänkte väl att nu har hans trogna hustru följt med honom och tittat på diverse konstigheter som olympiska hoppbackar, spridda skalbaggsarter, olympiastadions rent generellt, släktforskningsarkiv och Braheslott och kyrkemporier och det ena med det andra, så han kände nog att då var det kanske dags att följa med och fraternisera sig med ulliga och gulliga får, och dessutom vandra i karg och härlig natur. (Maken gillar inte karg natur, natur ska vara lummig och grön och helst ska den finnas inne i ett slottsbibliotek eller så).

Jag uppskattar makens erbjudande, men känner att det blir nog bättre att åka med en annan garnnörd, nämligen en av mina äldsta och bästa vänner som också gillar såväl ull som karghet. Så i september 2019 då kommer att anlöpa Shetland. Inte över havet i en vikingabåt som våra fornfäder, men lite mer civiliserat i flyg till Sumburgh.

Jag kan knappt bärga mig, det är så att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Nog var väl det här värt en illrosa anteckningsbok?

...och idag blev det ankmat

Inte ankbröst då, alltså. Man vill ju i alla fall tro att det inte är kannibaler som simmar runt där i stadsparksdammen. Och egentligen är det väl inte ankor heller, om vi nu ska vara petiga, utan änder, men nu ville jag ju knyta an till förra inläggets titel och då får man sätta sig över såna ornitologiska spetsfundigheter.

Vi har alltså varit i Stadsparken idag och matat pippisar (se där, hur listigt undvek jag nu inte att få alla fågelskådare på halsen!). Inte med bröd, eftersom vi nu lärt oss att detta är inte bra för fågelmagar, utan med havregryn och det föll också våra bevingade vänner på läppen näbben.

Det var inte bara maken och jag som utspisade fågelfän, det var främst Grynet som kom och hälsade på som en glad överraskning igår och som sen sov över hos mormor och morfar. Först var vi ute i trädgården och det var fullt av barn och hundar och det ena med det andra som for runt och lekte och gungade och spelade bandy och sen åt vi glass och sen somnade både mormor och Grynet vid ca 22-tiden sådär. Ja, vi vet att hemma hos Grynet är läggdags lite tidigare, men hemma  hos mormor och morfar är vi litet anarkistiska av oss och det tycker jag nog man kan få vara.

Sen sov vi och sov vi och sen gick vi upp och promenerade med Loppan i Botan så att hon fick göra sina morgonbestyr. Det tycker Grynet är roligt! - Inny bajsar ute! säger hon och ser pillemarisk ut. - Mormor plockar upp! säger hon sen, för det är ett ordentligt barn som tycker att man ska uppföra sig när man är ute med en bajsande hund och det har hon ju alldeles rätt i.

Sen var det fullt schema! Knappar skulle sorteras och sisådär och sen väckte vi morfar och traskade bort till Stadsparken. När ankorna var mätta och rapade lite belåtet så gick vi till lekplatsen och gungade och klättrade på tåget och balanserade och klättrade lite till fast mormor är en mes och kan inte klättra lika bra som Grynet.

Sen var det dags att gå hem igen och då kom Grynets mamma och pappa och Pyret och åt litet lunch; det blev potatis och sill och ägg och oliver och pastaskruvar och bröstmjölk - lite för varje smak kan man säga.

Tänk så himla roligt det är när man får såna där oplanerade besök!

Igår blev det ankbröst

I helgen hade vi gäster och då serverades ankbröst - Loppan var synnerligen intresserad men fick inget, jag tycker nog att gäster ska serveras först och att det inte ska ha varit en terrier som plockat åt sig de bästa bitarna själv. Loppan tyckte att detta var en snål och njugg inställning och blängde lite under lugg - ja om hon nu hade kunnat blänga, hon är liksom inte lagd åt det tjuriga hållet min lilla loppa.

En bit blev det kvar och när gästerna gått hem fick Loppan ett litet hörn som försvann fortare än en gris hinner blinka. Precis när jag tänkte ge henne en liten bit till kom jag på att nämen vänta nu, på måndag är det ju avslutningstävling i noseworkgruppen och vad ska väl motivera den lilla terriern mer än ankbröst? Hm... Alltså packade jag in ankbröstet i gladpack och la in det i kylskåpet igen. Loppan såg dystert ånkan försvinna och man riktigt såg hur hon tänkte "Snåljåp! du tänker säkert gå upp i natt och moffa i dig ankbröstet själv".

Men nix, det gjorde inte matte (hade det varit choklad är det en annan femma) så när det var avslutning igår kom ankbröstet med och nog gjorde det susen alltid! Loppan gjorde bilsök och hittade dofter, hon gjorde inomhussök och for som en målsökande missil in under en lastpall och hittade en doft där och sen lurade hon i och för sig matte med en halvhjärtad markering på en burk på en vägg, och matte, som gripits av tävlingsdjävulen, tjoade "markerat!" innan hon hann besinna sig, så det var faktiskt mattes fel (som alltså inte fick något ankbröst heller då), och sen avslutade nosarbetaren med att ihärdigt och övertydligt, så att dumma matte skulle begripa, markera två dofter vid en brädhög och på en dragkrok.

Så ja, det där med att belöna med ankbröst, det ska vi komma ihåg till nästa gång. The Duck's Road to Success kan man säga.

Min lilla Loppa. Värd sin vikt i ankbröst.

När vi nästan fick oväntat besök

Vi har inte bara varit i djurparken i helgen, det har varit rätt så mycket trädgårdshäng också. Sova lite i soffan, grilla lite, gripas av lust att rensa i en rabatt och göra det innan man inser att nä, det är alldeles för varmt. Då är det skönt att ha en trädgård på 64 kvadrat, det är liksom snabbfixat får man säga.

Morgnarna var dock lite mer svala i temperaturen så då passade Loppan och jag på att åka ut i skogen för att motionera oss lite. Eller rättare sagt, Loppan motionerade och jag spankulerade fram i synnerligen maklig takt. Det räcker ju att en blir vältränad, tänker jag. Måtta i allt.

Rätt vad det var så fick jag syn på en lämplig sten och det vet man ju, finns det en lämplig sten, ja då tycker man ju att då kan den lilla terriern posera där så att matte får ta en bild.

- Posera fint! sa jag till Loppan. Loppan glodde lite på mig och tyckte sen att herregud, ska det vara den där gamla hund-poserar-på-sten-bilden nu igen? Hur vore det med lite nyordning och nydaning? undrade hon sen och tyckte att jag kunde ju sitta på stenen och se cool ut, så kunde hon ta bilden?

- Jamen herredumilde, Loppan, sa jag, hur skulle det se ut? Om matte kliver upp på en sten så ramlar hon bums ner, det vet du ju. Det blir ju en väldigt fånig bild och det kan jag verkligen inte lägga ut på min artistiska och högtstående kulturella blogg - en rund tant i övre medelåldern som sprattlar runt som en skalbagge bland barr och myror? Skulle inte tro det, va!

Loppan tyckte att jag var motsträvig och fantasilös men insåg att slaget var förlorat och hoppade upp på stenen så att matte blev nöjd. Och ja, jag tror faktiskt att bloggen vinner på att se mer av Loppan och  mindre av mig. I alla fall om jag ska utföra balansakter i högre skolan.

 Sen åkte vi hem och somnade i den där trädgårdssoffan i värmen ända tills man väcktes av att det liksom lät. Det lät närmare bestämt som att någon använde blåslampa och mycket riktigt, när man försiktigtvis stack ut huvudet under parasollet så såg man att luftballongsäsongen dragit igång igen.  Det händer då och då att man ser luftballonger fina sommarkvällar, men det är nog första gången jag ser dem gå så lågt här inne i stan, det var nästan så att det var läge att kolla om man skulle sätta på en kanna kaffe till, för det är väl det som ska till när man får oväntat besök?

Men sen eldade de på igen och försvann över hustaken. Jag tycker det ser väldigt häftigt ut, det där med att åka luftballong fast lite orolig hade man kanske ändå varit för att man skulle landa lite oväntat där det inte var meningen att man skulle landa. Och det är kanske inte alla som skulle uppskatta att få en luftballong rakt ner knäet och skulle spring in för att sätta på kaffet?

Att ha fått en julklapp

Det var en gång en jul och en julklapp och en familj som bara var tre, men där nr 4 höll på att spränga mållinjen. Denna lilla familj gav maken och mig en fantastisk julklapp, nämligen en heldagsutflykt till sommaren med dottern och svärsonen och Grynet och Lillasyster som vi ju då inte ens visste att det var Pyret.

När det är jul, ja då är det kallt och ruggigt och det där med sommarutflykter känns våldsamt avlägset. Men rätt vad det är så är det dags! Loppan fick inte följa med för hundar är inte välkomna inne på djurparken. Märkligt kan man tycka, när det liksom örler av djur i varenda buske, men nu var det så och bara att finna sig i.

Vi andra, vi drog iväg, fullpackade med Gryn och Pyren och picknickkorgar och hattar och mormor och morfar. Och vilken dag det blev! Solen den sken och gassade och vi såg massor av djur! Getter och kaniner värmde vi upp med, innan vi gick på the hard stuff som sälar och sånt.

Men innan vi kom till sälarna var det ju traktorkörning. Grynet rattade runt traktorn på ett synnerligen kompetent vis och bjöd mormor på en åktur i fåret Shaun-land. Mormor tryckte sig ner bredvid Grynet och det var rätt trångt så mormor tänkte att jaja, ett eller annat knä, det får man offra. Maken påtalade efteråt att alla andra vuxna satt i baksätet - men vem vill sitta där bak, man vill väl ha bästa utsikten?

Det fanns inte bara djur, vi hittade ett nappträd också där man kunde lämna nappar till alla djurungarna och Grynet begrundade detta träd en lång stund. Grisarna behövde dock ingen napp för att koppla av i värmen, de såg ut att ha fattat det här med att njuta av livet; en lerpöl att slumra i, så var livet på topp!

 Det kan vara lite långt att traska runt i djurparken, så då är det ju himla bra att åka skrinda! Och åkte man inte skrinda, så kunde man åka med morfar, det går precis lika bra! Vi tittade på när sälarna fick mat, och sen när rävarna fick mat och björnar och uroxar och allt var lika spännande.

Sen tyckte Pyret att på tal om mat, så började man väl bli lite hungrig så hon fick tugga på en fot innan mamma och pappa fick fart på grillen och fixade lunch. Inom parentes sagt så hade höftledsfrakturen varit ett faktum om mormor försökt sig på samma akrobatik - så det var ju tur att det bjöds på annan lunch. Medan pappa grillade korv vaskade Grynet och morfar efter guld, men det var lite magert på guldfronten - fast vad gör väl det en solig dag när man får titta på björnar och hjortar och hästar och massor av andra djur?





Nu kan man ju göra en himla massa andra saker i en djurpark förutom att titta på djur; man kan leka på lekplatser och klättra i träd och äta glass och bada lite - ja det finns hur mycket som helst att hitta på så undra på att Pyret, som kämpade för att hålla sig vaken och titta på allt, till slut knoppade in i pappas famn, då fanns det helt enkelt inte ork att titta på minsta lilla älg till.

Den här dagen, den kommer att bli ett sånt där fint och soligt minne som man kan ta fram och njuta av då när det regnar på tvären i november eller så. Skånes djurpark alltså - det var verkligen en toppenjulklapp!