Alltså, jag vill inte vara gnällig...

...men jag får nog säga att med undantag av de få timmar jag höll ångan uppe på midsommarafton och vi var hemma hos syrran och åt jättegod mat så har det varit en rätt så pissig midsommar faktiskt. Pardon my french. Ska det va' så här? frågar man sig upprört. Halsont och feber och trött och hängig och ont-i-huvudet:ig, nä så hade jag verkligen inte tänkt mig det hela. Jag skulle ju vara ledig och  njuta av livet så till den milda grad att jag tog semester även måndag-tisdag. Jojo.

Jag hoppas innerligt att syrran inte blev smittad, då i fredags. Hon var förvarnad och vi undvek all form av närkontakt, och eftersom jag redan kvart över nio var helt slut så var det ju inte alltför många timmar, men ändå. Lite orolig är man ju.

Värst är att jag inte orkat sticka! Alltså, vad är det då för vits att vara sjuk, va? Det är väl då man ska sitta där och lugnt aviga-å-räta sig genom feberdimmorna kan jag tycka. Men nix. Några fjuttiga varv. Inte har jag orkat läsa heller. Och inte har jag orkat aktivera någon liten terrier - hon har, med benäget bistånd av maken, traskats runt på så att hon fått göra sina behov, men inga långpromenader, ingen träning, ingen lek, no nothing helt enkelt.

Nu är ju Loppan terrier som bekant, så hon finner ju på råd. Bra hund roar sig själv. Som att ge sig till att jaga en oförvägen duva med dödslängtan när vi var ute på promenad igår. Matte var inte uppmärksam så därför sitter matte nu med ett ryggskott, så som det kan bli när liten terrier gör en katapultrusning ut i tangentens riktning och i andra änden av kopplet sitter den en trött och sliten tant.

Nu hade jag tur ändå, för jag ringde vår eminente kiropraktor och han hade tid som tur var. Alltså, han är värd sin vikt i guld, den mannen (också är han snygg och trevlig också, som en liten bonus när man nu ska gå i clinch med varandra). Ett litet vrid här, ett litet pet där och vips! så är ryggen, om inte bra, så i alla fall har man inte känslan av någon smyger efter en och sticker en med en välvässad kökskniv i ryggslutet hela tiden.

Så det blir nog bra ändå, och idag tog jag ändå mig samman och körde en liten sväng ut på heden så att Loppan fick jaga fjärilar bäst hon ville på egen hand, och sedan fick hon ta sig ett litet dopp i Tvedöra också, så då kände jag mig som en något bättre matte trots allt.

Och när man inte orkar göra något annat så kan man ju leta bland gamla foton och där hitta bevis på att man är en präktig mormor, en som borde föräras någon form av utmärkelse; en sån mormor som inte bara trycker i barnbarnen sötsaker och bullar och sånt. Näminsann, sån är inte jag! - Varsågod, en morot! säger jag frestande och känner hur mormors-poängen bara rasslar in. Pyret var alls inte avogt inställd, utan hon grabbade tag i moroten och provsmakade så det stod härliga till.

Den uppmärksamme noterar att på ett par av bilderna syns det att hos mormor finns det inte bara morötter utan även washitejp, och det är en sån rulle Pyret har i handen mest hela tiden. Storasyster Grynet, hon hade också hittat washitejpen, men satt den mer i arbete kan man säga. Snyggt men inte pråligt, skulle man kunna säga om hennes nydekorerade tröja eller hur?

Nu är det snart fotboll (är det inte alltid det nuförtiden?) och imorgon är en annan dag. En ny dag, förhoppningsvis en piggelinare sådan.