fredag 1 juni 2018

Promenader. Och 38.

Man känner sig inte så värst originell när man pratar om det makalösa högsommarväder som tycks ha parkerat sig över Sverige som om p-böter inte alls fanns - men det går ju inte att låta bli! Dag efter dag med värme, högblå himmel och ljumma sommarkvällar. Och nu är det ju i alla fall juni, så det är ju officiellt en sommarmånad.

Med förra årets "sommar" i åtanke så vill man ju inte heller klaga även om jag personligen tycker att temperaturer uppemot 30 grader är lite i svettigaste laget, och Loppan tycker nog detsamma. Och då är jag ju ändå inte iklädd heltäckande pälskappa direkt.


 
Vi går dock våra promenader, Loppan och jag. På morgonen är det svalt och skönt och vi traskar runt lite i Botan och morsar lite på änderna. Loppan hade nog i och för sig velat göra lite mer än säga "hej!", men matte håller hårt i kopplet, och i all synnerhet när vi möter hela lilla klanen med ällingar - alltså djurbebisar, man blir ju rent varm om hjärtat. Mamma And håller koll på både mig och Loppan så att vi håller oss i skinnet respektive pälsen.



Andra kvällar åker vi ut i spenaten och träffar stor-aussien och hennes matte - vi traskar runt och pratar, pratar, pratar och vovvarna, som är världens bästa kompisar, rusar runt, rullar sig i gräset, tar ett dopp i en lerig pöl och tycker att livet, det är nog liksom på topp! Och jag undrar lite för mig själv om det är så att alla hundar som heter något med "aussie" är världens snällaste och trevligaste? Eller också har vi bara haft en rasande tur, helt enkelt.
Sen åker vi hem och tar det lugnt, går och lägger oss med balkongdörren öppen ut mot skymningsnatten och tänker att det här, det slår februari med hästlängder.

Och maj månads sista kväll, då tycks hela Lund ha bestämt sig för att gå ut och äta, men vi hittar ett bord på Valvet och cyklar dit för att fira att den här dagen, men för 38 år sedan, då var det en  yngre upplaga av oss som stod där i Högs kyrka och blev man och hustru. 38 - det är ju jättelänge sedan! Samtidigt så känns det som att det var ganska nyligen ändå. Lite färre barn och barnbarn hade vi. Rätt mycket mindre hängslams här och där och färre gråa hår, men inombords känns det likadant, tror jag.

38 år, då har man hunnit med en hel del. Ibland har vi bråkat. Ibland har det smällts i dörrar (kan vara mest undertecknad...), men allra mest har vi haft så himla roligt de här 38 åren! Maken är min allra bästa vän och jag hoppas han känner detsamma. Planen är ju att vi fortsätter så här; har roligt! Pratar och underhåller varandra om medeltida frälseätter, om garn, om vykort och hundträning och barn och barnbarn och livet och meningen med det hela. Vi ska äta massor av god mat, dricka gott vin och klia hunden bakom örat. Det tycker jag låter som en utmärkt plan!

2 kommentarer :

  1. Det låter som ni har en väldigt bra plan framöver😁

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tycker nog det :-)

      Radera