Möen mad

Skåningar gillar ju mat, det är ett välkänt faktum. Okej, kanske inte alla skåningar proppar i sig jämt och ständigt, men jag och maken, vi gillar mat! Så det passade ju himla bra att jag fått ett presentkort hos Smakvandring i Skåne. Ännu bättre var att man fick ha med hund! Loppan gillar också god mat så hon hängde över axeln på mig när jag bokade in en vandring för oss tre och tjatade glöm inte att boka in mig, jag vill också med!

Då, när jag bokade, var det mars och regnigt och kallt och jag tänkte att jaja, 3 juni då är det nog hyfsat väder ändå. Sen så kom värmeböljan och jag får erkänna att jag varit lite orolig; 4 timmars vandring i tropisk hetta; skulle Loppan och jag stå pall för trycket och värmen? Men så var det ju det där med mat som lockade... så klockan 11 imorse stod vi redo att kasta oss ut i naturen! Själv var jag iklädd något som kan liknas vid pyjamasbyxor men som är mina svalaste brallor och en sån här dag gick det praktiska före det stilsäkra. Hellre bekväm än chic tänkte jag. Jag balanserade pyjamaslooken med att ha panamahatt i alla fall. 

Vi värme upp med att gnola lite på utiskogenskavigå, jopphejdijopphejda och sen var det dags. Vi gick på Romeleåsen och det var uppför. Och sen gick det nerför. Också lite hit, för att sedan gå lite dit. Med jämna mellanrum var det matstopp och vi fick ostar och marmelader och honung och äpplecider och fröknäcke och lammbiffar och jag vet inte allt.

Jag hade laddat upp med vatten och skål till Loppan (och till oss, fast vi drack inte ur skål) så hon klarade sig utmärkt. Jag baddade henne med vatten också som hon sen ruskade av sig så att även maken blev lite avsvalkad. Två flugor i en och samma vattendusch skulle man kunna säga.

Lite myggbitna blev vi, även om jag även laddat upp med att spraya oss med Mygga, men vad är väl ett eller annat myggbett när man får traska genom ett sommarfagert landskap och med jämna mellanrum utspisas med läckerbitar?

Man hade tänkt även på våra fyrbenta vänner (läs: Loppan som var solokvist hund på vandringen) så även hon erbjöds delikatesser.  Först fick hon torkad fisk, men den grävde hon raskt ner ute i skogen, kunde ju vara bra att ha om bistrare tider stundar, tror jag hon tänkte, helt utan att tänka på att matte aldrig skulle hitta dit igen. Nu ligger den torkade fisken där och  jag tror väl att den kommer någon annan fyrbening till godo.

Vid nästa stopp fick hon torkat lammhjärta och det slank ner innan man han blinka, där var aldrig tal om att spara något.

Så småningom, efter 4,5 timme, kom vi fram till sista stoppet där det blev kaffe och ostkaka och choklad och sånt och då var det bara med uppbådandet av den allra sista viljestyrkan som man orkade peta i sig en chokladbit till. Fast jag uppbådade den där viljestyrkan, det gjorde jag. Man vill ju inte komma hem och tänka att "tänk om jag bara orkat med den där chokladbiten också" menar jag.

Sen åkte vi hem, trötta och svettiga och myggbitna men väldigt nöjda med vår matvandring alla tre!