Ibland behöver man en ny anteckningsbok

Jag har alltid gillat anteckningsböcker, ja rent generellt kan en välsorterad pappershandel få mig att dregla lite diskret; papper, pennor, anteckningsböcker, allt vill jag ha! Ibland köper man sig en anteckningsbok bara för att det kan vara bra att ha, omutifallatt liksom. Och ibland vet man inte riktigt vad man ska ha den till, men att ha saker til lyst, det kan väl också vara bra tänker jag.

Nu har jag slagit till igen. En illrosa Leuchturm, en sån förlägger man nog inte så lätt tror jag. Och den här gången har jag en plan för vad den ska vara till, även om det mesta kanske inte kommer att skrivas i den förrän nästa år. Men man måste ju förbereda sig. Planera. Skriva. I sin illrosa bok.

Jomenvisst, för nästa år, då smäller det! Då ska jag åka till Shetlandsöarna och krama får och kanske få se en lunnefågel eller två och umgås med ullgarn så att det står härliga till, och det ska bli som en bal på slottet; alldeles, alldeles underbart. Inbillar jag mig i alla fall.

Maken ska inte följa med, även om han hjältemodigt erbjöd sig. Han tänkte väl att nu har hans trogna hustru följt med honom och tittat på diverse konstigheter som olympiska hoppbackar, spridda skalbaggsarter, olympiastadions rent generellt, släktforskningsarkiv och Braheslott och kyrkemporier och det ena med det andra, så han kände nog att då var det kanske dags att följa med och fraternisera sig med ulliga och gulliga får, och dessutom vandra i karg och härlig natur. (Maken gillar inte karg natur, natur ska vara lummig och grön och helst ska den finnas inne i ett slottsbibliotek eller så).

Jag uppskattar makens erbjudande, men känner att det blir nog bättre att åka med en annan garnnörd, nämligen en av mina äldsta och bästa vänner som också gillar såväl ull som karghet. Så i september 2019 då kommer att anlöpa Shetland. Inte över havet i en vikingabåt som våra fornfäder, men lite mer civiliserat i flyg till Sumburgh.

Jag kan knappt bärga mig, det är så att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Nog var väl det här värt en illrosa anteckningsbok?