måndag 31 december 2018

Det är nog så bra med nyårsafton

Vissa saker är ju alldeles förträffligt bra; att Pyret fyller ett år idag! Hurra, hurra, hurra!!! Själva kalaset blir om någon vecka, men vi har fått telefonrapport om tårta och att det ska öppnas paket och självaste jubilaren uppskattade hallonen på tårtan så det låter ju som en födelsedag av prima slag.

Om en stund ska vi ta bussen till syrran och fira nyårsafton och det ser vi också fram emot. Förra året var vi hos oss, och jag var tämligen trött efter att ha varit vaken hela natten och det blev väl så att jag ramlade i Jon Blunds armar före tolvslaget, men i år, i år har jag både målat naglarna och räknar med att hålla mig vaken över tolvslaget. Är man partyprinsessa så är man.

Loppan sitter i skrivande stund och gömmer sig bakom stolen. Huliganen var ju makalöst rädd för raketer och smällare och tidigare år har vi prisat vår lyckliga stjärna att Loppan tagit det med mer ro, men i år tycks hon ha insett att det är räligt, det där med smällare. Och smäller, det gör det. Än är det inte fullständig panik, och frestar man med en bit frolic så tar hon den. Ett bra tecken tänker jag ändå, klarar man av att peta i sig godis så är man inte helt panikslagen.

Tidigare i dag var vi ändå ute på heden för att rasta av oss innan smällerieländet bröt loss. Ute i dimman var det mest en eller annan fågel som hördes i diset. Vi traskade runt bland komockor och lerhögar och hade det ganska angenämt får jag säga. Lerigt, men mysigt, liksom.

Så småningom började det anas att skymningen var i antågande och eftersom jag dessutom  hade insett att det var märkligt vad korna hade bökat runt....eller vänta nu, det var nog vildsvin som hade bökat upp marken, ja då tyckte jag att "nu åker vi hem igen Loppan, så vi kan måla naglarna och göra oss fina till ikväll".
Så då gjorde vi det och nu ser jag fram emot en trevlig kväll i gott sällskap och med rosa naglar.

söndag 30 december 2018

Det är bättre att ta en promenad

Äntligen har Tour de Ski dragit igång. Jag finner det själv märkligt, men jag tycker att det är synnerligen tilltalande att sitta bekvämt i en fåtölj och titta på när andra svettas i skidspåret. Igår tittade vi och jublade när Stina Nilsson visade var skåpet skulle stå i sprinten - och inte bara hon! Ida Ingmarsdotter, Linn Sömskar... det är helt enkelt go i de svenska skiddamerna!

Alltså parkerade jag mig i fåtöljen i dag igen med  min Sólbein i högsta hugg. Emellanåt fick Sólbein trängas med Loppan som också ville ligga i knäet - och det får hon ju så gärna. Ibland killade garnet henne på örat som om det vore en irriterande fluga, men hon tog det med jämnmod. Idag var det dock inte lika roligt, i alla fall inte om man nu vill se svenska damer på prispallen, så det kan ju hända att jag knoppade in där en stund.

Så eftersom solen sken för en gångs skull beslöt Loppan och jag att avstå från att beskåda/sova till (stryk det som ej önskas) herrloppet och åkte ut till mossen i stället för att glo på kanadagäss och lapa i oss lite sol. Det gjorde vi rätt i.


Nu blir det snart mat, ja efter det att Manchester United spelat såklart. Som jag påtalat så gör de ju det ideligen, ideligen, men numera med ny tränare.

Tartiflette ska det bli, och det ska av avnjuta till det stilla rasslandet från barren som rasar av granen. Nu har den snart gjort sitt, men den klarar sig över nyår i alla fall och det är ju bra så.

onsdag 26 december 2018

Visst kom han!

Granen, den stod så grön och grann i stugan, precis som den ska. Ja i alla fall innan Loppan och Pyret hade gjort sitt med den, och innan Grynet hade tänkt utanför boxen och fyllt sitt nya dockskåp med julprydnader. Dockorna och dockmöblerna? undrar ni då såklart. Ja de hade ju fått flytta ut så att de kunde vara åskådare till bilbanan. Lika såklart. Men nu går jag händelserna i förväg.

Det blev julafton och vi firade den hemma hos Grynet och Pyret, och nästan alla var med; farmor och farfar och maken och jag, och farbror och morbror och moster. Och Loppan! Henne får man inte glömma och det gör man inte heller när man ägnat en julafton åt att försöka rädda vad som  räddas kan ur hennes gap.



Det var dukat fint! Och vi åt massor av god mat, som vi knutit ihop; kroppkakor och Janssonsen och köttbullar och grönkål och lax och tja, det mesta faktiskt. På bilden ser det ut som att Grynet åt mängder, Det gjorde hon inte för vem har tid att äta julmat när Tomten varit där och kommit med så många julklappar? Och Grynets mamma, hon förstod att på julafton, då klarar man sig bra med någon köttbulle innan man får gå och leka igen. Dessutom hade ju Grynet ätit nötter så att kinderna var fulla som vore hon en liten och gullig hamster, så jag tror nog att hon fått i sig i alla fall en del av kostcirkeln.

Pyret? Hon tuggade på en nagelborste och jag vet inte just var i kostcirkeln den får plats, men någonstans kan man säkert klämma in den.

Bilbanan ja, den lektes det med! Det tävlades och kördes och kraschades och Loppan var högeligen intresserad. Dock skänkte jag en lite tanke åt Huliganen som nog inte nöjt sig med att vara en något påträngande åskådare utan förmodligen hade massakrerat formel 1-bilarna i raskt takt.

Grynet tyckte det var roligt och var fullt sysselsatt men rätt vad det var, så var det ju någon som kom traskandes genom trädgården och knackade på altandörren! Och då, då var bilbanan rökt kan jag säga, för vem kan ju konkurrera med Tomten?! Hon var mycket modig och hälsade på tomten och fick många fina paket. Det tog ett antal timmar att packa upp, inte för att det var politiskt inkorrekta mängder av paket, men eftersom Grynet ville leka med varje julklapp innan det var dags att packa upp nästa. Sympatiskt drag, tycker jag, då räcker ju glädjen länge. Allt var roligt! Magnetbokstäverna och förklädet och nallen och vantarna och allt annat, men allra roligast var nog dockskåpet som mamma och pappa hade gjort iordning och målat och tapetserat, det dockskåp som mamma och morbror haft när de var små, och som nu renoverats och fått nya möbler och invånare - ja tills julgranskulorna flyttade in.

 




 Den här hösten, det har varit Vantstickningens höst - och några av dem blev julklappar. Jorid Linviks "Votteboka" har det bläddrats flitigt i, och jag har stickat såväl Lille Rev som Store Rev och Lille Kanin. Ja man kan ana ett djurtema, och vem kan väl motstå dessa vantar?
Och titta, de passade! Pyret ser fundersam ut, men hon såg ut att gilla sina kaniner. Jag hade förväntat mig att de skulle ryka av direkt, men hon viftade glatt med händerna och verkade tycka att hon är fin, och det är hon ju!

Jag hade ju en idé om att ta en liten fin gruppbild på familjen, men tja, det gick väl sisådär kan man säga. Och det är ju som det brukar och egentligen är det väl roligast så?





Och sen, när vi hade ätit och lekt och farmor och jag hade läst boken om Castor som bakade och sydde och målade (flitig bäver det där) tre gånger var, så knoppade Pyret och Grynet in och så småningom var den här julaftonen över. En bra julafton. Och fina paket fick vi, förvisso kom jag hem en sko fattigare än jag åkte dit, men det berodde mer på att Loppan möblerat om lite än att jag slagit klackarna i taket så till den milda grad att skorna rök. Farmor har enligt ryktet hittat den utanför huset, så den lär komma på plats igen.

Nu har sonen och svärdottern åkt hem till Halmstad igen och det är tyst och tomt här hemma. Men senare idag kommer Grynet och Pyret med anhang och äter lunch så då blir det liv i luckan igen! Loppan ägnade större delen av juldagen åt att sova, det tar på krafterna att fira jul. En promenad i Linnebjer med syrran och Zoya blev det också, och det var skönt. Julklappen som Loppan fick av sonen och svärdottern som har stor talang för att hitta gräsliga mjukisdjur, den lever än. Fast jag tror ju att dess dagar är räknade...

måndag 24 december 2018

Redan lite sliten

Som jag har jobbat i natt! Undra på att man vaknade lite lätt glåmig och med ögonpåsar som hade behövt D-kupa allra minst.
Jag har drömt att jag skulle laga en Janssons frestelse, samtidigt som jag skulle sy ett par pyjamasbyxor OCH flyga till ett Mycket Viktigt Möte i Piteå (? - vadan just Piteå undrar jag, där har jag aldrig varit) och till detta möte i Piteå skulle det komma en person från Singapore, en sån där viktig person som har privatchaufför. Varför just denne person skulle möta mig och vad mötet skulle handla om, det drömde jag inte om, trots att drömmen var full av ansjovis och potatis-detaljer. Jag hade fullt upp med min Janssons som strulade och pyjamasbyxorna som vägrade att låta sig sys och tiden den gick och jag blev senare och senare och sen insåg jag plötsligt att nähä, nu har jag missat flyget så jag får ringa och säga att jag blir sen. Då kom jag inte ihåg koden till mobilen. Så ja, jag vaknade med stressen sprutande ur öronen, men nu, nu sitter jag här och känner att det är jul. Janssons puttrar i ugnen, grönkål puttrar på spisen och Loppan och jag har varit ute på en snöig promenad.

Så det blir säkert en fin julafton det här. Men de där pyjamasbyxorna, de tänker jag i alla fall inte sy.

God Jul!

söndag 23 december 2018

Solstråle

Nu är julstickningen avklarad. Ja om man bortser från den där rävmössan som Pyret skulle få och där det bara saknades nos och öron - den är puts väck och lär väl dyka upp lagom tills hon växt ur den kan jag tänka. Märkligt det där, hur saker liksom bara upplöses i tomma intet och försvinner ut i en annan dimension. Eller är det bara mig det händer? Nycklar, mobiler, mössor och plånböcker - you name it och jag kan slarva bort det. Det är en liten talang jag har.

Nåväl, jag har då i alla fall lagt upp till en kofta i Léttlopi, en Sólbein ska det bli, och "sólbein" det är ju isländska för "solstråle" och då kommer jag ju osökt att tänka på min egen lille solstråle som skulle fyllt 16 år idag.

Käre Hampus, du var en fantastisk solstråle, du fick mig att skratta varje dag. Du var liksom en ganska kaxig och gapig solstråle, en med attityd och en himla massa jävlaranamma! En som var ordningspolis och säkert höll reda på alla de andra solstrålarna så att de skötte sig. Tänk vilken tur vi hade som fick ha dig att lysa upp vår tillvaro i många år.

Nu har vi ju Loppan, och hon är en solstråle på helt sina egna premisser. Och det är nog så det ska vara, var och en är bäst på sitt eget vis. Och du, du var min egen bäste Huligan!



lördag 22 december 2018

Allt enligt traditionen

...så blir julskinkan inte klar i tid. Jag förstår inte vem som gjort tidsanvisningarna för hur lång tid det ska ta? För det är en våldsam diskrepans mellan den tiden och den tid som det tar i min ugn. I skrivande stund är klockan 20 och det lär ta en halvtimme till - men det är ändå bättre än det år när vi fick den första skinkmackan vid 23-tiden. Grönkål ska det också bli ikväll - grön kål = glad make. Julstämning på ett bräde!

Vi har haft fint besök idag av Grynet och Pyret, vars föräldrar ägnade eftermiddagen åt att julstäda och det blir ju onekligen lite enklare om flickorna är hos sin mormor och morfar då. Så vi har ätit plättar och målat och ritat och snott julgranskulor och sånt som man kan roa sig med. Grynet, det är en observant liten dam!

- mormor har knotiga knän, påpekade hon och det har hon ju onekligen alldeles väldigt rätt i. Jag är dock tacksam att hon inte kommenterade gäddhänget, som börjar anta gammalgäddeproportioner.

Vi var också uppe på vinden och hämtade bullar - vi har nämligen en extrafrys där. - Det finns inga spöken på din vind mormor, sa Grynet men såg inte helt övertygad ut om spökkvoten på mormors vind. -Gör det inte det? sa morfar då och såg pillemarisk ut, varpå mormor (=moi) tittade strängt på honom och sa med emfas att näe, det finns inga spöken på mormors vind. Och efter den blick som mormor givit honom, den som klirrade som av iskristaller, så höll morfar raskt med.

Så småningom var alla trötta och behövde lite fler plättar och lite Babblarna och sen kom mamma och pappa, trötta av att ha städat ett helt hus, och hämtade flickorna. Pyret hade i och för sig redan tagit igen sig en stund i morfars famn, att traska runt på egna ben, om än med lite stöd, det tar på krafterna! Morfar och Grynet tittade på skidskytte och Grynet visade om igen vilken skarpsynt liten dam hon är; - de åker skidor! i skogen! informerade hon mormor, och vem kunde ha några invändningar mot det?

Och tänk, rätt vad det var blev det ändå skinkmacka och grönkål och ett glas rött och jag satt där och kände att det hade varit en bra lördag det här! Jag kommer att sova som en stock, och kommer nog i sömnen att fnissa litet över det där med de knotiga knäna. Tänk vilken tur ändå, att det roligaste och finaste flickorna hamnade just hos vår dotter och svärson!




fredag 21 december 2018

Fortfarande mätt

Igår var vi på julbord på Hypoteket. Det var min gamla arbetsplats som bjudit in även mig och maken och det var vi ju inte sena att tacka ja till. Att äta på Hypoteket, det är som att vara gäst på ett gammalt engelskt herresäte, stämningsfullt och lagom stort och julpyntat så att det är en fröjd att se!
- Man ska gå 7 gånger och hämta mat när man äter julbord, sa VD som satt bredvid mig. Men trots att jag försökte gå ut långsamt och försiktigt med sillen så blev det bara fyra gånger för min del och sen hotade paltkoman. Himla trevligt var det! Och jag är, som sagt, fortfarande mätt.




För att i någon mån göra plats för sillar och lax och mandelmusslor hade jag och Loppan varit ute i naturen på promenad tidigare på dagen. Det var inte så mycket winter wonderland över det hela får jag säga, utan avgjort skånsk vinter i så fall. Utan wonder. Att det var blött kunde man bland annat notera på terriern och på alla regndroppar. Om man nu inte märkte det på sig själv menar jag.



Häromdagen var vi dock ute med de andra aussisarna av vallhundstyp och då var det snöigt! Det var vitt! Och hundarna blev rosenrasande lyckliga och alldeles suddiga (och inte så leriga vilket ju alltid är en välgärning).

Enda gången de stod stilla var när de mulade i sig fårbajs, uppenbarligen en delikatess. Detta serverades dock inte på Hypoteket, och det var kanske lika bra det?

En annan som motionerar är Pyret, trots att hon inte skulle förbereda sig för julbord. Kan man nu transportera sig på knubbiga ben, ja då gör man det såklart. Lite stöd får man ha, men vem vill inte ha stöd här i tillvaron?