Målsnöret i sikte

Nu galopperar vi i raskt takt mot 2022! Vågar man hoppas på ett mindre virusbesmittat år? Nåja, om det som krävs är att man vaccinerar sig med jämna mellanrum mot omikrom och delta och alla andra covidvarianter så må det väl vara hänt.

Men nu ska vi inte prata elände, inte heller ska vi riktigt än gå in på det där med nyår och sånt. Förutom att jag vill säga att det där med att nyårsafton är regnig, grå och blöt, ja det gör susen det för folks trängtan att förpesta sin omgivning med smällare. Det tackar Loppan och jag för.

Imorse hade vi egentligen tänkt promenera bort till Pyrets hus för att lägga ett gratulationskort i brevlådan, men då var det kanske ändå aningens för fuktigt. Efter knappt halva vägen var jag blöt genom jackan och Loppan tyckte mest att "ska vi inte gå hem igen och torka? va? Jamen nu då?!". Så då vände vi, jag avlämnade den fuktiga hunden och körde sedan bort och lade kortet i lådan. Inte så miljövänligt, men klart att Pyret ska ha ett kort nu när hon fyller år. Fyra år! Är det klokt det? Det känns som det inte var så länge sedan Grynet firade nyårsafton hos mormor och morfar och syrran medan mamma och pappa var på BB och tittade på sin nyaste lilla dotter.

Och nu fyller världens raraste lilla yrväder fyra år! Sprallig, spänstig, rar och pysslig. En som alltid hjälper till i köket, en som har våldsam energi och far fram som en skottspole, en som gärna vill pyssla om nya lilla kusinen, en som serverar familjen osminkade sanningar... så tomt livet vore utan vår sprallfia! 

För övrigt har nyårsafton gått i ett behagligt tempo, allt från det Loppan och jag ramlade ur sängen (ja, alltså, bildligt talat, och det är ju en himla tur. Brutna ben vill vi inte ha). Då sitter vi i morgonmörkret och läser tidningen och väntar på att husse ska vakna till, innan vi kliver ut i det saliga smällarhämmande regnet. Ja alltså, husse följer inte med, om nu någon trodde det. Morgonpromenader, fuktiga eller ej, är inte makens melodi.

Sedan har diverse nödvändiga aktiviteter stått på schemat; brodera lite på en tax till exempel. Nu kan man tycka att förvisso har taxar korta ben, men saknas det ändå inte något? På det kan jag bara svara att taxen är inte fullbordad. Den har ju inte heller någon bakdel, förutom svansen då. Men det kommer, var så lugn! Man vill ju inte ha en stympad tax i sin bonad.

Sen kan det vara så att när jag var på Akademibokhandeln före jul och köpte en kokbok till 4-årsjubilaren i julklapp, ja då snavade jag över en bok. Den gick inte att motstå. Jamen kolla bara omslaget liksom. Och knökfull med franska bakverk! Nu har jag redan gjort en Tarte au Citron, men idag, det kände jag tydligt, idag var dagen då man skulle baka Sablés Breton. Vilket, om jag förstår det hela rätt, är en sorts franska shortbread. Jag är anglofil, så är det bara, men är det något jag emellanåt ställer mig lite tveksam till så är det de engelska kakorna. Alltså fruit cake, som är så alkoholstinn att man blir berusad bara man råkar gå förbi en bit och som dessutom har korinter i sig? För att inte tala om suckat?! Njae. Men det finns sånt som får mig mild och god och glad och det är till exempel shortbread. Ser inte så fancy ut, men oj så gott det är. Så nu kan man då baka en fransk variant, varför inte? Eller pourquoi pas, om vi nu ska vara lite fransyska av oss. De är ännu inte avsmakade, men det hägrar en liten eftermiddagsfika när damerna ska köra i Tour de Ski om någon timme. 

Ännu lite senare ska Loppan och vi till syrran och Poppy för nyårsfirande och det ser vi fram emot. Känns som att den här dagen, den sköter sig utmärkt, med regn och allt.

Julfirande

 Idag är det åter väldigt grått och dimmigt. Dagen har ägnats åt att promenera fram och tillbaka till Bilia, för ett trasigt lampglas skulle åtgärdas. Vi körde dit och promenerade hem, och när vi varit hemma i ca 20 minuter ringde de och sa att jobbet var klart, så då var det bara att traska iväg igen, till Loppans förvåning. Själva arbetskostnaden var 4 000 kr. Så säger de att advokater har så hög timtaxa, nej bilreparatör ska man nog bli. Sen har jag ägnat mig åt att baka bröd, tvätta, hänga tvätt, servera maken kaffe och snart ska jag nog greppa tag i stickningen. Fast jag har också tittat i den fina bok jag fick igår i julklapp "Brodera på stickat" - och ska man då brodera ja då får man ju sticka färdigt först!

Ja just det, jag har också för första gången beställt mat för hemleverans, och det var ju lätt frustrerande men nu ska vi se imorgon hur det har funkat. Men varför jag inte kunde beställa mjölk för hemleverans, det begriper jag inte? Jaja.

En ganska lugn dag med andra ord, om man bortser från den upphetsning som uppstod när jag helt plötsligt inte kunde boka en tid för leverans, inte ens långt in i januari? Men det löste sig, fast jag får nog hävda att det var en himla dumt upplagd sida.

Igår, då var det andra bullar! Ja, i och för sig blev det inga bullar, men muffins och flapjacks och porterfile och en Tarte au Citron och det gick nog bra det med. Jo för vi hade ju besök av hela familjen! Barn och barnbarn i långa banor. Alla flickorna var så fint klädda i julklänningar. Jag hade också klänning, en grön. Pyret påpekade dock att på jul ska man ha röd klänning så det var väl en liten miss från min sida, och så fin som Grynet, Pyret och Kickan ja det var jag ju inte. Men det är ju heller inte möjligt.

Först åt vi mat, och för första gången fick Kickan sitta med vid bordet i barnstolen som nu kommit fram från vinden igen, tredje dotterdottern  (jaja, maken, min egen petimeter har ju så klart varit framme och i vad som nog mest kan betecknas som en tämligen förarglig ton sagt att "har du tre dotterdöttrar, jag har bara två". Och det har ju jag också, TVÅ dotterdöttrar och EN sondotter, Så klart.  Men när det är så söta flickor så kan man ju bli lite kollrig i huvudet och då blir det som det blir, vilket alla säkert förstår. Även maken, som dock inte försitter ett tillfälle att retas) som sitter i den! Porterfilé fick hon dock inte, men hon var nöjd ändå med ett snöre. Vi andra som inte fick snören var nog rätt nöjda vi med.

Sen var det ju inte så att hon fick sitta still där hela tiden, rätt vad det var kunde inte faster behärska sig utan var tvungen att gulla lite. Det kan hända att även farmor hävdade sin rätt också.

Grynet och Pyret visade stort tålamod med att det skulle ätas, även om de säkert tänkte att nog skulle det väl bli en eller annan klapp också? Klart det blev! Tomten hade ju lämnat ett brev till dem, som Grynet läste med stor ackuratess, möjligen var ordet "städskrubb" lite svårt, men hur ofta behöver man använda ett sånt ord egentligen? Men i städskrubben fanns det kassar med paket och sen delades ut paket till höger och vänster, Måhända mest i riktning åt tre små söta flickor.

Kickan var först lite fundersam till det där med julklappar, men rätt vad det var satt hon också på golvet och slet upp paket. Loppan ville rysligt gärna hjälpa till, men hon är lite väl ivrig när det gäller paket, så henne fick man mota i grind. Av sonen, sonhustrun och Kickan fick hon ett gult pipande lejon och det var väldigt roligt. Men som lejon betraktat var det nog lite ynkligt, för det gick en snabb död till mötes i Loppans käftar.

Mormor/farmor hade såklart stickat och än så länge är flickorna i den härliga ålder när de blir glada för hemstickat - i all synnerhet som det är katter i mönstret. Kickan fick dock små kaniner, och de hoppas farmor ska hålla hennes händer varma i vinter, precis som jag hoppas att Grynet och Pyret inte ska frysa om halsarna.

Man blir ju hungrig av att öppna paket, så sen var det dags för saffransmuffins och flapjacks, och när man ska jobba i köket, ja då får man alltid hjälp av Pyret som är synnerligen hjälpsam. Tänk vilken tur för en mormor att ha en sån hjälpreda!

Sen ville mormor ha ett foto på alla flickornad i soffan, och i vanlig ordning så blir det inte så stelt uppställt och tillrättalagt när det är fotodags. Mormorfarmor har skrattat mycket åt fotona.

Tänk vilka rara barnbarn vi har! Hur kan vi ha haft sån tur? Så spännande det ska bli att se hur Kickan utvecklas, nästa jul kommer det att bli verkligt livligt tror mormorfarmor... Underbart är rätta ordet.

Ute är det minst sagt ruggigt

 Loppan och jag har precis varit på kvällspromenad och det blåser rätt ordentligt, så även om temperaturen bara var någon minusgrad så huttrade vi oss igenom rundan.

I morse var det också kallt, och gårdagens dimma hade lagt sig som frost på det mesta, och det är ju ändå rätt fint. I all synnerhet som det inte blåste så förtvivlat då. Igår, ja då var det dimmigt minsann. Och vad händer när det är dimmigt och sedan fryser på? Jajamen, då blir det halt. Loppan och jag, vi gick ändå ut på en rejäl runda på eftermiddagen, motion behöver man ju. Rätt vad det var tittade jag bekymrat på Loppan och utbrast - men lilla vän, så gråhårig du har blivit!

Fast när jag tittade närmare så var det inte så många gråa hår, utan snarare att även Loppan blivit lite frostig av sig. Nåja, hon tinade upp så fort vi kom hem, och visst är det väl ändå lite snyggt med silver i håret? Även i svansen.

Här inne, ja här är det inte frostigt, ånej, här svallar vårkänslorna. I alla fall lite grann, jag är inte så komplett galen att jag tror att nu ska blåsipporna stå där ute och niga i backen. Gör de det, ja då har de inte alla hönsen hemma.

Det är Christinas förtjänst att vårkänslorna spritter. Visst inger det en varm känsla av präktighet och rekorderlighet när det sitter en så fin liten skylt på dynan, med inpräglat tillverkningsnummer och allt. Så underbart icke-digitalt.

När Christina anlände hade hon en påbörjad spets på sig. Tyvärr fanns dock inte beskrivningen med, och med visst beklagande klippte jag av alla pinnarna. Men sen fick jag ju raskt spola upp 68 nya pinnar med vårigaste grön lintråd.

För här ska knypplas en "Blomsteräng" och då passar det bra med lindblomsgrönt tycker jag. Om den blir klar den här våren, eller till hösten, eller rentav nästa vår, det vet jag inte. Men jag tänker som så att en blomsteräng, det kommer att vara välkommet oavsett vilken månad den anländer. Och nu kan jag ohämmat bre ut alla pinnarna och fridfullt snurra fram rätt par som ska korsas-å-vridas - å vilken salighet!

Du är så innerligt välkommen Christina, jag hoppas att vår vänskap ska bli lång och produktiv.

Idag blev det ändå vispgrädde i chokladen

När man vaknar till ett Winter Wonderland, ja då finns det bara en sak att göra. Efter det att man bakat flapjacks, så klart, och efter det att maken vaknat till. Nämligen att kasta sig ut i allt det där fluffiga, vita. Så sällan som vi upplever en riktig vinterdag här i Lund, ja då kan man inte slösa bort en sån dag.

Men vad göra? Nu var faktiskt inte goda råd särskilt dyra för i höstas var vi och inhandlade något som jag väl inte trott att jag skulle ägna mig åt igen här i livet, nämligen åka längdåkning. Förra gången  var för ett drygt halvsekel sedan, man hade kabelbindning och vallade med ett stearinljus. Nuförtiden ser det lite annorlunda ut.

Det var inte min idé, det där med att skaffa längdåkningsskidor, nej det var maken som på senare år tyckt att det kunde väl vara roligt? - mmhhmmm...kanske det, kanske... svarade jag då som inte tyckte det, men som inte heller ville verka alltför negativ. 

Förra vintern, ja då blev det snö, men tänk, då gick det inte att uppbringa minsta lilla skida. - Så synd, sa jag hycklande då. Men så tyckte maken i höstas att nu skulle vi ändå vara ute i god tid, och därför rände vi iväg till en skidaffär och av en ung man som ägnade sig åt ett idogt Vasaloppsåkande fick vi goda råd och inhandlade såväl skidor som bindningar som stavar och pjäxor. Sen var det bara snön som saknades. Och sen fick maken bakterier i ryggen som sagt.

Men nu, nu skulle premiären begås! Och från att ha varit tämligen motsträvig, så tyckte jag att det skulle ju bli spännande, det här! För säkerhets skulle tog jag ändå ett foto redan utanför porten, vem vet om vi skulle komma så mycket längre än så? Loppan fick inte följa med, det kändes som att det skulle bli ett alltför stort projekt att hålla reda på alla attiraljer, sig själv och en liten ivrig terrier.

Nu ser det ut på fotot som att det minsann inte var någon snö, men det var det bara man kom ut en bit från stan. Torr, fin, fluffig snö, sol och nästan vindstilla - härligt är det minsta man kan säga.

Sen skulle prylarna på. Pjäxorna gick rätt behändigt, det får man säga. Sen skulle man liksom få fast tån på pjäxan i bindningen och det var lite trixigare, det får man också säga. För ytterligare säkerhets skull tog jag också foton innan vi kommit till få-i-pjäxan-i-bindningen-stadiet. Man kan känna sig rätt så proffsig bara av att stå still och hålla i ett par skidor.

Men till slut satt pjäxorna där de skulle, och vi tänkte ila iväg. Man har ju sett ett övermått av längdåkning i Vinterstudion mellan varven, och tänkt att om det inte går för fort, så kan det väl inte vara så himla svårt? Eller? Men det kan jag säga, att det är väldigt vad de där skidorna är smala och hala, så man kände sig lite som Bambi på isen. Men härligt var det! Maken skidade raskt iväg och jag hasade efter. Min inledande taktik var att mer gå på skidorna, men så småningom vågade man sig ändå på att glida lite. Med betoning på lite. 

Det blev ingen lång runda, för maken är trots allt inte helt kurant, och dessutom var vi alldeles för varmt klädda - man blev helt igenimmad och genomsvettig. 

Men nu är premiären avklarad, premiärvurpan likaså och det blir nog fler turer framöver. Tror dock inte att Frida Karlsson eller Ebba Andersson behöver vara oroliga för konkurrensen. Själv vill jag mest bara ut och hasa runt lite och njuta av vintern för att sedan åka hem och dricka varm choklad och äta en flapjack. Nu när de fanns. Med vispgrädde i chokladen den här gången för det var man minsann värd.

Sen var det ju den lilla terriern...som inte fått följa med... så det blev en snörunda till med Loppan och det var härligt det med. I all synnerhet som Loppan stötte på sin älskade Sam där ute i snön och fick rastat av sig rejält.

Först tänkte jag att jag behöver ju inte ta fler foton på Loppan ute i snön, för det har jag ju tagit en hel del genom åren, inte alla med snö, men i alla fall. Massor av naturbilder på Loppan.

Sen kom jag till vett och sans. Klart Loppan ska vara med på bild.

Julefriden har sänkt sig

 ...och så till den milda grad att maken småslumrat i fåtöljen den senaste timmen eller så. Loppan och jag, vi var ute på kvällspromenad, väl påpälsade i den närmast arktiska kyla som råder.

Bilden ovan är dock från tidigare idag när temperaturen började sjunka och solen kom fram. Då åkte maken, Loppan och jag ut till golfbanan för en stärkande promenad. Det var vi och... tja ingen mer faktiskt. De flesta var kanske hemma och rörde i sillsalladen, griljerade grisfötter och satte i äpplen i gristrynen och sånt, vad vet jag?

Det var torr och fluffig snö och Loppan fräste runt, lycklig och fri. Medan jag fotograferade henne fick maken hålla mina stavar och då passade han på att testa hur det kändes att göra en golfsving, nu när han har bakterier som gnager på ryggraden. Vi ska nämligen gå på vinterträning efter jul, precis som förra året, och då kan det ju vara bra att kunna röra lite på ryggen. Inte för att jag kan påstå att det direkt gav något resultat på banan, men roligt var det.

När maken svingat färdigt traskade vi vidare. Vinden bet i kinderna och man kände sig så där härligt frisk och sund som sportade runt där i det vita. Nästan lite norsk? Jag inbillar mig ju att de är ute och går på tur, ideligen, ideligen, med rosor på kinden och solsken i blick. Och rosiga kinder och solsken såväl i blick som på himlen, det hade vi ju här i rikligt mått.

När det började bli lite väl bitande om kinderna och tummarna nästan domnat bort och somliga fått snö i skägget, då åkte vi hem igen och drack varm choklad, det kändes som att om inte detta var ett varmt-choklad-moment, ja då vet då inte jag vad som skulle vara det. Dock utan vispgrädde och riven choklad i, för det väntade ju ett julbord lite senare och då vill man inte komma dit och vara proppmätt redan från början. 

Sen kan det hända att vi slumrade till en stund, vissa på sin fotpall, andra i soffan. Alltför länge kunde man dock inte ligga där och tryna, sen var det dags att hoppa in i duschen och börja göra sig lite julfin. Det kändes som att det var alldeles för länge sedan man fick plocka fram klackskor, måla naglarna och fiffa till sig lite. Ja, jag gick till och med in för det så till den milda grad att jag rakade benen. Måhända ett oklokt val, med tanke på hur kallt det var att gå till Grand lite senare, iförd väldigt få denier om benen. Då kunde man behövt lite extra benpäls.

Jo, för det var ju dit vi skulle för att äta julbord. Jag ska erkänna att jag är ingen större julbordsfantast, men lite sill och lax och Janssons kan man ju alltid peta i sig. Ett par köttbullar. En prinskorv. Ja lite sisådär. Maken råkade i rena misshugget servera sig lite vegansk sillinläggning gjord på tofu - efter att jag förundrat påpekat detta för honom såg han till att ha läsglasögonen på sig när han botaniserade vidare bland utbudet. Vill man vara vegan, fine. Men maken vill inte det.

Lite saker saknades det nog - ingen halländsk långkål! Inga citronpannkakor! Inga fräscha sallader. Men mätta blev vi, det kan man inte klaga på och så småningom klädde vi på oss ytterkläder igen och knallade hem igen i skymningen.

Och nu har vi druckit te, och sen blir det inte mer mat idag känner jag. Men imorgon känns det som läge att baka lite flapjacks, då när julbordsmaten sjunkit undan, såväl vegansk som icke-vegansk.