Lillejulafton

 Det har varit en fin lillejulafton. Lugn och fridfull, med julfika hos syrran. Sen åkte vi hem och där utsattes Loppan för ett övergrepp av grövsta slag.

Men nu är hon julbadad och fluffig och fin, och jag tror hon kommer att förlåta mig. Så småningom.

När  maken och jag klämt i oss lite vildsvinsstek och rödvinssås och ugnsrostad potatis (och ja, det kan hända att jag sonade mitt julbadsövergrepp med att erbjuda Loppan en liten bit vildsvin), ja då var det så småningom dags för kvällspromenaden. 

I normala fall är det inte min favoritrunda. Jag är en kvällstrött person och tycker att enda syftet med sista rundan är att Loppan ska göra sina kvällsbestyr.

Men så kom vi ut i en tyst och stilla vinterkväll. Inga studenter. Inget kaos. Bara tyst, vitt och stillsamt - ja då vill man gärna gå en lite längre runda. 

Genom Hyphoffska lyckan till exempel. Där hade forntidens professorer sina stora villor, men nu har de omvandlats till institutionsbyggnader. Där släppte jag lös Loppan. Varför skulle inte hon få njuta av att vara fri i vinterkvällen?

Vi strosade vidare över Sölvegatan och in i trädgården vid gamla Biskopshuset. Jag tog en bild. 

Sen tänkte jag att ja, jo, det är nog så fint. men är det inte något som saknas? Något som är litet och raggigt och nybadat? 

Sådärja.

Vi traskade vidare.  Ner genom förbi gamla Kirurgen och vidare ut i Lundagård.

Med jämna mellanrum stannade jag och tog en bild, det är sällan det är så tomt och stilla i Lund, och snöigt dessutom! Så jag fick ta en bild på det upplysta trädet utanför AF, och en över universitetshuset. Medan jag fotograferade strosade Loppan runt, nöjd med att för en gångs skull få vara lös och ledig mitt inne i centrala Lund. Emellanåt ropade jag in henne för att hon skulle hålla sig nära mig, och hon kom skuttandes så glatt att man blev varm om hjärtat. Ända tills...

... hon inte kom längre för där kom ju Sam! Och finns det någon hund som Loppan älskar, varmt och innerligt, så är det Sam! Kärleken är ömsesidig och de är så rara tillsammans att man blir rent varm om hjärtat och kvillrig i knäna av att se dem. Förvisso är båda kastrerade, men annars hade det säkert kommit små raggig/lockiga/bruna/vita valpar så småningom. De är säkerligen inte det första, eller det sista för den delen, kärlekskranka paret i Lundagård.

När det hade vänslats färdigt vandrade Sam och hans matte åt sitt håll, och Loppan och jag gick vidare ner genom Lundagård och tittade på Domkyrkan i vinterskymning innan vi traskade hem till våran husse igen. En himla fin avslutning på den här lillejulafton.