Man får se upp

 

Igår var det tredje advent. Då var syrran och jag och voffsen ute på golfbanan och tog en grådimmig men härlig promenad. Då fick man se upp för det yrde liksom hundar överallt kring benen på en. Sen åkte vi hem och drack kaffe hos syrran. Maken var fullt upptagen, han tog sitt ansvar med att hålla koll på all sport som sändes i tv. Tur att nån gör det.

Sen skjutsade syrran hem Loppan och mig, nöjda och lagom trötta efter en lång och studsig promenad. Nöjd var man också vid tanken på att det var tredje advent och då får man äta saffransbulle. Det är sen gammal. Eller i alla fall sedan jag fick upp ögonen för saffransbullarnas förträfflighet vilket ju faktiskt bara var häromåret.

Så jag slog mig till ro i soffan, ljusen glimmade, tekoppen var full och visst blev det en saffransbulle. Den observante kan också lägga märke till diverse stickningsattiraljer, för jag stickar ju vidare på uggletröjan till Grynet. Stickning, te, bulle och söndagsfrid, bättre än så blir det väl inte?

Men det höll faktiskt på att skita sig rejält (pardon my French) för när jag skulle sätta igång med flätorna på tröjan, ja då hittade jag inte min flätsticka. Nu känner jag mig själv alltför väl, så min första tanke var att jag bara lagt den på fel ställe. Alltså letade jag runt mig, både på rätta och feliga ställen.

- Vad gör du? undrade maken intresserat när jag lyfte på soffkuddar och tittade i den lilla stickbehörsväskan för tredje gången. 

- Jag letar efter min flätsticka, svarade jag då och maken påpekade att jag satt ju där med en rundsticka i nävarna, så det var väl inte så mycket att leta efter. 

- Jamen, herredumilde, detta är ju en rundsticka, och det jag vill ha är en liten sticka med böj på mitten för att sticka flätorna! påpekade jag mer eller mindre pedagogiskt då.

Då såg maken lite fåraktig ut och undrade om det möjligen var den där lilla prylen som legat på soffbordet och som han raskt bestämt sig för var skräp och som han därför i ett synnerligen missriktat nit hade slängt i soporna? Och tänk, där låg den lille rackaren.

Nu är maken förlåten, för han är ju litta trött och fullproppad med morfin, men jag får uppenbarligen se upp ifall han grips av fler plötsliga behov av att städa upp lite. Just för tillfället stickar jag dock flätor frenetiskt för att ha dem klara innan min flätsticka försvinner nästa gång. För det kommer den att göra, antingen på grund av maken, eller på grund av mig. Troligen det sistnämnda.