När man vaknar till ett Winter Wonderland, ja då finns det bara en sak att göra. Efter det att man bakat flapjacks, så klart, och efter det att maken vaknat till. Nämligen att kasta sig ut i allt det där fluffiga, vita. Så sällan som vi upplever en riktig vinterdag här i Lund, ja då kan man inte slösa bort en sån dag.
Men vad göra? Nu var faktiskt inte goda råd särskilt dyra för i höstas var vi och inhandlade något som jag väl inte trott att jag skulle ägna mig åt igen här i livet, nämligen åka längdåkning. Förra gången var för ett drygt halvsekel sedan, man hade kabelbindning och vallade med ett stearinljus. Nuförtiden ser det lite annorlunda ut.
Det var inte min idé, det där med att skaffa längdåkningsskidor, nej det var maken som på senare år tyckt att det kunde väl vara roligt? - mmhhmmm...kanske det, kanske... svarade jag då som inte tyckte det, men som inte heller ville verka alltför negativ.
Förra vintern, ja då blev det snö, men tänk, då gick det inte att uppbringa minsta lilla skida. - Så synd, sa jag hycklande då. Men så tyckte maken i höstas att nu skulle vi ändå vara ute i god tid, och därför rände vi iväg till en skidaffär och av en ung man som ägnade sig åt ett idogt Vasaloppsåkande fick vi goda råd och inhandlade såväl skidor som bindningar som stavar och pjäxor. Sen var det bara snön som saknades. Och sen fick maken bakterier i ryggen som sagt.
Men nu, nu skulle premiären begås! Och från att ha varit tämligen motsträvig, så tyckte jag att det skulle ju bli spännande, det här! För säkerhets skulle tog jag ändå ett foto redan utanför porten, vem vet om vi skulle komma så mycket längre än så? Loppan fick inte följa med, det kändes som att det skulle bli ett alltför stort projekt att hålla reda på alla attiraljer, sig själv och en liten ivrig terrier.
Nu ser det ut på fotot som att det minsann inte var någon snö, men det var det bara man kom ut en bit från stan. Torr, fin, fluffig snö, sol och nästan vindstilla - härligt är det minsta man kan säga.
Sen skulle prylarna på. Pjäxorna gick rätt behändigt, det får man säga. Sen skulle man liksom få fast tån på pjäxan i bindningen och det var lite trixigare, det får man också säga. För ytterligare säkerhets skull tog jag också foton innan vi kommit till få-i-pjäxan-i-bindningen-stadiet. Man kan känna sig rätt så proffsig bara av att stå still och hålla i ett par skidor.
Men till slut satt pjäxorna där de skulle, och vi tänkte ila iväg. Man har ju sett ett övermått av längdåkning i Vinterstudion mellan varven, och tänkt att om det inte går för fort, så kan det väl inte vara så himla svårt? Eller? Men det kan jag säga, att det är väldigt vad de där skidorna är smala och hala, så man kände sig lite som Bambi på isen. Men härligt var det! Maken skidade raskt iväg och jag hasade efter. Min inledande taktik var att mer gå på skidorna, men så småningom vågade man sig ändå på att glida lite. Med betoning på lite.
Det blev ingen lång runda, för maken är trots allt inte helt kurant, och dessutom var vi alldeles för varmt klädda - man blev helt igenimmad och genomsvettig.
Men nu är premiären avklarad, premiärvurpan likaså och det blir nog fler turer framöver. Tror dock inte att Frida Karlsson eller Ebba Andersson behöver vara oroliga för konkurrensen. Själv vill jag mest bara ut och hasa runt lite och njuta av vintern för att sedan åka hem och dricka varm choklad och äta en flapjack. Nu när de fanns. Med vispgrädde i chokladen den här gången för det var man minsann värd.
Sen var det ju den lilla terriern...som inte fått följa med... så det blev en snörunda till med Loppan och det var härligt det med. I all synnerhet som Loppan stötte på sin älskade Sam där ute i snön och fick rastat av sig rejält.
Först tänkte jag att jag behöver ju inte ta fler foton på Loppan ute i snön, för det har jag ju tagit en hel del genom åren, inte alla med snö, men i alla fall. Massor av naturbilder på Loppan.
Sen kom jag till vett och sans. Klart Loppan ska vara med på bild.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.