Fred Flinta

 Jag skulle tro att de flesta som är i min ålder tittade på Fred Flinta, då på 60-talet någon gång. När han kommer hem till Wilma, öppnar dörren och tjoar "Honey, I am hoooome!". Ungefär så var det, förutom att maken inte sprang igång sin bil, inte störtade in, nej maken tog hissen upp och öppnade dörren i lugn och ro, och så var han hemma! Lite tidigare än vi väntat, för vem tror att det ska fungera med utlovade tider inom Region Skåne? Den här gången blev det dock tidigare än förväntat, och det var ju bara en jättebonus!

Loppan blev innerligt glad (ja inte bara hon, förresten) och slickade omsorgsfullt och kärleksfullt husse på handen. Oj så skönt det såg ut att husses fåtölj var fylld med husse igen, inte sådär sorgligt tom!

Sen gick vi igenom den rejäla påse maken fått med sig med medikamenter och listor och instruktioner och det ena med det andra. Dock inte det tredje, om man med "tredje" tänker sig den antibiotika som maken ska peta i sig två gånger om dagen till och med februari. "Jamen det är väl klart att den ligger där" sa jag och plockade metodiskt upp allting. Morfin? check på det. Medicinlista? Jajamensan. Alvedon Absolut. Laxermedel. Jodå, i rikt mått trots att den inte behövs alls. Men antibiotika? Not so much. Maken ringde till MAS och där upptäckte de generat, att den lille påsen med antibiotika, ja den låg kvar på skrivbordet. Där gjorde den väl ingen glad. Fast det löste sig ändå, när apoteket öppnade i morse hängde jag på låset och i skrivande stund håller maken på att göra ett excelark så han kan hålla reda på alla piller och medikamenter han ska peta i sig. Åh, jag är säker på att maken tycker det är härligt att vara tillbaka hos sina excelark! Och hos mig, hoppas jag.

Så ikväll blir det lite mer ordentlig mat, det blir vildsvinsstek och whiskysås och lite sisådär. Det hoppas jag maken ska tycka är gott.

Vi har faktiskt varit ute i naturen också, jo för maken ska röra på sig i den mån det går, så vi lastade den lilla hunden och oss själva och åkte ut till golfbanan som var täckt med en inte-så-tjockt-men-i-alla-fall lager av snö. Vi gick en ganska kort sväng, men Loppan fick rejält med motion ändå för hon fräste iväg i full speta åt alla håll. Bland annat antastade hon en liten tax som såg vederbörligen förvånad ut över att det kommer fräsandes en lurvig pjäs och tjoar "hej, hallå, vem är du?!". Att matte ropade ramsor efter henne valde Loppan att ignorera.

Så nu blir det en lugn och fridfull eftermiddag. Vi har tittat på sprint på tv. Vi har druckit kaffe. Jag har stickat. Maken har planerat ett excelark. Så just nu, och just här, känns det som att allt är som det ska. Möjligen förutom att jag har feber, vilket torde bero på den dubbelvaccination jag fick i onsdags. Det vore väl märkligt om man inte reagerar på att få en spruta med vaccin i var arm. Två, alltså, om man har normalt antal armar. Men jag tänker att det där vildsvinet och den där whiskysåsen, den kommer att ta död på varenda febergrad så blir det bra med det.