Julefriden har sänkt sig

 ...och så till den milda grad att maken småslumrat i fåtöljen den senaste timmen eller så. Loppan och jag, vi var ute på kvällspromenad, väl påpälsade i den närmast arktiska kyla som råder.

Bilden ovan är dock från tidigare idag när temperaturen började sjunka och solen kom fram. Då åkte maken, Loppan och jag ut till golfbanan för en stärkande promenad. Det var vi och... tja ingen mer faktiskt. De flesta var kanske hemma och rörde i sillsalladen, griljerade grisfötter och satte i äpplen i gristrynen och sånt, vad vet jag?

Det var torr och fluffig snö och Loppan fräste runt, lycklig och fri. Medan jag fotograferade henne fick maken hålla mina stavar och då passade han på att testa hur det kändes att göra en golfsving, nu när han har bakterier som gnager på ryggraden. Vi ska nämligen gå på vinterträning efter jul, precis som förra året, och då kan det ju vara bra att kunna röra lite på ryggen. Inte för att jag kan påstå att det direkt gav något resultat på banan, men roligt var det.

När maken svingat färdigt traskade vi vidare. Vinden bet i kinderna och man kände sig så där härligt frisk och sund som sportade runt där i det vita. Nästan lite norsk? Jag inbillar mig ju att de är ute och går på tur, ideligen, ideligen, med rosor på kinden och solsken i blick. Och rosiga kinder och solsken såväl i blick som på himlen, det hade vi ju här i rikligt mått.

När det började bli lite väl bitande om kinderna och tummarna nästan domnat bort och somliga fått snö i skägget, då åkte vi hem igen och drack varm choklad, det kändes som att om inte detta var ett varmt-choklad-moment, ja då vet då inte jag vad som skulle vara det. Dock utan vispgrädde och riven choklad i, för det väntade ju ett julbord lite senare och då vill man inte komma dit och vara proppmätt redan från början. 

Sen kan det hända att vi slumrade till en stund, vissa på sin fotpall, andra i soffan. Alltför länge kunde man dock inte ligga där och tryna, sen var det dags att hoppa in i duschen och börja göra sig lite julfin. Det kändes som att det var alldeles för länge sedan man fick plocka fram klackskor, måla naglarna och fiffa till sig lite. Ja, jag gick till och med in för det så till den milda grad att jag rakade benen. Måhända ett oklokt val, med tanke på hur kallt det var att gå till Grand lite senare, iförd väldigt få denier om benen. Då kunde man behövt lite extra benpäls.

Jo, för det var ju dit vi skulle för att äta julbord. Jag ska erkänna att jag är ingen större julbordsfantast, men lite sill och lax och Janssons kan man ju alltid peta i sig. Ett par köttbullar. En prinskorv. Ja lite sisådär. Maken råkade i rena misshugget servera sig lite vegansk sillinläggning gjord på tofu - efter att jag förundrat påpekat detta för honom såg han till att ha läsglasögonen på sig när han botaniserade vidare bland utbudet. Vill man vara vegan, fine. Men maken vill inte det.

Lite saker saknades det nog - ingen halländsk långkål! Inga citronpannkakor! Inga fräscha sallader. Men mätta blev vi, det kan man inte klaga på och så småningom klädde vi på oss ytterkläder igen och knallade hem igen i skymningen.

Och nu har vi druckit te, och sen blir det inte mer mat idag känner jag. Men imorgon känns det som läge att baka lite flapjacks, då när julbordsmaten sjunkit undan, såväl vegansk som icke-vegansk.