All inclusive

Alltså, det var ju meningen att jag redan igår skulle skrivit ett litet långfredagsinlägg. Men när man så tänkte dra sig mot sängen i sällskap med laptopen, ja då var den väck! Puts väck. Borta. Försvunnen till högre sfärer. Dock inga himmelska sådana, utan upp till ovanvåningen. Det visade sig nämligen att sonen, som är hemma på ett litet påskbesök, hade lånat datorn. Ryter man då "hörredu, det är MIN dator, langa över den bums!"?. Nej det gör man ju inte, utan man tänker att jahaja, då får det bli ett inlägg imorgon i stället. Imorgon är ju åter en dag, tänker man vidare på det mest filosofiska sätt.

Gårdagen började bra - ja egentligen började den redan på skärtorsdagskvällen när Ellenfamiljen kom på besök och sedan sov över. Man kanske inte sitter still så mycket och äter numera, utan någon är alltid på språng efter en liten dam som i häpnadsväckande fart tar sig runt i näromgivningen, men roligt har man. Fördelen med att ha en småbarnsfamilj på middag är också att alla blir vansinnigt trötta vid en tid där vissa andra så smått börjar leva upp och tycker att man ska det är nu det roliga börjar... är man grymt kvällstrött som undertecknad är sånt aningens jobbigt.

Så blev det fredag och först vaknade man tidigt, tidigt och kände efter lite försiktigt. Maken vaknade också och undrade muttrande vad jag höll på med? Jag meddelade honom den omstörtande nyheten att det där sista glaset limoncello som tycktes vara en sån god idé så här i morgongryningens kranka blekhet inte kändes som en lika bra idé. Maken öppnade ett sömnigt öga och meddelade snusförnuftigt att det där sista glaset, där är aldrig en bra idé. Sant -men det hjälpte ju liksom inte just då.

Sen var det frukost och då regnade det manna från himlen! I alla fall om man är en liten västgötaspets och har en Ellen vid bordet. Hon tyckte nämligen att det var mycket roligare att slänga ostmackebitar i gapet på en huligan än att äta dem själv - till slut gav hon upp alla försök att ens låtsas äta själv utan sopade med en grandios armrörelse ner alla små mackbitar till Huliganen, som såg ut att tänka att julen, den kom visst tidigt i år!

Och sen, ja sen sken ju solen och vi fräste iväg till golfbanan för årets första golfrunda (i alla fall för min del, maken har svingat en eller annan klubba redan). Där stötte vi ihop med sonen som kommit från Halmstad och vännen M. Därefter gick det som det gick - ett rikt och varierat spel får jag säga där man ibland skördade jubel och beröm och emellanåt förbluffat såg bollen bete sig på det mest oregerliga sätt.

Tja, sen blev det lite hundpromenad. Lite fikande i växthuset. Lite viltgryta och fransk potatisgratäng. Lite småsovande i soffan.

Och nu, nu är vi åter framme vid en ny dag! Det ränner liksom på i rasande fart. Idag ska maken och sonen renovera lite på carporten. Sonen var med även när carporten byggdes, fast då var han inte så behjälplig eftersom han bara var några månader gammal så därför tänkte maken att det nu var dags att utnyttja honom som arbetskraft. Maken är tror nämligen på barnarbete i det allra närmaste närområdet, och sonen, som är en snäll son fast han snor sin mors dator, har medgörligt lovat hjälpa till att sprätta plank och brädor omkring sig.

Själv måste jag beskära rosor. De ska ju beskäras när björkens blad är stora som musöron. Och med god vilja kan man nog säga att de är det nu. Om man tänker sig att mössen ätit kraftfoder av potentaste slag och har rejäla dasslock till öron. Himlans vad snabbt det gick!

Få se nu, har jag täckt in det väsentligaste? Limoncello, Ellen, ostmacka, golf, son, carport och rosor... jo det var nog det tror jag.

Glad Påsk!