Det är bl.a. därför jag är glad det inte är januari

 Jag medger; jag gillar hösten. Mycket. Men det finns ju fördelar med andra årstider, det kan man verkligen inte förneka. I alla fall juni, till exempel, där finns det många fördelar. När det gäller januari känner jag mig verkligen mycket mer tveksam, men nu tycker jag faktiskt att vi skiter i januari för tillfället.

OBS! Känsliga läsare varnas; inlägget innehåller bilder som kan upplevas som stötande om man tillhör riskgruppen. Gå i stället in på en annan blogg, en som handlar om motorcrosscyklar, pole dancing, bästa sättet att lägga ner avloppsrör till exempel. Riskgruppen, ja de är de som fått nog och övernog av rosor och västgötaspetsar. Det kan nämligen förekomma bilder på just dessa kategorier här.

OK, nu är ni varnade. Nu kör vi!

Alltså, det där med rosor, jag vet inte vad det är som är så fascinerande med dem. De får bladlöss. Rosrost. Bladmögel. De sticks. De skrumpnar ihop. De är känsligare än den mest krävande primadonna på Metropolitan. Nog för att få vem som helst till att övergå till att odla potatis istället.

Men så blommar de så där ljuvligt att man blir svag i knävecken. Och varje år far jag ut med kameran och fotograferar, trots att jag har rosbilder i övernog i förskott. Det hjälps inte; blommar rosorna, ja då måste detta förunderliga faktum dokumenteras! Compassion; som har en tveksam färg men är blomvillig som få! Eden Rose, i sanning en paradisisk ros. Cottage Rose; taggig och jävlig men ack så söt. Ghislaine de Feligonde, en urblekt blondin.




































Det är ju inte nog med dessa rosor, så lätt slipper man inte undan! En gång om året blommar honungsrosen, och då gäller det att passa på! Den doftar ljuvligt, sticks och bråkar och är alldeles, alldeles underbar!










 Jag rusade vidare med kameran i högsta hugg! Fullständigt rosenrasande kände jag mig. Dokumenterar såväl the Pilgrim som  Schneewalzer.







Fast sedan hörde jag en upprörd röst.

- ska du vara så där himla tråkig? Va?! Rosor och rosor och rosor, hur kul är det på en skala? Jag vill också va me´. Annars blir jag sur och går min väg och då kan du stå där och ångra dig! Hmpff!!


 - Men snälle Huliganen, sa jag då, vi kan väl inte ha ett blogginlägg utan dig, det förstår du väl! Klart du ska vara med på bild! Sätt dig nu här så ska matte fotografera dig.

- Jamen så allvarlig du ser ut, lille vän. Säg nu "omelett" så jag får en glad bild!

- Omelett!? fnös Huliganen. Nänänä, jag säger "cheese" i stället, fortsatte han och såg genast betydligt gladare ut.


 Vi traskade vidare. Fotograferad stort som smått. Smått som i lavendel. Stort som i växthus.





 Pionerna fick man ju inte glömma! Pioner som är så skamlöst pråliga att man inte kan motstå dem. Och schersmin! För att inte tala om fler rosor!!






  Jag ville ju dock inte stöta mig med Huliganen igen, han är ju lite känslig den lille rackaren - så jag avslutar med en bild på honom i lavendeln. Eller "lavendelen" som det heter här i Skåne.



 Och nu, nu blir det inte fler rosbilder. Men tag varning, jag har fler som ännu inte börjat blomma... så det kan hända att det blir fler, en annan dag.