Dramatik i trädgården!

Det är en solig och skön dag, midsommardagen och man njuter av livet. Tänker på hur trevligt det var igår hos syrran och med Ellenbebisen med föräldrar, med hunden och maten och snapsen och ölen och sillen ochochoch... man strosar runt. Njuter av att maken klippt häcken.

...och så! Plötsligt! man stannar till. Man tror inte sin ögon. Man stirrar vantroget. När man har stirrat färdigt och insett att jo, det man inte vill se, det är precis vad som står där och hånflinar mot en i rabatten, ja då galopperar man in i huset och utropar "det har hänt något förfärligt!" för maken. Maken bleknar, han hinner tänka att det har varit översvämning i vinkällaren, innan jag berättar vad jag sett.

Och vad har jag sett? Jo detta! (Här varnas känsliga läsare, bilden kan upplevas som otäck):

En gul tagetes!!!

- Ja vaeremededå, undrar maken som inte förstått vidden av katastrofen, du gillar ju tagetes?

Jamen herredumilde, jag gillar ju småblommig tagetes! Småblommig och krydd-doftande och söt. Inte illgula tråktagetes förklarar jag. Maken verkar märkligt opåverkad utan tycker att "då får du väl reklamera tagetesen då".

- Jaha, säger jag upprört, så du tycker jag ska gräva upp tagetesen och skicka dem till Hammenhögs och ampert påtala att de sålde en påse som var märkt med "småblommig tagetes" och som dessutom hade en bild på denna ljuvliga tagetes på framsidan, och sen så visar det sig när jag sått, vårdat, omskolat och utplanterat att det var en tråktagetes i fårakläder? Tror du att de kommer att rycka ut och omplantera hela min trädgård med småblommig tagetes? Va??!!

Sen inser jag att hos maken är föga tröst att finna, så jag vänder mig till min trogne vapendragare, Huliganen.

Han ligger där och ser ut som en liten sfinx. En klok och genomskådande sfinx. Han begrundar min vånda.

Sen säger han att han förstår min upprördhet. Att jag är ur balans. Men - säger han sen - det är nog bäst att du tittar på lite rosor och sånt, då blir du lugn igen. Gud så klok han är, den hunden!

Jag tittar på Coniston och känner redan att jag blir lite lugnare:

Sen tar jag mig en titt på Compassion, och förutom färgen då, som faktiskt gör mig lite, lite upprörd igen, så förstår jag ju att den här rosenterapin, den är bra för trassliga tagetesnerver:

För säkerhets skull tar jag mig en titt på Eden rose

och Iceberg också

Sen så är det bara en liten, liten sak till som krävs för att jag ska ta det här tageteshaveriet med jämnmod, nämligen att sniffa lite på lavendeln (eller lavendelen som vi säger här i skåne) som nu är på gång att börja blomma:

Så! Nu är jag åter mitt blida, saktmodiga jag. Mild och vän som en västanfläkt strosar jag genom trädgården.

Och den kloke hunden, han får såklart lite kli på magen för att han hittade lösningen på bryderiet.

Det får inte maken.