Med risk för att vara tjatig...

... men det här med möss, alltså.

Inte har det fastnat någon mus i fällorna och jag tycker fortfarande att det är ett upprörande slöseri med dumlekolor. Har börjat fundera på nougat.

Men så kom - förmodligen - förklaringen till fenomenet varför musen ratat betet. Han har helt enkelt emigrerat! Förmodligen en mycket äventyrslysten mus, en som tänkte att varför begränsa sitt liv och sina vyer till just Huliganköket?

Anledningen till att jag vet detta är att vi nyligen fick ett (lätt mycket) hysteriskt mail från dottern. Där hade hon suttit i allsköns ro och skrivit när det klampade en mus över hennes golv! Dessutom inte vilken liten blyg musstackare som helst, nej en mus i kromosommegajätteformat var det uppenbarligen. Bilden hon frammanade var definitivt av en mus i huliganstorlek.

Såvitt jag förstod sovs det inte många stunder den natten i dotterns hem. Det hyperventilerades. Det letades musskrämmor på nätet. Det mailades till mamma.

Och mamma vet så klart på råd!

- lugn, bara lugn, skrev jag, vi har en överbliven dumlekola du kan få låna.

Blev dottern tacksam av detta? Inte så värst, tycktes det. Lite otacksamt kan jag tycka, när man nu curlar så fint.

- kan man doktorera i kemi kan man väl ta död på en mususling, fortsatte jag uppmuntrande sen.

Dottern lät meddela att hon förmodligen löser problemet dränka in lägenheten i pepparmnintsolja, vilket tydligen enligt allvetande google är ett osvikligt medel. Och hjälper inte det genom att låna kompisens katt.

Och det kanske funkar bättre än dumlekola?

1:e advent

Utomhus är det verkligen ruskväder; regn, blåst, mörker och avgjort ruggigt. Ganska skönt ändå, man rantar runt med hunden och det är lite stärkande att kämpa mot elementens raseri. För om man ska vara ärlig är ju det där raseriet inte av allra argsintaste slag (än - det låter som om det håller på att ta i) utan bara precis så där så man känner sig uppiggad för att sen tycka att  det är så skönt att komma in igen.

1:e advent - vart tog det året vägen? Nyss for jag ju runt och letade efter vårtecken och vintergäck och allt vad det var? Nu får man i stället njuta av lite glögg, vilket inte är så dumt det heller.

Nu kanske någon tänker att oj, vilken vacker julduk hon har, har hon sytt den själv? På det kan jag bara säga att nej det har jag inte. Jag är inte alls begåvad när det gäller att sy. Man kan rentav säga att jag är oerhört Obegåvad när det gäller att sy. Däremot är jag väldigt begåvad på att ha en syster som kan sy, och som dessutom är av den där generösa sorten som presentar sin mer osykunniga syster med juldukar.

Titta här! Favoritrosen - nog är det lite häftigt att kunna plocka in lite rosor från sin egen trädgård till första advent?

För ett tag sedan beklagade jag mig över alla mina oavslutade projekt. Det är ju visserligen himla roligt att köpa på sig garn, men någon gång vill man ju ändå bli klar med åtminstone några projekt. Men hur skulle jag hinna?

Mina blickar föll på Huliganen.... heureka!!

- Greppa virknålen och hjälp till! uppmanade jag.

Hunden var alls icke motvillig utan grep sig raskt verket an.

Och titta så bra det blev! Skitlångt har det ju blivit!

Så då hann jag ju göra klart lite av Huliganmattens Ofullbordade. Den skotska schalen, till exempel.

Och tubhalsduken i det underbart mjuka och ljuvlig garnet från Manos del Uruguay. Precis vad som behövs när det är ruskväder ute.

Men man kan ju inte bara avsluta projekt, man måste ju börja på nya också. Sticka vantar med restgarnerna från mormorsfilten till exempel. Ett bra projekt, ett sånt som stickar sig mer eller mindre själv. Inget eländigt räknande och fipplande och tappande av maskor och sånt.

Som här, till exempel. Alltså, HUR tänkte jag här? Sticka pulsvärmare med små eländiga 2,5 mm strumpstickor i spetsmönster och med mörkt garn? Här kan man verkligen tala m fipplande och tappande av maskor. Totalt hjärnsläpp måste jag ha haft, och en vacker dag kommer jag säkert att begå harakiri på dessa sakramentskade tunna stickskrällen.

Dessutom skulle de bli en julklapp som ska skickas till södra England. Men påskpresent kanske också går bra? Eller varför inte förljuva midsommar med ett par pulsvärmare? De engelska somrarna kan ju vara lite kyliga av sig har man hört.

Dock kan jag inte begå harakiri riktigt än för nu ska jag fixa lite coq au vin, och då vill man ju ändå kunna äta det.

... och nu, nu är det faktiskt riktigt, riktigt ruskigt ute. Så jag och Huliganen fortsätter nog med vårt inomhushandarbetande.

Musfångstbetesresultat

Som jag skrev häromdagen så hemsöks casa Huliganos av en mus. En kräsen, enveten rackare som ratade osten i fällorna. Sen fnös den bara föraktfullt åt valnötterna.

Men har man trogna och hjälpsamma bloggläsare så får man ju goda råd! Alldeles gratis och pronto också, så det där med att goda råd är dyra, det är minsann rent nys, det kan jag intyga.

- ok! sa jag till maken, - den allmänna inställningen tycks vara att möss är gottegrisar som gillar kolor och nougat och allt vad det är. Vi provar med dumlekolor! sa jag och kände mig väldigt taggad. Här skulle fångas möss!

Sagt och gjort, vi inhandlade en påse dumlekolor och sen pillade vi väl i oss själva ett antal (för som någon så klokt sa, mössen behöver ju inte roffa åt sig alla kolorna).

På ett mycket kompetent sätt betade maken fällorna och lyckades faktiskt undvika att klämma sig själv i dem. Då applåderade Huliganen och jag högljutt.

I morse öppnade jag förväntansfullt skafferilådorna, med skräckblandad förtjusning väntade jag mig se en, eller kanske två?, synnerligen döda gnagare. De skulle ha lockats in i döden av sitt godisbegär (ha!) och vi skulle få ha våra havregryn i fred. Var planen, alltså.

Men nix. Fällorna gapade tomma (förutom kolabitarna alltså), och ja, jag kan nog inte låta bli att tycka att det var ju ett slöseri med en utmärkt dumlekola.

Nåja, vi får väl prova de andra sätten. Med nougat. Russin. Kanske lite vanlig choklad? Det ska nog gå, och några rester behöver det ju inte bli.

Det är ju en evig tur att möss inte gillar ostron. Eller alltför löskokta ägg. För det gör inte jag heller.

Ordning på torpet

Huliganen har ju nu under hösten bara gjort något sporadiskt gästspel på jobbet, eftersom han är hårt arbetande vd på Huliganens Hunddagis.

Tja, då går det ju som det går också. Folk kliver innanför dörren alldeles opåskällda och oannonserade. För vad är väl en mesig ringklocka mot en gastande västgötaspets? Tamt, skulle man kunna säga. Och vem håller ordning och reda på ost&mack-kön? Ingen alls, så då blir det ju rena villervallan framför wästerbottenosten. Tyst och fridf... jag menar tråkigt...är det.

Så nu när Zoya för tillfället ägnar sig åt ett rejält hormonsvall får Huliganen följa med till jobbet igen; och alla (nåja) säger förtjust åh, han är på kontoret idag!.

- Just det, nickar Huliganen belåtet och skäller lite extra på dem för säkerhets skull.

Han drar igång morgonlek med en gul tennisboll och tvenne konsulter så det står härliga till. Visst ni förresten att en västgötaspets kan skälla för fullt trots att han har munnen full av tennisboll? Nog är väl det begåvat?

När fruktleveranserna kommer så far han ut som en liten torped och tjoar så det hörs långt in till våra grannföretag.

Fruktkvinnan, som har hund själv, strålar som en sol och säger hej lille vän!

- Stopp och belägg, gapar Huliganen. - Här kommer du inte in, med frukt eller utan frukt. Här vaktar jag, och jag släpper bara in folk som levererar ost. Har du ost, va?

- Nix, men jag har bananer, vindruvor och äpplen, svarar Fruktkvinnan. - Och du vet väl att an apple a day keeps the doctor away?

OK då, tycker Huliganen och släpper Frukten över tröskeln, vilket ju är väldigt bra för då slipper vi drabbas av kollektiv skjörbjugg. Vilket ju är väldigt bra för då blir det många friska konuslttimmar att fakturera ut. Vilket ju i slutänden leder till frolic till den lille besten. Så nog är det bra att det finns äpplen. Och västgötaspetsar.

Nu får väl ändå mössen veta hut?!

Jag brukar inte direkt hyperventilera av att se en mus i vitögat - ha rman bott i nybyggt hus på (nåja) landet, så har man haft sin beskärda del av smågnagare. Har man dessutom bott i mycket gammalt hus mitt inne i storskogen har man lärt sig att ducka för fladdermössen. Så nej, jag hoppar inte direkt högt.

Men detta innebär ju inte att jag gillar att ha möss i huset. Jag tycker att de kan bo där ute, så bor jag, maken och Huliganen där inne. Grannar, men ändå inte så att man springer ner dörrarna för varandra. Jag vill mer se det som att man har en "nodding acquaintance".

Jag får nog säga att sedan Huliganen flyttade in så har mössen för det mesta flyttat ut. Tills nu.

Jag upptäckte en morgon att någon hade ätit hasselnötterna i skafferilådan. Att någon käkat havregrynsgröt -utan bry sig om att koka den först!

- Det här duger inte, sa jag till maken. Havregrynen delar jag inte med mig av!

Alltså apterade vi två fällor, en i vardera skafferilåda. Som lockbete petade vi ditt lite kvibillle cheddar, det borde väl fresta vilken mus som helst? Trodde vi. Men nej, musskrället ratade osten till förmån för mera havregryn, mera grahamsmjöl, fler nötter.

Alltså, vad är det för en otacksam mus? Va?! Har den inte sett alla tecknade filmer där mössen äter ost så det sprutar ur öronen på dem? Möss SKA gilla ost, så är det bara. För om den inte äter ost, så kan den ju inte fastna i fällan, det borde den verkligen begripa.

Hunden har man ingen nytta av. Jag försökte intresserad honom för lite musjakt, men han stirrade bara oförstående på mig:

- käka möss??
- killar störtskönt i kistan, försäkrade jag honom. Men inte hjälpte det. Vår finsmakare till Huligan bara ryste lite lätt och knaprade förstrött och ohjälpsamt vidare på sin frolic.

Nu kör vi en  ny taktik. Vill museländet ha nötter så ska han väl få det då! Fällorna är numera apterade med valnötter. Dyra valnötter. Och äter den inte dessa, ja då vet jag inte vad vi ska göra?

Men skulle ni råka stöta på en trind och förlupen mus, en som förstulet rapar såväl havregryn som grahamsmjöl, så behöver ni inte visa den riktningen tillbaka till vårt hus.

Äntligen vuxen

Ni vet hur det är när man blir så där arg så man bara måste kasta saker omkring sig? Eller kanske det är så att ni har en mer måttfull approach och nöjer er med att rynka missbelåtet på överläppen, medan ni behärskat utbrister i ett litet "äsch då" eller "fy sjutton"?

Det har i alla fall hänt att jag dängt saker omkring mig. Smällt igen dörrar. Sparkat på döda föremål. Kanske inte så mycket på senare år, men ändå.

Idag blev åter en sån där dag när man känner att får jag inte slänga något i golvet så svarar jag inte för följderna! Den ena förtretligheten hade följt efter den andra och till slut var måttet rågat! Jag greppade närmsta glas och var på vippen att slänga det i golvet när jag plötsligt hejdade mig.

Jag insåg att inte bara skulle vi bli ett glas fattigare, det skulle dessutom resultera i en jädrans massa splitter som jag själv hade fått städa upp. Ja, jo, förvisso hade det smällt på ett sätt som lindrat själspinan något, men i alla fall - var det värt det?

Jag funderade en stund. Sedan satte jag ordentligt ner glaset igen på diskbänken. Plockade upp diskborsten och slängde den med sån snärt i golvet att den på ett högst tillfredsställande sätt studsade tre gånger innan den la sig till ro under elementet. Sedan var det liksom bara att plocka upp den.

Jag kände mig både avreagerad och (äntligen) vuxen och behärskad.

En gråmulen morgon

Man har varit ute på morgonpromenad. Bläddrat lite i tidningen. Tittat ut på det gråa. Tänkt på att för två veckor sedan vakande man upp till en solig morgon i Rom, det var uteserveringar, gelato, ruiner, mat, vin och prat i långa banor.

Och reliker. Säga vad man vill om rom-borna, men nog är det lite rejälare det där med deras reliker? Inget småfjomsande med en liten sticka ur kristi törnekrona och sådär, nej där fläskar man på ordentligt.

Som sagt; inte en liten nyckel. Eller en avknipsad länk. Ånej, här har man hela middevitten. För att inte säga hela konkarongen. Nej, det är inte attiraljerna till något kinky sex utan skåda! Petri bojor!

Och i Maria Maggiore har man hela krubban! OK, det medges, själv innehållet är inte kvar, men i alla fall. Nu ska jag medge att när jag först såg skapelsen så tänkte jag syrligt att "ånej, den lätte går jag inte på! Jag tror inte att man hade krubbor av silver, guld och kristall i ett litet stall i Betlehem. Ha!" Men sen såg jag ju att inne i allt ädelmetall och kristall så ser man ju några gamla brädor. Så nu vet jag inte vad man ska tro?

Sen får jag ju också säga att jag är rätt så glad över att jag inte är påve, så jag slipper ligga där till allmän beskådan.

Ja sånt kan man roa sig med att fundera över en lördagsmorgon.

Efter en lång arbetsvecka

Ett perfekt sätt att varva ner.

Man ska dessutom tänka sig en Huligan som utanför bild snarkar i en belåten hög. Och en make som lika belåtet har näsan i en lärd bok.

Stressnivån sjunker.

Morgonrutiner

Rutiner måste man ha på morgonen, annars blir det kaos. Det vill liksom till att man kan gå som på räls när man svingat de lurviga över sängkanten, att man inte behöver stanna upp och tänka "och vad ska jag göra nu då?". Nä, så lite tänkande som möjligt på morgonen brukar vara bra för att få det att flyta på.

Det brukar funka bra. Är man riktigt djärv kan man även med viss försiktighet ändra i en eller annan rutin. Jag säger inte att det är lätt - men det går!

Huliganens morgonrutiner består mest i att kliva upp, sträcka på sig och vakna till. Traska runt på morgonpromenaden. Äta lite frukost. Tigga lite ost.

Med "äta lite frukost" förstods tidigare ett förstrött petande bland kulorna i skålen. Det var liksom inte så bråttom med att peta i sig den dagliga dosen.

Sen kom Zoya in i våra liv. Då infördes nya rutiner. Bland annat att man så fort det knackade på dörren rusade dit under ihärdigt skällande "hon e' här nu!!", totalt ignorerandes det faktum att det kan finnas de i grannskapet som tycker att 07.20 på morgonen är en utmärkt tid att snarka lite till.

Hur som helst, efter ett tag infördes ytterligare en ny rutin. Man rusade till dörren, hejdade sig - och rusade sedan till matskålen för att knapra i sig några kulor i all hast. Zoyas morgonrutin består nämligen i att komma in, få av sig halsbandet och sedan studsa iväg för att inspektera Huliganens matskål. Helst plötsligt har de där torra kulorna blivit mer attraktiva.

Nu blev det åter något nytt på morgonen - Zyrran och Zoya klev in, Huliganen kom dit - hejdade sig i steget- sniffade förtjust och sa:

- tjena bruden! Så gott du luktar, hehehe! allt medan han tvinnande sina mustascher som en eldig latin lover.

Zoya, denna blida, vänliga, rara, försynta lilla tik slog oss alla med häpnad när hon fräste tillbaka:

- ska du ha på flabben, din drumliga dromedar?! Herregud, vilken mullig mansgris du är!!!

Huliganen backade raskt undan och muttrade något om f'låt då för f-n... alltmedan han såg snopen ut.

Zyrran och jag tittade deltagande på den lilla hormonstinna damen och sa medlidsamt att "vi vet hur det känns!".

Maken tittade lika deltagande på Huliganen och sa, oss män emellan, "jag vet också hur det känns!"

Nu får det nog bli ett litet uppehåll på Huliganens Hunddagis tills hormonruset lagt sig.

När det inte blir som man tänkt

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.



  Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!

Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.



  Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.

Det där med tak

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni? Ska man satsa på ett stiliserat tack med luftningslucka? Eller ska man köra på guldiga valv? Blåguldig kupol? Sen finns ju sobert, skulpturerat... Och kanske slå till med en ny ljuskrona? Eller bara fläska på med guld i kvadrat?


















 Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?

Alltså

....nu tror ni väl att jag är komplett galen som klagar över ett inlägg som försvunnit när det faktiskt ligger där, snyggt och prydligt?

Men då vill jag bara ha sagt att det gjorde det INTE vare sig igår kväll eller imorse. Men nu, nu gör det det. Så länge det varar. Så läs snabbt, det är mitt råd.

Hmpff!!!

Nu är det såhär att vi var iväg på en liten weekendresa och som den moderna människa jag är hade jag ju för avsikt att blogga om den.

Ett blogginlägg kommer ju inte till enbart av tankekraft utan jag satte mig och laddade ner lite bilder, började hamra på tangenterna - men sen kom ju annat iväg. Småsaker som jobb. Matlagning. Hundpromenader.

Sent igår kväll tänkte jag dock slutföra inlägget som låg som ett utkast. Jag skrev och skrev. Flyttade bilder och hade mig.

Efter förrättat värv tryckte jag på "publicera". Blogger sa ingenting. Jag tryckte en gång till.

- Fnys! sa Blogger då.

- Hördudu, publicera nu! uppmanade jag.
- Vill inte, var det motsträviga svar jag fick.
- Här är det jag som bestämmer! tyckte jag, varpå Blogger hånlog åt mig.

Då försökte jag med att lirka lite.

- Snälla?
- NÄ!!! sa Blogger

Jag insåg att jag var slagen, så jag tryckte på "spara", stängde ner webbläsaren och tänkte gå och lägga mig. Men sen slogs jag av en misstanke och öppnade det sakramentskade eländiga programmet igen. Fanns mina utgjutelser kvar? Alla meningar som staplats ovanpå varandra? Nix, det gjorde de inte.

Tjurigt gick jag och la mig. När jag släckte i vardagsrummet hörde jag ett litet belåtet fniss från datorn.

Men vänta du, Blogger! I kväll blir det ett nytt försök!

Alla vägar bär till Rom

- Jag tycker inte vi har tillräckligt mycket dolce i vårt vita! utropade maken en dag.

Jag tittade ut genom fönstret, på regn, dis, cykelpunka och kunde bara instämma. Här behövdes verkligen rejäla doser dolce för att mota november i grind. Sen började vi tänka. Skulle vi åka själva till landet som gett den kreativa parkeringskonsten ett ansikte?

Nej, det kändes inte riktigt rätt. Alltså tvingade vi med dottern, sonen och flickvännen. Dessa visade sig märkligt lättövertalade, måste jag säga. Så i fredags susade vi i iväg till Rom. Vi såg framför oss ett par dagar fyllda med kultur! Vin! Glass! Mat! Vin! Stenbumlingar! Trasiga hus! Mera vin! Mera glass!

Vad jag däremot inte såg framför mig var strul på flygplatsen med bortkommet bagage, frånvarande flygplatstjänstemän, köer, elände osv - dock gjorde sonen en hjälteinsats och hittade mammas förlupna väska på ett helt annat band, ett som förmodligen skulle ta emot väskor från Uzbekistan eller nåt, och alls inte från Köpenhamn. Skit samma, väskan dök upp och vi kom äntligen in till Rom!

Och det var Colosseum i skymning...

Statyer i kjol... - kan det ha varit skottar, månne? Har jag kommit på en ny och banbrytande upptäckt inom arkeologin?

- Nu vill vi shoppa! utropade jag, dottern och flickvännen sedan! Men vad skulle vi välja?! Va? En mitra kanske? Eller en ny kräkla? Beslut, beslut...

Sonen, som har en något underlig shopping-gen köpte en elefant. Maken köpte ingenting, hans shopping-gen är totalt obefintlig. Men inte var han ledsen för det! Ånej, han samlade på basilisker minsann. Och nog hittade vi några fina:




Efter alla dessa basilisker behövde jag styrka mig lite. Vi gick ut lite löst med med en cappucino, men sen fick det ju bli lite vin också. "Basilisker kräva dessa drycker!" är jag säker på att Albert Engström skulle ha sagt, om han bara tänkt på det och inte blandat in kräftor i det hela.




 Det minglades på Petersplatsen.

Och spejades från Castel San Angelo

Det fotograferades åt vänster...

och det fotograferades uppåt

 och åt höger minsann, här lämndes ingen möda ospard!

Det fotograferades gamla fornlämningar, såväl i stenvariant som av mer mänskligt slag.

Det här är, tro det eller ej, ett epitafium över en påve. Alltså, jag vet inte.... men jag associerar nog mest till Pirate of the Caribbeans?! (Och nu kom jag ju osökt att tänka på Johnny Depp, och nog är det så att det mesta blir liksom lite bättre om hans finns med på ett hörn, det kan ju ha varit så de tänkte när de högg i sten?)

Det finns massor att se i Rom! Och nog inser jag att det finns i runda slängar 100 miljarder bilder av såväl Colosseum som Forum Romanum och att det kanske inte kan ses som att man bringar ny kunskap och nya intryck till en förväntansfull omvärld - det är ju inte direkt som att man banar väg i oländig, okänd terräng. Men nu är ju det här mina bilder och min blogg, så jag lägger faktiskt in bilderna i alla fall. Ha!






Här har de nog klampat fram en eller annan legionär - men även vi gick och gick och gick... jag tror jag blev nog en fem centimeter kortare på kuppen. Men vi klarade oss från skoskav i alla fall, vilket tycks ha varit mer än man kan säga om stackars kejsar Konstantin:

Aj!



Om man skulle skaffa sig en ny frisyr? En sån här, kanske? Skulten full av små lockar precis som ett litet lamm, det kunde nog passa min personlighet?

Dottern verkade inte helt övertygad om att detta vore en stil som skulle passa hennes mamma.... och hon har nog rätt, vem orkar stå och joxa med små lammlockar varenda morgon? Nix, det får nog bli det vanliga spretet även i fortsättningen.

Nu  kunde man kanske tro att allt bara vara +20 grader och sol i den eviga staden - men riktigt så var det inte. Ånej, lite väta kom det på söndagseftermiddagen, men då var vi listiga nog att vara inne i Konservatorspalatset, och då gjorde det inte så mycket. 

Vi tittade på massor av statyer; det var hästar med pannlock. Ogenerade statyer. Lite mer generade statyer...







Och sen, sen var det ju dags att dra sig mot den kalla norden igen. Vi fick säga farväl till cappucinos och påvar och pinjeträd och glass och mat och vin och syndikalistsstrejker och trafikkaos och basilisker och säga Arrividerci Roma! För den här gången i alla fall.

Nå, men hur blev det nu då, undrar ni kanske? Hur blev det med lite mer La Dolce Vita över livet av en tripp till Rom? Absolut! Italiensk gelato framför Colosseum - dolce så det förslår!