Nyårsfrost

Äntligen vaknade man till en klar, kall och ljus morgon! I ottan släpade jag ut dottern och Huliganen för att i preventivt syfte motionera bort lite av nyårsmaten. Nu var det ju dottern som skulle med, så med "ottan" får man väl förstå att vi gav oss ut strax före nio.

Det var frostigt och fint och det nöp lite i kinderna - väldigt skönt måste jag säga. I all synnerhet om jag jämför med gårdagens promenad som jag av någon outgrundlig, totalt obegriplig anledning valde att förlägga till Linnebjers naturreservat som är något av det sumpigaste och lerigaste som går att uppbringa när det har regnat. Och regnat har det ju gjort den här vintern... inte ett av mina smartaste drag kan jag väl säga.

Men nu var det kallt och frostigt som sagt! Inga smällare hördes helller ännu, för smällarmarodörerna hade väl inte vaknat...

Fast det hade vi!

- så vackert det är! utbrast jag och fotograferade grästuvor som gnistrade som juveler...

Åt mina naturromantiska fjollerier fnös bara Huliganen, och sedan visade han vad man bäst använder frost till - nämligen att rulla sig i, länge och intensivt. När han hållit på ett tag fanns det väl inte så mycket juveler kvar att föreviga... men roligt hade han!

Men det var inte bara frost i gräset, vattnet hade minsann också ändrat form kan man väl säga.

- Märkligt, på min ära! sa Huliganen och petade ihärdigt på det stela vattnet så att jag blev orolig att han skulle gå igenom den tämligen tunna isen.

Men nu ska vi strax förbereda matlagningen inför kvällens så klokt redan bortmotionerade utsvävningar. (Ibland är jag smart, nämligen!)

Gott Nytt År! önskar Huliganen och hans familj!

Lärdom för livet

- Idag är det fredag! tänkte jag för mig själv. - Fredagar är bra dagar för att skriva i bloggen, funderade jag vidare. Men vad skulle jag skriva om? Har jag några djupsinniga tankar på lager? Finns det något jag vill dela med mig av som kan göra denna världen till en bättre plats för dess invånare?

Hmm....tänka, tänka...


Men jo, nu kom jag på det! Det här är onekligen en kunskap som kommer att ge en ny dimension till era liv, åtminstone om ni bor i närheten av (eller rentav i?) Lund.

Här kommer det:

De bästa kanelbullarna i Lund äter man på Brunius Café.


Vill man å andra sidan ha kardemummabullar, ja då är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller.

Själv är jag i den lyckliga sitsen att jag idag varit i stan med dottern och inmundigat kanelbullar just på Brunius. Alltså är jag nu en bättre, blidare, vänligare (och möjligen något tjockare) person. Dock åt vi inte (idag) några kardemummabullar på Stenugnsbageriet, man är ju en måttfull person.

Å andra sidan vill man ju inte låta sig övertrumfas, så därför håller dottern och jag just på att baka kanel-kardemummabullar. Här gäller det att skruva receptet till perfektion, lyfta det mot nya höjder, skåda ljuset i kanelbullehimlen!

Och samtidigt håller jag på att göra laxsoppa. Snart vankas det laxsoppa med vitlöksbröd och riesling. Och sen blir det väl lite bullfika ikväll. Det känns onekligen som att man kan se kvällen an med tillförsikt!

För övrigt kan vi meddela att den pipande kon fortfarande lever. Dock ransoneras åtkomsten för Huliganen ganska hårt. Kanske mer av omtanke om våra öron än om själva kon.

Julen känns liksom väldigt över nu

Underbart är kort. Lyckan är dock inte mindre intensiv för det. Åtminstone för Huliganen som verkligen älskar att få paket. Ja han är så till den milda grad förtjust i paket att man inte kan ha några under granen, för då kan man rätt vad det är se en Huligan smyga förstulet förbi med ett synnerligen stulet paket i munnen.

Och sen vet man ju hur det är med paket. De ska liksom inte bara ligga där fint inslagna och sådär, de ska SLITAS upp. Och sen ska såväl innehåll som omslag massakreras å det ihärdigaste.

Vi andra njöt också av våra paket, men kanske på ett något mer stillsamt sätt. Det var en lugn och skönt julafton, trots att jag (eller tack vare?) sällan förberett så lite. Kajsa Kavat skulle slitit sitt hår i förtvivlan om hon sett tillståndet på fönsterna, till exempel.

Men god mat hann vi laga. Och äta. Och eftersom vi inte har några småbarn som blir otåliga så kan man äta i lugn och ro - skönt! När barnen var små var i synnerhet sonen väldigt otålig. Och det låter vi honom minsann inte glömma, trots att han nu är lugn som en filbunke och inte tjatar om julklappar det minsta. Men vad vore det för jul om inte någon av kusinerna nostalgiskt drog upp hur sonen i sin ungdom hetsade oss genom julmaten som vore det ett 200-meterslopp och han Usein Bolt?

Ja det var en himla trevlig kväll, och allt umgänge ackompanjerades av det rasslande ljudet av Huliganen som omsorgsfullt strimlade allt omslagspapper i småatomer.

När man tittar på  bilderna ovan kan man, om man har fantasi, tänka sig att kon symboliserar maken. Inte för att han är det minsta fäaktig av sig, det vill jag på det bestämdaste dementera! Nej, utan för att han, i likhet med kon, hade så ont i sitt ben. Så pass ont att vi tillbringade en stor del av juldagen på akuten. Nåja, det var lugnt och fridfullt och jag hann en bra bit i min julklappsbok som jag ägnade mig när jag inte blandade mig i makens konversationer med läkarna. Det är inte det att jag inte tror att han utmärkt väl klarar av att förklara hur saker och ting förhåller sig... det är bara det att jag liksom, tja, vill hjälpa till... Nåja, maken kom hem igen och sen har vi tagit det lugnt, löst korsord, ätit mat, hälsat på sonens flickvän och tittat på Rombilder, ätit mer mat, jobbat som en galärslav och nu har jag nog uppdaterat ungefär vad som hänt sedan senaste blogginlägget.

Ja förutom då att jag kanske ska lägga till att dottern återigen lyckats köpa en ihärdig pipleksak, en som gått alla möjliga survival-kurser och som lever fortfarande i all högpipelig välmåga. Just nu ligger den högt uppe på ett skåp. Och där ligger den ganska bra.

Rebus

Vad får man om man har en Huligan som fyller 9 år? Och en syster som smider i silver? En syster som dessutom är en generös och hyvens syster, en som gillar en bufflig Huligan?

Igår var alltså Huliganens fölsedag! Tänk att han blivit nio år - och tänk så roliga dessa nio år har varit för oss...

Det var inte den enda present han fick, ånej. Sonen kom hem och sonen köper alltid .... hur ska jag säga det.... märkliga presenter till hunden. I år fick han en glosögd pipande ko. Det var omedelbar kärlek från Huliganhållet och han tuggade på, pep med, och rusade runt med sin ko. Alla fick se - men ingen fick låna den. Kon var hans, enbart hans och den klarade sig ovanligt länge. Efter en timmes ihärdig kärlek rök såväl pip som inälvor. Den lämpar sig måhända icke på bild så här på julafton, om man är lite känslig och koälskande av sig.

Sen klädde vi granen.

- Nu får du välja, sa vi generöst till sonen. Och sonen valde röda kulor och halmsaker, och miss Piggy i trä och silverkulor och mässingsprydnaderna från mormor och glasklockorna från syrran och, och, och.... sen kastade han lystna blickar på guldtofsarna.

- du får inte välja guldtofsarna!!! sa jag bestämt då.

Sonen påtalade att jag ju sagt  att han fick välja.

- Det får du också, så länge du inte väljer tofsarna. De är tofsar non grata i en rödkulig gran, begriper du väl! svarade jag.

Det begrep inte sonen. Men han fogade sig. Det är ju ändå jul och man vill väl att mamma ska vara glad, tror jag han tänkte. Det tänkte han rätt i.



God Jul!

Det var något som var konstigt imorse

Det var inte snöstorm.
Det var inte askmoln från en isländsk vulkan.
Det var inte blixthalka.
Det var inte strejk.

- Kan detta vara möjligt?! frågade jag mig på ett mycket förbluffat sätt.

Först tänkte jag blogga om det. Men sen tänkte jag men tänk om... man vill ju inte jinxa något. Inte på något vis i världen när det står så viktiga saker på spel.

Det kommer nog en liten snöstorm. Eller en sandstorm. Eller en plötslig attack av kvicksand tänkte jag vidare.

Alltså har jag visligen hållit tyst - men nu sitter hon där! I köket och påtar med något kemistiskt och obegripligt. För en gångs skull har hemtransporten varit alldeles odramatisk. Inte ens en borttappad väska. Eller en trampad tå.

Och på fredag kommer sonen! Så vem bryr sig om att inget har hunnit julstädas. Eller pyntas som tänkt var? Herregud, lite glittriga saker i granen, en massa stearinljus, massor av mat och vin och glögg och hemkomna barn, sen är nog julstämningen på topp!

4 advent

Ja inte begriper jag hur jag tänker, men det har faktiskt hänt att jag muttrat något om att "lite snö kunde kanske ändå pigga upp?", fast jag ju egentligen har förra vinterns snöelände i färskt minne. Om inte annat så minns jag hur ihärdigt den stackars maken fick skotta ideligen, ideligen, och när hans rygg nu är som den är, vem  skulle skotta då??!! (Det är här man bör höra sån där spökmusik som man illustrerar skräckfilmer med). Men det har ju varit så in i bängens mörkt och fuktigt och eländigt och dystert så jag tänkte ändå att lite vinterväder borde lysa upp tillvaron.

Blev jag bönhörd? Nja, itne direkt. Men imorse när jag klev ut insåg jag att oj, hoppsan! det är visst halt idag! Underkylt regn är inte att leka med. Och det var enbart tanken på att jag knallat ut iförd blårutig flanellpyjamas (med regnbyxor och jacka utanpå får jag kanske tillägga) som gjorde att jag höll mig på benen. Jag ville för död och pina inte ramla och bryta ett ben och hämtas av ambulans och få visa upp flanellpyjamasen i all sin osköna rekorderlighet (fast med 'oskön' menas ju nu enbart ur ett estetiskt perspektiv vill jag framhålla - ur ett bekvämlighetsperspektiv är den oslagbar).

Men det tinade upp och sen rände Zyrran, Zoyanen, Huliganen och jag ut i skogen och traskade runt. Och där var det inte halt direkt, mer liksom lerigt. Jag tror syrran fick duscha hund igen....

Sen har söndagen gått i lugnt och behagligt tempo. När man nu inte direkt fick några snöflingor att fotografera (jo, det slaskade ett tag, men det var då verkligen inget att föreviga), så får man ju njuta av den  som  finns till hands. Även om den är av plast och inköpta i Köpenhamn.

Nu tycker jag ju inte att man bara ska titta på snöflingan utan även de nya badrumsgardinerna som min snälla syster sytt till oss. Jag ska nu avslöja en hemlighet; jag KAN sy. Under pistolhot ungefär, men syrran syr till mig, hon påstår att hon blir så nervös om jag ska göra det själv. Och det är nog en mycket ackurat känsla av henne, tror jag.

Vi måste ha gardiner i badrummet. Badrummet är nämligen byggt i det som en gång var en vinkel i vardagsrummet, och har ett stort fönster ut mot gatan. Och jag som är lite sjåpig av mig tycker att jag vill vara lite mer privat när jag duschar. Ingången till badrummet är i matrummet - ja så kan det bli när man ska bygga om en gammal 20-talsvilla till något mer modern standard. Ursprungligen låg ju utedasset i trädgården, i närheten av uthuset där grisen och duvorna huserade, och säga vad man vill om utedass, men jag är oändligt glad att jag inte behöver traska ut i vintermorgonen med en gammal sydsvenska i näven för att göra toalett.

Idag har det gjorts lite fler föreberedelser inför julen - fabergéäggen har kommit upp. Nu ska man ju inte tro att det är äkta vara, för då de knappast hängt i vårt matsalsfönster...

Maken och jag har varit och köpt gran och satt in den. Den är inte klädd än, för det blir den när barnen kommer hem. Ljusen är dock i, så den lyser upp i alla fall. I år är det makens och sonens tur att bestämma hur granen ska kläs. Och dessa inbitna julgranstraditionalister ska ju prompt ha röda kulor och halmsaker, så då får det väl bli det då. När dottern och jag får bestämma, vartannat år, då blir det lite mer spännande. Tycker vi. Afrikanska kulor i svart och guld, till exempel. Men nä, "röda kulor ska de' va'" klagar de bakåtsträvande manliga familjemedlemmarna, så då får det väl bli det, då. (Fast den där gräsliga lila glittriga kulan som sonen envisats med att klämma in bland alla de röda kommer inte upp i år. Den råkade gå sönder. Ja fråga inte mig hur det gick till... en olycka händer ju så lätt...).

Sen undrar jag om någon kommer ihåg den där hunden jag har? Den som vägrade ligga i soffan och som jag fick klickerträna till att komma upp där?

Jag kan nu meddela att vi inte längre har några problem med att få upp Huliganen i soffan. Tvärtom. Han både snor åt sig filten och sparkar mig i veka livet när jag försöker få dela soffa med honom. Så man kan nog säga att numera är han rätt vältränad på soffliggande.

Lördag med förhinder

Det har varit en sån där dag ni vet - en som liksom börjar lite avigt och sen vägrar följa väl uppgjorda planer.

Fast egentligen började det redan igår - okarakteristiskt nog satt jag uppe ända till klockan var nästan tolv och stickade, jo för jag ville ju att min gröna mössa skulle bli klar! Och det blev den. Jag traskade ut till spegeln och tryckte ner den på skulten och tittade lite frågande på spegelbilden. På bilden till beskrivningen syns en ung kvinna som klär jättefint i mössan som är lite av baskermodell. Hon har den lite nochalant nerdragen till ögonbrynen ungefär och ser rosig och fräsch och vintrig ut.

På mig såg mössan ut som en skrynklig champinjon. Nåja, inte greps jag av missmod för det! Ånej, på beskrivningen stod det att mössan skulle blötas och sedan få torka trädd över en stor tallrik. Våra mattallrikar är stora - så sagt och gjort, jag blötte och trädde och ramlade sen i säng, synnerligen belåten med mig själv.

I morse provade jag mössan och den kändes liksom lite...tja... stor. Jag gjorde en liten provruskning på huvudet och den gled ner och la sig tllrätta, inte ömt vilande mot mina ögonbryn, utan mer mot hakan. Typ.

Då kan det hända att jag fick ett smärre sammanbrott. Alltså, vi pratar inte 6,7 på richerskalan direkt, men en liten eruption blev det nog. Maken kom löpande. När han hade skrattat färdigt frågade han lite försiktigt

- varför håller du på med stickningen när du blir så arg av det? (Han hade kamikazepulsvärmarna i livligt minne visade det sig).

- Arg? Jag?! Jag blir väl aldrig arg! svarade jag raskt och osannfärdigt då. Sen förklarade jag för honom hur oerhört avstressande och nervlugnande det är att virka och sticka, hur allt liksom faller på plats och allt som är rörigt stressigt blir lugnt och fint.

Maken såg oövertygad ut, men insåg nog att det inte var värt att argumentera vidare.

Och nu ser mössan ut så här. Och jag, jag är lugn som en filbunke. Jag ler milt mot tillvarons små förtretligheter. Tänker filosofiskt att "jag stickar väl om den då!".

Sen åkte jag ner o stan för att klippa mig. Man vill ju vara snygg när man ska möta Tomten. Klockan 11 skulle jag vara hos frisören. Tyckte jag. Frisören tyckte halv tolv. Okej, okej, en halvtimme hit eller dit, det spelar väl inte så stor roll. Sen tyckte frisören kvart över tolv, jo för hon som var före skulle slingas och det tog tid. Då suckade jag djupt.

Men sen kom jag på att jag kunde ju uträtta en del viktiga ärenden, till exempel. Och såsom av en händelse så hamnade jag då på St Jakobs stenugnsbageri och handlade lite gott bröd. När jag stod där vid disken så föll mina blickar, allldeles oplanerat sådär, på deras kardemummabullar. Och då vore det ju snudd på kriminellt att inte köpa några med mig hem?

Man läser ju ibland om folk som funderar på Meningen med Livet. Folk som tänker djupa tankar och som formulerar den ena inrikata teorin efter den andra.

Och inte vill jag här i all blygsamhet i Huliganbloggen påstå att jag sitter inne med Svaret - ånej, sån är inte jag. Gåpåig och besserwissrig och sådär menar jag.

Men jag får nog säga att en av meningarna med livet måste vara just dessa kardemummabullar. Titta bara! Visst är detta en renodlad illustration av Livets Innersta Väsen i Kardemummabulleform?

,

Och nu ska jag nog ägna mig åt lite terapeutisk omstickning av mössa tror jag.

Morgonsnooze har guld i mund

Det var ju inte precis så att snön låg vit på taken. Det var (tyvärr) inte ens så att endast tomten var (blev) vaken.

Det var bara fredagmorgon efter en lång vecka. Lättsinnig tänkte jag när mobilen drog i gång med sitt blida plingplongane (jag har valt "harpa" som väckarklocksljud, lagom snällt och behagligt tänkte jag), att äsch, en snooze (eller två...) har väl aldrig skadat.

Sålunda tryckte jag på snooze och återföll i belåtet snarkande med mobilen i handen. Faktum är att i hela huligansovrummet sovs det så det dånade. Efter tio minuter plingplongade det igen, och då tänkte jag ungefär som ovan - och tryckte totalt oansvarigt på 'snooze' igen. Varpå jag promt tappade mobilen ner mellan springorna mellan våra bäddmadrasser. Duns! sa det och belåtet la sig mobilen till ro och plongade på som om den tänkte hålla på till ragnarök ungefär. Helt plötsligt insåg man att den där harpomusiken, den är faktiskt alldeles oerhört irriterande!

Nu ska man veta att maken och jag, såsom rediga skåningar, vill ha ordentligt med plats i sängen. Alltså har vi en rejält bred dubbelsäng. Alltså når man inte in mitt under sängen ens om man ligger på mage. Alltså måste man tända lampan, hasa ut i hallen och hämta ett paraply att peta med och sedan ligga där på mage på golvet och försöka peta ut mackapären och få tyst på olåten. Det gick till slut och då var det ju lika bra att knalla upp.

När det blev tyst rullade maken belåtet över på andra sidan. Det såg skönt ut, vilket jag inte undlät att avundsjukt påpeka.

- Jag vet! svarade maken belåtet - jag tror jag provar den här metoden att angripa morgonen på, så kan vi jämföra resultaten sedan.

Maken är en grundlig man. Han provar fortfarande sin metod. Jag hyser en svag misstanke att den metoden är överlägsen min, en kulen morgon i december.

Urladdad

Kanske inte så mycket jag som kamerabatteriet. "Men ladda det då!" säger vän av ordning. Ja, jo, det är ju en utmärkt idé i och för sig - varför har jag inte tänkt på den?

Men med urladdat batteri blir det lite sisådär: ska jag inte skriva ett blogginlägg? Om den där mössan jag stickar till exempel, den som blir grön och skön och är lättstickad och en väldig trevlig kontrast till kamikazepulsvärmarna, som as we speech är på väg till England - men hur kul är ett stickinlägg utan bild? Å andra sidan MED bild där stickorna syns så framstår det ju väldigt tydligt vilken omoralisk, slapp, karaktärslös och nästintill brottslig person jag är... svårt det där...

Så jag velar hit. Dit.

Det är ju dock inte bara stickning i mitt liv. Jag träffade till exempel nyss en mycket god vän. När vi satt där och smällde i oss pasta och karljohan och lite annat så kom vi osökt att tänka på träning. Man kan ju undra varför... Och då kom vi fram till att Tänk om vi skulle gå en helgkurs i yoga? Sen kunde man ju överraska kollegorna med att kunna lägga foten bakom nacken sådär vid fikabordet - jag kan lova att de hade tappat hakan (-orna)!

När jag kom hem googlade jag efter helgkurser i yoga. Och visst hittade jag en! Ett företag som även erbjöd helgkurser i tarmsköljning. Ja man kunde rentav kombinera tarmsköljandet med yoga... tanken svindlar lite får jag nog säga.

Och då känner jag att vissa blogginlägg gör sig nog bäst utan illlustrerande bilder till. Och vidare känner jag att just det här måste väl ändå vara ett lysande exempel på detta?

Ibland är man tacksam

Den här bloggen utmärker sig ju inte direkt för några nyskapande och djupsinniga tankar. Snarare tvärtom. Väldigt tvärtom kan man till och med tycka. Tillhör man svårmods- och djupa-tankarfalangen har man nog inte så värst mycket att hämta här.

Men ibland blir man ändå lite eftertänksam. Lite filosofisk sådär. Nu till exemepel, känner jag mig okarakteristiskt eftertänksam och då är det väl lika bra att smida medan järnet är varmt? För övrigt är det inte bara järnet som är varmt utan även jag, ty jag har nyss uppstigit - inte såsom Venus från Milo ur vågorna med hårlockarna under full kontroll - utan ur ett varmt bubbelbad.

Livet är lite hektiskt för tillfället. Roligt, men stressigt. December är alltid min mest jobbiga månad på arbetet och sen är det ju julerierna som pockar på sitt, även om jag sonika har avskaffat såväl pepparkaksbak som fönsterputs.

Nu är det ju dessutom kallt och ruggigt. Och ganska blåsigt kan man lugnt påstå.

Och när jag då gick min runda med Huliganen, kämpandes mot elementens raseri, ja då greps jag faktiskt av tacksamhet. Tacksamhet för att jag inte är uteliggare, utan har ett hus att vända tillbaka till, förvisso ett med oputsade fönster men i alla fall. Tacksamhet för att jag inte är gift med en campingnörd som tyckt att vi skulle campa i en skogsdunge någonstans.

Och jag är tacksam för att jag har ett jobb - stressigt men roligt. För att jag har en hund som jag varje dag betraktar med innerlig kärlek. För att jag har en make som jag betraktar med ännu innerligare kärlek (trots alla hans knäppa intressen). För att jag har roliga, snälla, fantastiska barn. För att vi hade det så kul i Rom.

För att jag kunde ta ett glas riesling och hälla mig i bubbelbadet. För att jag bakat flapjacks med nötter, torkade aprikoser och tranbär som ska avsmakas senare. För att det blir sniglar och revbensspjäll till middag (inte tillsammans dock). För att jag letat möss-mönster och hittat ett som jag ska testa.

Livet, det är en ganska bra inrättning vill jag nog påstå.

Är Huliganen synsk?

Jag medger, jag har mina fördomar, jag som alla andra. Och när jag tänker 'medium', 'synsk', 'andar', ja då är det snarare något förvirrat i lager på lager med fladdrande kjolar jag tänker på, inte en robust liten västgötaspets.

Men ibland undrar jag verkligen - hur kan han veta? Hur kan han veta när det kommer att hända saker som han kanske inte direkt vill; klippa klorna t.ex.? Eller ha på reflexväst? Eller - å andra sidan - när det verkligen är läge att smöra lite för matte och få lite belöning?

Idag vaknade vi något tidigare än vad jag planerat för en lördagsmorgon. Det blåser fortfarande rejält här och det kändes ganska mysigt att ligga där nerkurad under täcket och höra blåsten vina utanför, så länge man själv hade det ombonat och behagligt. Huliganen hade dock andra planer och ok, man ska ju ändå ut och få lite frisk luft så jag knallade väl upp och iklädde mig, likt ett medium (se ovan), lager-på-lager, fast av vantar och tröjor och mössor. Som åskådare hade jag en ivrig Huligan.

Men när jag sen tänkte klä på honom attiraljerna också blev han plötsligt väldigt tveksam och backade. Och då undrar jag, hur kunde han veta att jag i det ögonblicket tänkt att "idag tar vi reflexvästen så vi verkligen syns, det är mörkt och en hel del cyklister i farten"? För det mesta tar jag bara reflexhalsbandet vilket är helt ok ur huligansynvinkel, men eftersom syrran blev åthutad häromdagen av en cyklist med att "man kan faktiskt ha reflexer på sig!!!" när hon var iklädd reflexarmband på båda armarna och båda vovvarna hade reflexer på sig, tänkte jag att det kanske kunde behövas redigare doningar.

- behövs inte alls, jag syns ändå. Är jag inte ett klart skinande ljus, kanske? sa Huliganen bestämt.

- visst är du ljuset i mitt liv! svarade jag, - men de flesta kanske inte betraktar en mycket kortbent krabat som ett klart skinande ljus, du vet hur det är med det där med definitioner.

Huliganen lät meddela att när det gällde definitioner så har han alltid, som i alla frågor, tolkningsföreträde. Dessutom var det så att om jag nu var så himla sugen på det där med reflexväst så kunde ju jag själv ha den på mig.

Kan någon begripa varför det ska vara så besvärligt? En liten ynka reflexväst, inköpt på postorder för 49 spänn och faktiskt med väldigt bra passform på den där kortbenta lille limpan till hund jag har. Bara för att jag en (1) gång i en avlägsen forntid när Huliganen fortfarande var valp råkade knäppa honom i magen med ett helt annat täcke med ett värre spänne - här snackar vi kardborrband som jag liksom smeker runt hans pälsiga kropp. Men i vissa lägen är Huliganens minne gott och oförsonligt.

Trots allt är det ändå jag som bestämmer (väl???)  så jag applicerade västen alltmedan Huliganen glodde dystert på mig med svansen mellan benen. Så fort vi kom ut sprätte dock svansen upp igen och han skuttade före mig likt en liten gul självlysande påskkyckling. Fri och glad och synlig! Inte en enda cykel körde på oss, kan jag meddela.

Vi gick över Norra kyrkogården och det var mörkt och fullmåne och ganska spöklikt faktiskt. Särskilt om man då såg en liten självlysande varelse som skuttade fram i knähöjd.

Så om ni skulle se någon tidningsnotis om spökliga observationer på Norra kyrkogården i Lund; ja då var det vi!

Mätt och belåten

...är man nu. Efter en låååång dag på jobbet kom man hem till pasta med bacon, kantareller och grönmögelost. Det är ju en rackarns tur att maken det här senaste året har lärt sig mer än att laga pannbiff vilket var hans standardrätt tidigare. Faktiskt enda rätt om man nu inte ska räkna knäckemackor med ost? Och det gills väl knappast som matlagning?

Igår blev man onkligen också mätt. Faktiskt väldigt mätt. Rentav lite fyrkantig. Det var dags för företagets årliga julbordet och vi hemsökte återigen det lokala Grand Hotellet. Och säga vad man vill, men man behöver inte gå hungrig därifrån! Nog för att jag inte direkt hänföll åt alla korvar och skinkor och leverkorvar och brunkålar och sånt, men det fanns nog och övernog av annat. Lax till exempel, det kan man stoppa i sig rätt rejält av.

Det som nog ändå gav en liksom nådastöten, det var nog ris a la Malta'n. Okej, okej, man kanske skulle ha avstått den, men det är lätt att vara efterklok. Den där hemlagade marmeladkonfekten och knäcken kanske också var till att ta i... men what the heck, julbord en gång om året, då får man nog frossa lite?

Sen var det skönt att vandra hem genom staden i det milda vädret, skaka ner lite av sillen och gröten och mandelmusslan- förra året var det snö och kallt och halt så man var påpälsad upp över öronen.

Men man kan ju inte lita på att det alltid ska vara så är behagligt väder när det är julbord så det är ju en väldig tur att jag i brevlådan hittade en present från Maja! Titta bara, precis min färg!

Det här ska bli en mössa åt mig, jag ska bara sticka färdigt de där pulsvärmarna först. Om jag inte begår harakiri alltså, på de eländiga stickorna. Fast det vore ju väldigt synd när jag har det här garnet liggandes och väntandes på mig, så jag avstår nog.

Tack Maja!!

Prinsessan på ärten

Fast egentligen var det nog 'Prinsen' om vi ska vara genuskorrekta och sanningsenliga och allt det där.

Maken har gått och dragits med en ond rygg. Onda ryggar är inte bra. Då får jag dammsuga. Alltså sa jag strängt till honom att nu fick han minsann göra något åt ryggskrället. Så då gjorde han det. Kiropraktorer och sjukgymnaster och piller yrde i en vild dans omkring honom.

Och så sa dessutom kiropraktorn att det kanske vore läge att köpa ny säng? Klok karl det där. Så vi rantade väl iväg och beställde nya resårmadrasser till oss.

Idag kom de. Och de ser rysligt inbjudande ut. Stabila men ändå mjuka. Pösiga men ändå fasta. Enda nackdelen är väl att sängen numera är så hög att jag inte når ner att klia på Huliganen när han snusar i sin biabädd.

Dessutom får jag nog ta ett litet skutt när jag ska upp i sängen för jag är kort och den är hög. Men så pass spänstig är jag nog än så länge att jag kan, likt en panter, kasta mig upp i sänghalmen. (För övrigt vill jag inte alls jämföra mig med en panter. Den är svart och smidig och förmodligen rysligt vältränad. Det är inte jag).

Klockan är nu 20.17. Nog är det väl ok att gå och lägga sig redan?

Den gastkramande berättelsen om Huliganen och kryckorna

Ja nu var det ju inte så att Huliganen fick gå på kryckor. Och det var nog en himla tur, för hur skulle han fixa att liksom få ihop fyra ben och då förmodligen fyra kryckor? Verkar klart besvärligt.

Nej, det var så att jag har ny kollega. En trevlig ung man som i veckan helt plötsligt uppenbarade sig hoppandes på kryckor.

- men käre tid, var har hänt, vad har hänt! utropade vi alla unisont och smackade lika unisont medlidsamt med tungan. (Eller rättare sagt 'tungorna', vi smackade alltså var och en med var sin tunga). Alla utom en. Nämligen Huliganen.

- VOFF, VOFF, VOFF!! gastade sagda hund i högan sky.
- Herregud det kommer ett monster på fyra ben!!! fortsatte ovannämnde hund.

- Men snälle Huliganen, sa jag, du känner ju Viktor. Du vet att detta är en trevlig och ämabel ung man, inte ska du vråla i högan sky på honom?

Huliganen tog ingen notis om vad jag sa (detta är inget obekant fenomen). Herregud, hur märkligt är det inte att människor man trodde man kände och kunde lita på plöstsligt kommer hoppandes med två extraben så där? Han gastade vidare i högan sky.

Kollegan hoppade in på sitt rum och jag tog pedagogiskt gaphalsen med mig och gick in och hälsade.
- Skönt! tänkte Huliganen, nu känner jag igen honom! Så han hälsade vänligt och lät sig klappas och klias på i största samförstånd.

Sen hälsade vi på kryckorna under mycket puffande och fnysande och frustande. Fast ok, de verkade ju tämligen harmlösa, fick man medge.

Jag tog med mig hunden och återgick till de viktiga göromål som jag fyller min dag med. Tänkte att "så bra, nu har vi löst  det problemet".

Ända tills kollegan kom uthoppandes till fikapausen på kryckor.

- VOFF, VOFF, VOFF!!! lät det igen.

Fast man kunde ju låta sig blidkas om man blev bjuden på ost. Det gick. I synnerhet om kryckorna blev lagda på golvet. Men även golvade kryckor är farliga kryckor, det inser ju vem som helst, i synnerhet en västgötaspets, så när väl Wästerbottenosten var inmundigad fick kryckorna veta vem som var herre på täppan!

Då fick jag syn på en annan kollega. Den som Huliganen skamlöst mobbar. Han tittade förstulet på Huliganen som morrade på kryckorna och la raskt händerna på bordet.

- jag tänkte att om Huliganen blir riktigt arg så kanske han inte vågar ge sig på kryckorna utan på mig, sa han när jag tittade frågande på honom.

Och det var det som var det gastkramande, faktiskt. Inte kryckorna i sig.

Balsam för själen

- det var vad som behövdes idag. Jag hade bokat tid hos optikern i eftermiddags, jo för jag inser att jag ser sämre och sämre. Det har sin avgjorda fördelar när man tittar sig i spegeln, men det har onekligen sina avgjorda nackdelar när man ska sticka med jämrans tunt mörkt garn på jädrans tunna stickor. Då behöver man vara skarpögd som en hök och inte skumögd som en gammal albatross.

Alltså bokade jag tid. Och glad i hågen susade jag dit, lyckligt kvittrande som en liten lärka. När jag kom dit upplyste mig den unga damen vid disken om att hon inte hittade mig.

- men jag står ju här! sa jag glatt då. Fast det var inte så hon menade, visade det sig. Nähänä, vad gör vi då? undrade jag lika glatt.

- det finns inga tider, sa hon - och optikerna har lunch just nu och blir sura om jag stör dem.
- inte så sur som jag blir, svarade jag då, på ett mycket oglatt sätt.

Men hur det var så gick det inte att skramla fram en tid och då blev jag lite uppretad kände jag. Då måste man lugna ner sig lite, hitta tillbaka till sitt inre fryntliga jag.

Jag tog till två osvikliga metoder; a) gick in på Gleerups bokhandel och tittade i en väldig massa stickböcker och b) bakade. Chokladkolakakor - är inte det balsam för själen så vet inte jag hur detta begrepp ska definieras.





Och sen är det ju så att har man bakat kakor, ja då faller det sig ju osökt att man bör fika. Eller hur?

Så nu känner jag mig mild och blid igen.

Och på tal om att baka kakor så talade jag nyss med sonen. Han hade inte tid att prata just nu, för han skulle baka pepparkakor. Det fick mig osökt att tänka på när maken och jag bakade pepparkakor första gången (fast då hade han inte uppgraderats till 'maken' utan var endast 'pojkvän'). Mitt i alltihop visade det sig att jag inte hade någon kavel. Därför vet jag att det går att kavla pepparkaksdeg med en ölflaska, men jag får nog ändå säga att kavel är att föredra.

Och varför...

... hinner jag inte blogga numera? Hur prioriterar jag då?

Fast idag är det ju fredag... och på fredagar är jag ledig på eftermiddagen och eftersom maken numera är bra i sin rygg och kan asa runt på dammsugaren själv så kanske man kan hitta lite tid då?

Jag måste ju berätta den gastkramande historien om Huliganen och kryckorna....