Julen känns liksom väldigt över nu

Underbart är kort. Lyckan är dock inte mindre intensiv för det. Åtminstone för Huliganen som verkligen älskar att få paket. Ja han är så till den milda grad förtjust i paket att man inte kan ha några under granen, för då kan man rätt vad det är se en Huligan smyga förstulet förbi med ett synnerligen stulet paket i munnen.

Och sen vet man ju hur det är med paket. De ska liksom inte bara ligga där fint inslagna och sådär, de ska SLITAS upp. Och sen ska såväl innehåll som omslag massakreras å det ihärdigaste.

Vi andra njöt också av våra paket, men kanske på ett något mer stillsamt sätt. Det var en lugn och skönt julafton, trots att jag (eller tack vare?) sällan förberett så lite. Kajsa Kavat skulle slitit sitt hår i förtvivlan om hon sett tillståndet på fönsterna, till exempel.

Men god mat hann vi laga. Och äta. Och eftersom vi inte har några småbarn som blir otåliga så kan man äta i lugn och ro - skönt! När barnen var små var i synnerhet sonen väldigt otålig. Och det låter vi honom minsann inte glömma, trots att han nu är lugn som en filbunke och inte tjatar om julklappar det minsta. Men vad vore det för jul om inte någon av kusinerna nostalgiskt drog upp hur sonen i sin ungdom hetsade oss genom julmaten som vore det ett 200-meterslopp och han Usein Bolt?

Ja det var en himla trevlig kväll, och allt umgänge ackompanjerades av det rasslande ljudet av Huliganen som omsorgsfullt strimlade allt omslagspapper i småatomer.

När man tittar på  bilderna ovan kan man, om man har fantasi, tänka sig att kon symboliserar maken. Inte för att han är det minsta fäaktig av sig, det vill jag på det bestämdaste dementera! Nej, utan för att han, i likhet med kon, hade så ont i sitt ben. Så pass ont att vi tillbringade en stor del av juldagen på akuten. Nåja, det var lugnt och fridfullt och jag hann en bra bit i min julklappsbok som jag ägnade mig när jag inte blandade mig i makens konversationer med läkarna. Det är inte det att jag inte tror att han utmärkt väl klarar av att förklara hur saker och ting förhåller sig... det är bara det att jag liksom, tja, vill hjälpa till... Nåja, maken kom hem igen och sen har vi tagit det lugnt, löst korsord, ätit mat, hälsat på sonens flickvän och tittat på Rombilder, ätit mer mat, jobbat som en galärslav och nu har jag nog uppdaterat ungefär vad som hänt sedan senaste blogginlägget.

Ja förutom då att jag kanske ska lägga till att dottern återigen lyckats köpa en ihärdig pipleksak, en som gått alla möjliga survival-kurser och som lever fortfarande i all högpipelig välmåga. Just nu ligger den högt uppe på ett skåp. Och där ligger den ganska bra.