Men...oj?!

Så det är redan dags? För Nyår? Hur kan det komma sig, det var ju januari alldeles nyss? Men det blir nog bra, även om det känns lite konstigt - 2013 vad ska hända då?

Just nu är mitt perspektiv inte längre än att fundera på dagens upplägg, jo för det ska bli nyårsmiddag hos Huliganfamiljen - med syrran och Ellenfamiljen och jag ser mycket fram emot det. Bordet är dukat, menyn är planerad och maken har inventerat vinkällaren. Det enda som man kan tycka är knäppt är att man då sitter här tidigt på morgonen och inte ligger i sängen och har sin skönhetssömn så att man orkar hålla sig vaken till tolvslaget... genom väggen hör jag hur maken definitivt njuter av sin skönhetssömn. Då kan man dra slutsatsen att maken kommer att vara rasande stilig ikväll, medan jag kommer att se ut som en skrynkligt russin. Huliganen snusar belåtet på mattan - så här dags kan man nämligen göra det, för då sover även de värsta smällare&raketmarodörerna. Är det något som inte är bra med nyår så är det detta eviga elände, även om det blivit något bättre sedan smällarförbudet infördes.

Men man kan inte lita på att det inte smäller när vi är ute, så därför är det lite bekymrat emellanåt. Ibland önskar jag att jag visste var de bor, de där som tycker det är skitkul att föra oväsen flera dagar runt nyår - då kunde vi promenera förbi en tidig morgon och låta lite vi också - något i stil med hur en liten vätte låter när han är upphetsad. Quid pro quo, typ.

Anledningen till att jag inte sover är kanske att det blev lite för mycket vin igår.... jo för vi var hos ovannämnda syrra som fyllde något jämnt och firade. Rejält! Otroligt trevligt var det, och väldigt gott! Och då kan det väl hända att det slank ner ett glas vin för mycket, det är lätt hänt i gott sällskap. Vackert dukat var det också, i silver och vitt. Inte kan jag visa det på bild, för kameran hade jag inte med mig. Dock har jag en systerdotter med rejäl kamera, så kanske det dyker upp någon bild i syrrans blogg så småningom? Man kan ju alltid hoppas!

Vad beträffar födelsedagspresenter hade jag haft ett allvarligt snack med Huliganen först - när någon fyller år är det deras presenter! sa jag strängt. - Och när det är deras presenter, ja då vill de packa upp dem själva. Få ha dem för sig själv. Inte ha ett Huligangap inblandat i själva processen och sen se paketerna stulna på det mest himmelsskriande sätt!

Huliganen såg inte helt övertygad ut, men behärskade sig någorlunda, till hans mattes lättnad. Duktig hund, det där!

Tea time

Den här julhelgen har varit oerhört avkopplande, det har varit precis så där avkopplande som jag drömde om den där hektiska tiden under hösten när deadlines nafsade en i hälarna som blodtörstiga vildsvin. Nu har jag aldrig - lyckligtvis - haft blodtörstiga vildsvin som nafsat mig i hälarna, men medge att det låter jobbigt? Det blodigaste jag haft som nafsat i hasorna var Huliganen som valp, och han var så söt att det liksom inte var skrämmande, mer gulligt på något sätt. Blodigt, förvisso, men gulligt.

Sonen har åkt hem till Göteborg, så huset känns lite tomt, det gör det. Men vi ses snart igen, och dottern ser vi redan imorgon. Det ser hon säkert fram emot!

Idag hade jag egentligen tänkt åka ner till stan för att köpa lite nya underkläder. Man vill ju möta det nya året och känna sig lite fräsch och tjusig inunder också. Men så är det så ruggigt, grått och dimmigt. Och inomhus är det så varmt och mysigt, maken pluggar och hunden alternerar mellan att sova och att leka med de av sina jul & födelsedagsgåvor som ännu lever! Ja, det är inte klokt, en styck pipsäl av det ljudligare slaget och en styck sköldpadda av det lurvigare slaget lever än! Det är då jag tror att Huliganen faktiskt börjar bli en gammal och klok hund. Att sälen konfiskeras med jämna mellanrum (dottern och pojkvännen sa belåtet att de valt ut ett djur med ett rejält och genomträngande pip, vilket är så sant, så sant...) kan ju ha något att göra med överlevnadsgraden. Varför sköldpaddan, som var en julklapp från sonen, överlever ska man nog se som en hyllning till de som sytt ihop den, för det är inte det att Huliganen inte huliganiserat den å det gruvligaste, nej den är malträterad så att en spansk inkvisitor hade gråtit av stolthet.

Nu tappade jag visst tråden här, som det kan bli! I alla fall, det blev inget av med att ränna ner till stan för min del. Jag var synnerligen lättövertalad på den punkten. - Ska jag stanna hemma och dricka en kopp te och ha det mysigt, eller ska jag ge mig ut i det kalla, fuktiga, dimmiga lundavädret och trängas med folk på stan? frågade jag mig, och med acklamation röstade jag igenom att stanna hemma.

Så nu har vi druckit en liten förmiddagskopp. Kusmis Chai-te, perfekt en ruggig dag!

Notera den lilla ljuslyktan - den är ett minne från årets julmarknad. När man går på julmarknad på Gamla Kassan i Landskrona serveras det kaffe nere i de gamla källarvalven och i priset ingår koppen - man får välja sin egen loppiskopp. Och jag valde denna... ibland förstår jag inte vad som tagit åt mig på gamla dar, i min ungdoms dagar var jag en avgjort avskalad person. "Inge' fjoms"-typen, det var jag personifierad. Och nu har jag blivit så rosig av mig?? Vem vet vad jag kommer att utvecklas till på ålderdomen, det kan ju bli spännande för maken att se.

Tekannan är en julklapp från dottern. Jag gillar tekannor, och inte vill jag påstå att jag är i närheten av samma klass som min vän Sue, som senast jag hörde hyste ett trettiotal hemma hos sig, men jag har en liten samling av favoriter vid spisen. Och här platsar denna fint! Både randig och prickig och röd, kan det bli bättre? (Svar: nej det kan det inte).

- Den påminner om dig, sa maken och tittade nöjt på kannan.
- Prickig och rund, menar du? frågade jag roat då.
- Nej, den ser glad ut, precis som du! svarade maken.

Är det konstigt att man älskar denne make? (Svar; nej det är det verkligen inte!)

Återhämtning

De två senaste dagarna har här inte gjorts många knop. Livet har långsamt och behagligt rullat fram, och vi har lika långsamt och behagligt förflyttat oss mellan soffan, tv-fåtöljen, stickningen, matbordet, boken och hundpromenaderna.

Julafton var intensiv och rolig! Vi inledde med julaftonsfrukost med barn, hund, dotterns sambo och dotterns sambos syster som damp ner från Asien lite hips vips sådär - helt utan bagage men glad och nöjd ändå. Säkerligen blev hon ännu gladare av att träffa Huliganen, det är jag helt övertygad om.

Sen firade vi jul hos systerdottern i deras mysiga hus - det var 11 vuxna och tre hundar. Varav då den ena hade fyllt tio år dagen före och därför var helt övertygad om att alla paket var till honom, det hade de ju varit dagen före? Och eftersom ingen varnat systerdottern låg det massor av paket under granen.

- Ingen fara! sa jag käckt, - jag säger bara till honom att inte röra.

Det var heller inte svårare än så. Inte behövde man säga till mer än ungefär 87 gånger. Till slut gav Huliganen upp och försökte inte längre stjäla paketen, utan la sig ner bredvid granen och väntade på att paketen skulle regna ner över honom. Och så! Äntligen var det dags! Men vadnu???? Alla paket deladees ut till någon annan?? Huliganen blev helt förvirrad och for runt som en...som en... tja som en Huligan ungefär. Då förbarmade sig systersonen över honom och letade upp hans paket - Grabben måste få ett paket, sa systerdottern. Då blev Huliganen nöjd. I tre minuter och 17 sekunder tills han slitit upp det paketet och ville ha fler. Medan han betedde sig satt de andra två små tikarna under bordet och tittade förvånat på hans krumsprång. Deras mattar blev heller inte kallsvettiga.

Undra på att det togs det lugn härhemma igår. Det blev Fanny och Alexander på tv. Huliganen snarkade. Sen blev det Karl Bertil Jonsson. Huliganen snarkade. Det blev lite mer tv. Lite stickning. Lite läsning. Huliganen, han snarkade. Det kan förvisso hända att även vi andra drog en timmerstock eller två, men inte till den milda grad! Den enda gång han levde upp var när vi var på den lokala golfbanan och lekte med den nya  julklappen, då fräste han runt som en speedad kanonkula ett tag.

På kvällen gick maken, sonen och jag och såg the Hobbit, så vi täckte in ett brett cineastiskt spektrum känner jag!

Själv gjorde jag klar min engelska julkaka; jag erkänner. Jag var lätt skeptisk till konceptet med fruktkaka, men är man anglofil så är man, och gillar man att baka, så gör man. Igår blev den klar, med glasyr och allt.

Jag fick ett recept, men inte kunde jag följa det? Glaced cherries, till exempel, inte hittade jag sånt. Och mixed spices, ja det fick jag mixa själv. Macadamianötterna byttes ut mot hasselnötter och cherry brandyn mot lite blandade sparade skvättar av diverse alkoholhaltiga drycker. Så det var med en viss bävan man satte kniven i kakan, i all synnerhet som dottern varnat mig å det bestämdaste för Christmas cake, eftersom hon en gång ätit en bränd sådan i Sheffield.

Denna var dock inte bränd. Och inte heller i Sheffield. Så det är mig en stor glädje att kunna rapportera att den var inte alls dum! Mäktig, men inte dum. När man ätit en bit blir man lite däst och därför har det även idag varit en lugn dag här hemma.

Klass 2 varning över Skåne

Så stod det i tidningen idag. Men jag vet inte - är det inte 10 år i senaste laget att utfärda varningar??

Det var ju då han föddes - idag för 10 år sedan drabbade Huliganen Skåne och inte mycket i hans närhet har varit sig likt sedan dess. Som en liten tornado har han dragit fram. Nu är han faktiskt med ålders rätt något lugnare, så jag tycker det där med klass 2 är grovt överdrivet!

Högljudd, egensinnig, energisk. Huliganen är en hund med stor integritet. Ja det är märkligt att så mycket vilja och så mycket integritet ryms i en kropp som har en höjd över havet på ca 30 cm.

Man kan kalla honom bortskämd om man vill, och då är man nog inte alltför långt från sanningen. Man kan kanske tycka att han är lite ouppfostrad om man man ser på det där med uppfostran på ett konventionellt sätt. Huliganen och jag väljer dock att i likhet med vår idol Mullehästen se det som att många andra hundar är överuppfostrade. Vi tycker att hans uppfostran är ändamålsenlig, personlig och med stor artistisk frihet. Han är nämligen uppfostrad; han kan gå lös i stort sett överallt. Han är mån om att matte ska vara glad. Han stjäl inte. Han lyder när han uppfattar mattes önskan som väsentlig och rimlig. Rimligt är det kanske inte när matte säger "tyst!". Eller ibland annars. Ja det är lite fritt det där.

En Huligan vet liksom bäst själv. Han har koll på läget - ja inte om det smäller förstås. Han drar fram över landskapet och är en fri ande!

Han är mattes hjärta. Mattes bästa kompis. Mattes egen clown - som alltid håller mig på gott humör. Och idag fyller han tio år!

Vi har sjungit för honom. Han har redan hunnit slakta en pipanka och en gris (som dock lät lite mer som en anka märkligt nog. Notera; lät. Ty även grisen har gått till de sälla jaktmarkerna.

Det vankas nog lite fler presenter framöver, för denne bufflige hund har sina trogna vapendragare som älskar honom precis som han är - nämligen en alldeles perfekt västgötaspets!

Grattis din lille marodör!

När julefriden sänker sig över huliganhemmet

Det har varit några tuffa veckor - jag har jobbat som en liten galärslav, maken har skrivit så att tangenterna glött på sin omstörtande uppsats om emporvåningar i västtorn i skånska romanska kyrkor och Huliganen har idogt sysslat med sånt som Huliganer gör.

Bland annat har han varit rätt mycket med mig på jobbet, eftersom Zoya ägnat sig åt kvinnliga (tikliga) hormonstormar.

Förra veckan hade vi internrevision. - Har hunden någon befattningsbeskrivning, spordes det ampert. Jag fick vackert krypa till korset och säga att nej, tyvärr har vi inte skrivit någon sådan. Efter att ha skådat Huliganen in sin mest huliganiga action bestämde man att vi kan skriva "vakthund. Passar dörren och granskar besökare. Befogenheter; skälla. Ansvar; skälla. Lön: ost".

Huliganen gillar när han får följa med. Han bevakar mig ängsligt när han inser att jag är på väg att försvinna ut genom dörren, och säger jag då de förlösande orden "ska du följa med?" ja då blir han så innerligt lycklig att ha måste a) äta lite, b) fräsa runt lite, c) ha dragkamp och d) släpa ut sin biabädd. Framför allt d) känns det som. Maken beskådade spektaklet och sen undrade han:

- har Huliganen förläst sig på bibeln? "tag din säng och gå", typ?

Jag tror dock inte det. Jag tror det beror på....äähhh.... ja inte vet jag - kortslutning i huliganhjärnan, kanske?

Men nu är det fredag. Friden sänker sig. Maten står i ugnen. Maken läser på om romanska kyrkor (ja ni anar inte hur mycket man kan läsa om sådana!). Huliganen snarkar på den nydammsugade mattan. Och jag känner att nu, nu är det julledigt. Imorgon kommer sonen! På söndag kommer dottern med vidhängande sambo. Sen blir det lillejulaftonskväll hos syrran med syskonbarn, mat, massor av vin och massor av spel - det blir högljutt. Varmt. Skrattigt. Och väldigt, väldigt trevligt.

Jag är beredd. Just bring it on!

Google translate

Ibland är det någon icke-svensktalande som läser min blogg - och dessa stackare måste förlita sig på Google translate för att få någon som helst hum om vad jag sagt, svenska är ju inte direkt något världsspråk Jag har nu fått ett par kommentarer om att Google translate (låt oss kalla det för GT för enkelhetens skull, dock ej att förväxla med Gin & Tonic) ibland lämnar läsaren i sticket, helt enkelt inte översätter vad där står utan öppnar upp för en munter gissningslek. Va?! Ska det va' på det här viset, jag bara frågar??

Jag tänkte att jag måste själv undersöka saken! Så jag tog mitt senaste inlägg och körde det igenom GT. När resultatet dök fram på skärmen gapade jag förundrat. Sen tänkte jag: "har jag skrivit det där?!" Och sen tänkte jag vidare: "Och om jag har skrivit det där, vad menade jag då?".

För titta själv; vad betyder det här, kan man verkligen undra. Eller värkeligen som man hade skrivit om man inte undrat vad GT skulle göra av det ordet.

Yeah except this morning when it was dark when someone (one close to me in love with the figure four leg) found half past five was enough to propsa to get out.  Och det blir värre, kan jag tala om: Bought the last Christmas presents (this offer unto me dearly known thanks to julgudarna) and interest around St. His jaws. Or interest rates and interest rates, it ränner not very mod when one goes up to the ankles, more like slafsar front. Milda matilda, skulle man lugnt kunna säga.

Det är nog tur att ens läsare har humor!

3:e advent

Det var ju inte direkt så att denna dagen ägnade sig bättre för snöfotografering. Snarare tvärtom skulle jag tro. Huliganen och jag har förvisso varit ute några rejäla rundor, men vi hade snarare behövt våtdräkt än dunjackor. Schlörrrppp!! sa det om oss när vi stånkade framåt. Grått har det också varit. Ja förutom imorse då det var mörkt när någon (en mig närstående kär figur med fyra ben) tyckte att halv sex var lagom för att propsa på att få komma ut. En söndagsmorgon alltså. Det tyckte inte jag, så jag tackade högre makter för att vi har trädgård och öppnade köksdörren.

- Ska jag gå ut SJÄLV? I det blöta?? Det är ju SNÖ på kökstrappan?! sa Huliganen då och stod med benen i kors och såg synnerligen tveksam ut.

Jag, som inte var ett dugg tveksam, snarare tvärtom helt säker på att jag inte ville gå ut än, fick honom med viss övertalning att knalla ut i trädgården, där han genast skuttade bort och pinkade på Cox Orange-trädet. Av detta blev han så himla uppåt att han rände iväg som en liten glad torped bortåt komposthållet någonstans och försvann, lämnandes sin matte att stå och kisa ut i mörkret och fundera på vart han tog vägen? Jag lämnade dock dörren öppen och gick själv för att pudra näsan (dock inte på Cox Orangeträdet utan på en mer traditionell plats, konventionell som jag är), och när jag var klar kom hunden in igen. Våt och nöjd och villig att gå och lägga sig ett tag igen, gudskelov.

Sen har vi bakat lite fler huliganpepparkakor. Ätit skinkmacka. Köpt de sista julklapparna (här uppsänder jag innerligt kända tacksägelser till julgudarna) och ränt runt på St. Hans backar. Eller ränt och ränt, man ränner inte så värst när modden går en upp till fotknölarna, man mer liksom slafsar fram.

Men som sagt, ingen fin snö. Vad göra? *tänka, tänka*

Aha! Heureka, jag har funnit det, utropade jag med virknålen i högsta hugg. Jo för om inte berget vill komma till Muhammed (ja detta, kärare läsare är en metafor - berg och Muhammed kan bytas ut mot, tja... snö. Och mig. T'exempel) - ja då får Muhammed komma till berget!

Jag har således virkat mig lite snö! Hur slug är inte jag?? Voila - skåda alldeles oslaskig snö! Inte behöver man skotta den heller.

Jamen, alltså - hur listig är inte jag? På en skala?

Äsch..... !!

Det har varit en dag i äschet's tecken.

Det första äschet kom när den planerade morgonpromenaden på landet med beardisen, aussien och derases matte fick ställas in - ty det är icke att rekommendera att ge sig ut på små jädrans landsvägar när det snöslaskat på tvären och plogbilarna inte hunnit ut i det mindre vägnätet.

Det andra äschet kom när det ljuvliga kalla snöväder som rått hela veckan och som jag inte kunnat fotografera eftersom jag befunnit mig inne när snön befunnit sig ute - det var lite som "jag är inne när gumman min är ute och jag går ut när gumman min går in...tralalala", kort sagt när detta praktvinterväder löstes upp i snöglopp, slask och sedermera regn. Regn!! Vem fagerlund vill fotografera det.

Det tredje äschet kom när vi skulle köpa julgran. Ihärdigt hyser jag en romantisk bild av Hur Det Ska Vara När Man Fixar Julgran - man ska traska ut i skogen med yxan över axeln och med lätta snöflingor dalandes. Väl ute i skogen ska någon vänlig själ möta upp med varm glögg och sen hugger man sin präktiga gran medan alla tindrar med ögonen så mycket de kan. Tja så blev det inte. Det blev en gran i regnväder utanför Ica.

Det fjärde äschet kom när vi anlände till hemmet igen. Det var bara liksom för mycket. Det var inga pärlande skratt som skuttade över mina läppar, tvärtom osade ederna så att Huliganen smög in i arbetsrummet med svansen mellan benen.

Tja sen skulle ju julgransbelysningen fram. Av 140 lampor lyste... 42. Hurra! Äsch.

Och sen skulle man ner i stan och halka runt och trängas med folk och köpa de sista klapparna. Jag mötte en arbetskamrat inne på Åhlens som hurtigt sa; jaså här är du i vimlet?

- Ja, men jag längtar hem! sa jag vemodigt då. En dam som passerade förbi log inkännande och medkänannde och medhållande och på alla sätt förstående. Äsch.

Men sen tänkte jag:

- skärp dig!

Det bästa sättet att skärpa sig på är att köpa kardemummabiullar, så då gjorde jag det och åkte hem till maken och Huliganen.

Och sen klädde jag granen med den nyinköpta julgansbelysningen. Att vi inte har något glitter, ja det ryckte jag bara på axlarna åt och glittrade lite med ögonen i stället.

Skinkan är klar. Provad och befunnen godkänd av såväl oss som Huliganen. I ugnen gräddas en engelsk Christmas cake som jag fått recept till av Sue - kolla in hennes tårtor, alltså!! Visst blir man sugen på att göra en egen, även om man i grunden är skeptisk till det där med frukt i kakor?

Pepparkaksdeg har också satts. Och snart blir det kalvlever Anglais. Så småningom brasa, glögg och Downton Abbey - ja om jag inte somnar i soffan först såklart.

Så det där dystra äschandet har omvandlats till ett mer hurtigt "äsch!inte ska man hänga upp sig på regn och rusk och sånt när det snart är jul". Med några utropstecken efter.

Höjd över havet

Någon hade snö upp till magen på morgonpromenaden.
Som tur var, var det inte jag.

2:e advent

...och friden fortsätter. I alla fall inomhus, ute snöar det på tvären och blåser och har sig. Det är förvisso fortfarande vitt men idag blänger jag nog trots allt lite mer barskt på eländet. Inte för att jag själv är så drabbad, men för att dottern och hennes pojkvän som skulle till Göteborg idag för att gå och titta på Rick Gervais tillsammans med sonen har snöat inne. Sagde son hade nämligen gett biljetterna till dottern i examenspresent. Ingen Rick Gervais där inte, och sonen ägnar sig i stället åt att göra julskinka, och själv har jag konsulterats i julskinkefrågor via telefon.

Nu vet inte jag om jag är rätt person att fråga, jag brukar alltid starta alldeles för sent, så att vi får äta årets första skinkmacka någonstans runt tolvsnåret på kvällen, och varje gång utropar jag förbluffat; "jag trodde inte det skulle ta så lång tid!"

Här blir det inte julskinka, här blir det boeuf bourgoginon, och det slinker nog ner det med.

Dessutom har jag hunnit baka pepparkakor, jo för det blev deg kvar *sa hon och rapade diskret*. Jag bakar enligt min mammas recept, ett gammalt recept från vedspisens dagar utan någon som helst angivelse av tid och gradtal och såna futiliteter. Ett rejält recept är det också, mängdmässigt sett alltså, och om man gör hel sats får man stå och kavla tills domedagsbasunen skallar. Eller också får man äta en himla massa deg. Nu hade jag lite ont om sirap, så det blev bara en kvarts sats och det räcker så väl för mitt behov av att kavla pepparkakor. I år nöjde jag mig med 3 formar; två västgötaspetsar och ett hjärta. Mer behövs inte. Grisar? Julgranar? Pah! sånt kan andra ägna sig nåt. Själv är jag lycklig nog att ha fått två fina vätteformar i present, lite olika men båda lika charmiga.

Vi har hunnit provsmaka också, till eftermiddagens glögg. Huliganen ville också ha.

- Är du kannibal?! sa maken förvånat då, men visst fick han smaka. Man kan med visst fog hävda att husets hund är något bortskämd. Vilket är bra, tycker jag - för vad är det för kul att ha hund om man inte får skämma bort den?! Själv är jag mycket hellre bortskämd än obortskämd, och det gäller nog för hundar också tror jag.

Förutom hundpromenader har dagen ägnats åt inomhusaktiviteter, och vad kan väl vara mer passande att ägna sig åt när snön viner om öronen på en än att sticka klart lite vinteralster? Jominsann, jag har faktiskt gjort klart WIP:s!! Två. Zwei. Dos. Two. Deux. Det tål att upprepas på diverse tungomål, jag är ju mer en igångsättare än en färdigställare. Förresten, när jag tänker närmare efter så har jag gjort klart 3 objekt! Jodå, varje vante får räknas för sig, tycker jag. Annars vore det snålt, och snål ska man inte vara i juletider.

Notera att det är olika färg på tummarna, jo för garnet räckte inte annars. - Så bra, nu kan du hålla reda på höger och vänster! sa maken som är välbekant med min oförmåga att göra det. Så det är ju alldeles väldigt listigt, när jag tänker efter. Nu ska jag bara komma ihåg om grönt är vänster eller höger.

Dessutom har jag stickat klart mössan som jag fick garn till av sonen tidigare i höst. Inga kalla öron, här inte! Notera också att jag gått och köpt mig en knapp och dekorerat med! Folk kommer att baxna över min elegans när jag drar fram. Tycker ni det är en konstig vinkel på bilden med mössan på skulten så vill jag framhålla att jag tagit den själv och då är det inte så jädra lätt att få till det, inte om man inte har armar som en babian. Hur det än är, så är jag faktiskt rätt tacksam att inte ha babianarmar.

Hunden snarkar under stolen. Snart är det dags att tända brasan. Maken har öppnat vinet som står på luftning. Boeufen är klart. Livet är behagligt.

Lördagsfrid

Det är verkligen lördagsfrid idag. För att inte säga lördagsfröjd. Jag vet inte riktigt vad det är som kommit över mig. Normalt sett brukar jag spurta genom december med stressen sprutandes ur öronen. Inte för att det är sillsallad och inkokta grisfötter som stressar mig direkt, det är mer det att jobbet alltid är som mest hektiskt så här års och det brukar sätta ner juletindrandet i ögonen hos mig rätt avsevärt. Jag kommer ihåg när barnen var små, och jag ihärdigt propagerade på föräldramötena i skolan om att man kunde ha julfesten i januari i stället, men det var aldrig någon som nappade på den goda idén. Jag förstår inte att folk är så benhårt fast i sina invanda föreställningar?

Så inte i år. Förvisso jobbar jag över i stort sett varje dag, men jag trivs ju faktiskt på mitt jobb så sämre ställen kunde man vara på. Jag känner ändå att juletindrandet har mig i ett fast grepp. Jag ser med jämnmod an att det snöar, man hör mig till och med uttala orden "det är i alla fall vitt och vackert", jag som för någon vinter sen var färdig att sparka folk på smalbenen om de uttalade sig så dumt.

Och eftersom dagen varit kall och solig har Huliganen och jag tillbringat en stor del utomhus - först var vi tidigt imorse högst uppe på St. Hans backar och såg gryningen komma tassandes, sedan tassade vi själva lite senare ut på Nöbbelövs mosse med Zyrran och Zoyanen. Det var så vackert och vovvarna tittade sig intresserat omkring; det tittades såväl åt höger som åt vänster.

Sen tittade de uppfordrande på mig och undrade om det möjligen var så att det vankades godis?

- Nä minsann, svarade jag, här ska inte käkas godis i parti och minut, nu får ni leka i snön i stället! Så då gjorde de det. Vissa lekte helikopter och använde öronen som propeller.

Sen åkte vi hem och jag tänkte baka pepparkakor - men då visade det sig när man läste receptet att degen behöver vila tills imorgon - så då får det bli pepparkakor då i stället. Om det finns någon deg kvar då, det är ju lite riskabelt det där.

Jag var dock fast besluten att julpyssla lite, så då pysslade jag en apelsin i stället. Det luktar gott och känns juligt. När jag var klar tvingade jag maken att komma och titta och säga att den var fin. Maken är en snäll make så han sa - så fint! och sen återvände han lättat till sina böcker.

Snart blir det dovhjortstek med kantarellsås. Inte för att jag vet om det är så himla juligt, men det är gott, och det är ett nog så bra skäl att äta det. Så jag hyser goda förhoppningar om att lördagskvällen fortsätter på samma braiga sätt som dagen hittills förflutet. Så får det bli pepparkakor imorgon, det får det.

Ännu är det inte dags

...att lämna Skottland. Jag erkänner; jag är anglofil. Jag gillar nog alla delar av Storbritannien där jag varit - Wales, Devon, Dorset, Cornwall, the Peak District osv. Allt är lika charmigt, lika vackert, lika full av shortbread och te. Ja, jo, jag inser att det finns säkert eländes tradiga delar där också, men i min värld är Storbritannien fullt av pittoreska byar, böljande kullar, torr och underbar humor, fantastiska kuststräckor och massor av scones och clotted cream. Kalla mig struts. Eller världsfrånvänd romantiker, jag bryr mig inte, jag fortsätter att älska det här landet. Och inte minst Skottland!

Det är fullt av fantastiska museer! Lite spökslottsaktiga sådär.

Man kan gå på fotboll om man vill (det ville inte dottern och jag - fotboll?! sa vi förvånat och ägnade oss åt lite seriös shopping i stället. Det finns ju en tid då det passar med fotboll, en annan tid för shopping. Det här var inte fotbollstid).

 

Man kan äta på trevlig restauranger som heter sånt som Two Fat Ladies. Eller gå på afternoon tea, livet känns liksom så sofistikerat och angenämt när man smiter inom ett Macintoshskt tea room i jugendstil.

Man kan vandra längs river Clyde och titta på nya spännande byggnader.

Eller gå och titta på gamla hus i trånga gränder...

Man kan bo på små trevliga hotell där elinstallationerna är något...hm... udda, och där golvet bågnar åt alla håll, men där folk är alldeles väldigt vänliga, där hotellkatten har en egen liten säng i receptionen och möter en varje morgon på väg in till frukosten.

 Man kan åka upp till högländerna och hisna lite vid anblicken av det fantastiska landskapet! Här, till exempel, står vi alla fyra och hisnar.

Det medges att det var lite dimmigt, molnen hängde nästan nere vid knävecken på oss, men det tycker jag bara gjorde att den skotska stämningen blev ännu mer intensiv.  Man tyckte nästan man i diimman skymtade Campbellsarna och MacDonaldsarna som hade ihjäl varandra vid Glencoe. Möjligtvis var det bara de ena som tog kål på de andra. Sorgligt var det i alla fall, och man undrar varför man, när man har så vacker natur alldeles bakom knuten, finner det nödvändigt att bete sig på detta vis - man ville, likt rumpnissarna i Ronja Rövardotter undra "vofför gör di på detta viset?". En högst berättigad fråga.

Högländerna är fullknökade med borgar och slott också, vilka starkt bidrar till det pittoreska intrycket. Måhända var det något kalla och dragig att bo i, men medge att man blir imponerad i alla fall, trots att man försummat underhållet de senaste 500 åren eller så.

Det fanns även andra pittoreska hus, av något mindre storslagen karaktär, men med en egensinnig och udda inredningsstil. Jag börjar tycka att någon saknas i Huliganhemmet. Måhända man skulle skaffa sig en uppstoppad björn? Kanske Huliganen kunde tycka detta vore en trevlig kompanjon?

 

Skottland är ett väldigt trevligt land - folk pratar inte alltid begripligt för svenska öron, men de är vänliga, sociala och liksom lite kärleksfulla på något sätt. Det smittar tydligen av sig. Det kan hända att även jag pussade lite på maken i förbifarten.

Infrastrukten är minsann både vacker och up-to-date. Om man med 'date' förutsätter för sisådär 200 år sedan.

Jag är ju lite djurvän av mig - och jag saknade min lille Huligan, det gjorde jag! Men det fanns gott om andra djur att titta på. Vissa ville vara med på bild, andra ville det inte. "Hairy cows" kallade guiden dem, och det kan man väl hålla med om var ett passade epitet. Ja inte på fåret, då. Fast det är hårigt, det är det, men inte direkt en ko.

Det var några väldigt fina dagar. Hur kan man inte älska Skottland, liksom?