2:e advent

...och friden fortsätter. I alla fall inomhus, ute snöar det på tvären och blåser och har sig. Det är förvisso fortfarande vitt men idag blänger jag nog trots allt lite mer barskt på eländet. Inte för att jag själv är så drabbad, men för att dottern och hennes pojkvän som skulle till Göteborg idag för att gå och titta på Rick Gervais tillsammans med sonen har snöat inne. Sagde son hade nämligen gett biljetterna till dottern i examenspresent. Ingen Rick Gervais där inte, och sonen ägnar sig i stället åt att göra julskinka, och själv har jag konsulterats i julskinkefrågor via telefon.

Nu vet inte jag om jag är rätt person att fråga, jag brukar alltid starta alldeles för sent, så att vi får äta årets första skinkmacka någonstans runt tolvsnåret på kvällen, och varje gång utropar jag förbluffat; "jag trodde inte det skulle ta så lång tid!"

Här blir det inte julskinka, här blir det boeuf bourgoginon, och det slinker nog ner det med.

Dessutom har jag hunnit baka pepparkakor, jo för det blev deg kvar *sa hon och rapade diskret*. Jag bakar enligt min mammas recept, ett gammalt recept från vedspisens dagar utan någon som helst angivelse av tid och gradtal och såna futiliteter. Ett rejält recept är det också, mängdmässigt sett alltså, och om man gör hel sats får man stå och kavla tills domedagsbasunen skallar. Eller också får man äta en himla massa deg. Nu hade jag lite ont om sirap, så det blev bara en kvarts sats och det räcker så väl för mitt behov av att kavla pepparkakor. I år nöjde jag mig med 3 formar; två västgötaspetsar och ett hjärta. Mer behövs inte. Grisar? Julgranar? Pah! sånt kan andra ägna sig nåt. Själv är jag lycklig nog att ha fått två fina vätteformar i present, lite olika men båda lika charmiga.

Vi har hunnit provsmaka också, till eftermiddagens glögg. Huliganen ville också ha.

- Är du kannibal?! sa maken förvånat då, men visst fick han smaka. Man kan med visst fog hävda att husets hund är något bortskämd. Vilket är bra, tycker jag - för vad är det för kul att ha hund om man inte får skämma bort den?! Själv är jag mycket hellre bortskämd än obortskämd, och det gäller nog för hundar också tror jag.

Förutom hundpromenader har dagen ägnats åt inomhusaktiviteter, och vad kan väl vara mer passande att ägna sig åt när snön viner om öronen på en än att sticka klart lite vinteralster? Jominsann, jag har faktiskt gjort klart WIP:s!! Två. Zwei. Dos. Two. Deux. Det tål att upprepas på diverse tungomål, jag är ju mer en igångsättare än en färdigställare. Förresten, när jag tänker närmare efter så har jag gjort klart 3 objekt! Jodå, varje vante får räknas för sig, tycker jag. Annars vore det snålt, och snål ska man inte vara i juletider.

Notera att det är olika färg på tummarna, jo för garnet räckte inte annars. - Så bra, nu kan du hålla reda på höger och vänster! sa maken som är välbekant med min oförmåga att göra det. Så det är ju alldeles väldigt listigt, när jag tänker efter. Nu ska jag bara komma ihåg om grönt är vänster eller höger.

Dessutom har jag stickat klart mössan som jag fick garn till av sonen tidigare i höst. Inga kalla öron, här inte! Notera också att jag gått och köpt mig en knapp och dekorerat med! Folk kommer att baxna över min elegans när jag drar fram. Tycker ni det är en konstig vinkel på bilden med mössan på skulten så vill jag framhålla att jag tagit den själv och då är det inte så jädra lätt att få till det, inte om man inte har armar som en babian. Hur det än är, så är jag faktiskt rätt tacksam att inte ha babianarmar.

Hunden snarkar under stolen. Snart är det dags att tända brasan. Maken har öppnat vinet som står på luftning. Boeufen är klart. Livet är behagligt.