När julefriden sänker sig över huliganhemmet

Det har varit några tuffa veckor - jag har jobbat som en liten galärslav, maken har skrivit så att tangenterna glött på sin omstörtande uppsats om emporvåningar i västtorn i skånska romanska kyrkor och Huliganen har idogt sysslat med sånt som Huliganer gör.

Bland annat har han varit rätt mycket med mig på jobbet, eftersom Zoya ägnat sig åt kvinnliga (tikliga) hormonstormar.

Förra veckan hade vi internrevision. - Har hunden någon befattningsbeskrivning, spordes det ampert. Jag fick vackert krypa till korset och säga att nej, tyvärr har vi inte skrivit någon sådan. Efter att ha skådat Huliganen in sin mest huliganiga action bestämde man att vi kan skriva "vakthund. Passar dörren och granskar besökare. Befogenheter; skälla. Ansvar; skälla. Lön: ost".

Huliganen gillar när han får följa med. Han bevakar mig ängsligt när han inser att jag är på väg att försvinna ut genom dörren, och säger jag då de förlösande orden "ska du följa med?" ja då blir han så innerligt lycklig att ha måste a) äta lite, b) fräsa runt lite, c) ha dragkamp och d) släpa ut sin biabädd. Framför allt d) känns det som. Maken beskådade spektaklet och sen undrade han:

- har Huliganen förläst sig på bibeln? "tag din säng och gå", typ?

Jag tror dock inte det. Jag tror det beror på....äähhh.... ja inte vet jag - kortslutning i huliganhjärnan, kanske?

Men nu är det fredag. Friden sänker sig. Maten står i ugnen. Maken läser på om romanska kyrkor (ja ni anar inte hur mycket man kan läsa om sådana!). Huliganen snarkar på den nydammsugade mattan. Och jag känner att nu, nu är det julledigt. Imorgon kommer sonen! På söndag kommer dottern med vidhängande sambo. Sen blir det lillejulaftonskväll hos syrran med syskonbarn, mat, massor av vin och massor av spel - det blir högljutt. Varmt. Skrattigt. Och väldigt, väldigt trevligt.

Jag är beredd. Just bring it on!