Är det mitt fel?!

Man ska ju vara lite luthersk så där. Inte sticka ut. Inte förhäva sig. Inte plantera penséer, hur soligt och fint det än är, redan i februari.

Så det kan vara så att det är mitt fel att det har snöat idag. Igen. Ovälkommet, oönskat, oljuvligt och allt annat på o-.

Men - om man tänker ett steg längre - det kanske rentav är Ellenmammans fel? Utan hennes generositet inga fådda penséer. Utan fådda penséer inget planterande. Utan planterande ingen snö? Så kanske det var hennes fel?

Eller också är det dottern. Vad skulle hon nu byta ut vinterkängorna mot lättare skor imorse för? Va? Är det inte oförsiktigt så säg? Är det inte att utmana Ödet på det mest himmelsskriande sätt?

Det är nog bara att bita ihop och tappert uthärda. Hoppas blomprakten klarar sig. Att man själv klarar sig. Att snön drar hädan.

Men igår var det ju inte så här. Igår var det soligt. Nästan vår i luften. Och den lille Huliganen och jag lockade med oss vår egen historienörd ut i naturen. Och då sprattlade det i vårkänslorna vill jag lova! Förvisso var det lite is på Boijsens dammar, men ärligt talat så tror jag det mest var för att det skulle vara lite vackert att fotografera i vårsolens sken. Rent estetiskt, inget att ta på allvar.

För det var samtidigt en klarblå himmel och sol! Avgjort vårspruttframkallande måste man säga.

Fast innan det spratt loss så skulle vi ju ta vårt traditionsenliga foto uppe på den stora stenen. Den stora stenen är lite för hög för Huliganen att själv hoppa upp på, så maken skulle hjälpa honom. Huliganen tyckte dock det var ett jädra trams att posera på en sten, så han rände runt stenen. Efter rände maken. Runt, runt - lite som "nu går vi runt en enebärsbuske, enebärsbuske, enebärsbuske tralala". Fast utan enebärsbuske, utan tralala och utan någon egentlig dansentusiasm. Åtminstone inte från makens sida. Till slut fick jag rådigt gripa in och haffa fotomodellen i halsbandet och sen fick maken baxat upp honom.

- Suck!! sa Huliganen så det genljöd genom Torna, Bara och Harjagers härad.

Till slut fick han hoppa ner igen och då greps han av ett vårrus och frihetsraseri som bara måste få utlopp! Och utloppet, ja det ser väl ut ungefär som följer:















 Det var igår det. Måtte det bli så igen. Måtte mina penséer får njuta av vårsol och slippa huttra med snö på knoppen (-arna).

Ni undrar kanske varför inte maken är med på bild? Tja det var väl så att han liksom inte hann med i det där vårruset. Att han hamnade på efterkälken. Och att han, när han såg de bilder där han faktiskt fastnade, i en eller annan form, med emfas utropade: - de där bilderna får du INTE lägga ut på bloggen. Så då gör jag väl inte det då. Blid och medgörlig som jag är.

När nöden är som störst...

...ja då är hjälpen som närmast! Och dessutom visar det sig att jag uppenbarligen sanndrömmer!!Åtminstone om man ersätter 'granne' med 'den formidabla Ellen-familjen'. Och det är väl nära nog? Va?

För titta här vad jag fick igår när vi hade Ellenfamiljen på besök!

Så nu har jag, för första gången redan i februari, penséer på förstukvisten. Inga döa pelargoner. Inga unkna vissna hyacinter. Utan nya, varmgula, ljuvliga penséer! Ingen (läs: dottern) kan nu fnysa föraktfullt åt krukorna längre. Tvärtom känner jag att penséerna skänker glans och vårfröjd åt hela gatan.

Tror faktiskt jag ska gå och drömma lite till, om den där vårstädningen i trädgården. Skulle det råka vara så att jag drömmer om fel person som utövare så gör det alls inget, jag är inte så kinkig just på den punkten.

Mitt i prick!

I januari skrev jag ett inlägg om mina fina KnitPro-stickor som jag fått av pappa i julklapp och om det ljuvliga Debbie Bliss-garnet som dottern så omtänktsamt förärat sin mamma (som säkerligen var värd både det ena och det andra vill jag i all blygsamhet påpeka). Jag skrev också om att det skulle nog bli en moebiusschal av det hela. 

Och i beskrivningen stod ju så kloka saker; det ska se fel ut. Dra inte upp.  Ja så stod det bland annat. Nu har jag ju alltid haft svårt för att låta mig begränsas av instruktioner och begränsningar så nog drog jag upp alltid. Blev schalen inte för liten, så blev den för stor. Och jag är ju så svensk av mig, så jag utropade Lagom är bäst! och drog upp och gjorde om. Till sist blev jag dock nöjd med omfånget och stickade på. Otroligt nöjd med att jag stickade en moebiusschal, jo för jag tycker det låter lite fräckt. Så i alla möjliga sammanhang, oavsett om det passade eller ej flikade jag in något om "och den där moebiusschalen jag stickar..." så folk började fly så fort jag närmade mig.

Emellanåt stack jag emellan med lite strumpstickning. Lite mormorsrutevirkning. Men moebiusen, den låg mig varmt om hjärtat. Ända tills... (här kan man med fördel tänka sig lite ödesdiger musik)

...en kväll när maken, dottern och jag bänkat oss för att koppla av efter dagens slit och släp. Dottern stickade på sin Kaffe Fassett-kudde och jag plockade fram min omhuldade schal. Men helt plötsligt for det maskor som vilda loppor! Flipp-flopp rasslade de upp sig och jag gapade bestört. 

Men sen såg jag:  mina fina stickor, kabeln hade lossnat från fästet!!! Alltså inte i skruvfästet, det hade jag väl kunnat förstå, men kabeln hade helt enkelt lossnat från sin skruvmojäng.

!!!! Temperaturen sjönk drastiskt. En melankoli och förtvivlan som i ett ryskt ödesdrama från den Sibiriska tundran bredde ut sig. Maken insåg att han behövde säga något tröstande och grubblade frenetiskt. Sen sa han

- oj då.

- så förargligt! la han till när han märkte att det där ojdå:et liksom inte riktigt hjälpte.

- min moebius!! kved jag och greps av domedagsstämning som höll i sig flera dygn. Men det var inget att göra. Det var till att repa upp hela konkarongen under avgrundsdjupa suckar.

 Så vad skulle man göra? Begår harakiri, det kändes väl ändå som lite väl drastiskt? Nej jag beslöt mig för att maila till Torgstenen där jag köpt stickorna. "Ska de' va' på det här viset?" undrade jag - ska man inte kunna lita på sina fina KnitPro? undrade jag vidare. Jo för jag gillar de här stickorna skarpt, inte nog med att de är färglada och roliga, de är väldigt sköna att sticka med också. Sen utbredde jag mig lite om min moebius också när jag ändå var på gång så att säga.

Och nu visar det sig att det finns människor som är generösa. Som är schyssta. Som är såna som förstår vidden av en garnkatastrof. Så inte nog med att jag fick en ny kabel (och en försäkran om att det var väldigt få reklamationer just på de här stickorna, så jag vågar nog använda dem i fortsättningen också).

Nej dessutom fick jag två härvor av det fantastiska, ljuvliga, underbara Manos Silk Blend också, i underbara färger!

Så nu kan maken andas ut; Huliganhemmet andas åter harmoni, gamman och glädje! Jag har ännu inte bestämt vad jag ska sticka med det här garnet (först ska jag nog lägga upp till den där moebiusen igen och sticka den), men sen ska det bli, bli, bli.... ja något kommer jag säkert att hitta på!

Tyvärr kan jag inte sticka just nu, det var nämligen något annat som stack igår. Nämligen en doktor som stack en cortisonspruta i armbågen på mig.
- Du har fått tennisarmbåge, upplyste han mig och och viftade med sprutan.
- Haha, det har jag inte alls det, för jag har aldrig i mitt liv spelat tennis sa jag, men lät mig besprutas ändå.

Alla som fått cortisonsprutor vet precis hur ont det gör ett tag efter, så just som jag satt i fåtöljen och tyckte oändligt synd om mig själv kom maken in med posten och slängde garnpaketet i knäet på mig.

Så nu  kan jag på empiriska grunder hävda att en få vacker garnpresent, det är ett fantastiskt botemedel mot cortisonmelkankoli. Tack Torgstenen!

Om man drömmer

... om att grannen skänkt penséer till en så att man kan plantera i krukorna på förstukvisten, då känner man att det är en bra dröm och man vaknar med ett leende på läpparna. (Tror jag, det är ju mörkt i sovrummet och maken sov så honom kunde man inte fråga, så jag vet ju inte om det verkligen var ett leende men det var något som stramade där i mungipstrakterna, det var det).

Men i alla fall; då börjar man fundera. Vad beror denna blommiga dröm på?

a) att man blandat ihop penséer och falukorv - fast det var väl HasseåTages grej, inte min?
b) att man lider av svårartad vårlängtan? För att inte säga trängtan?

eller beror det på

c) att dottern tittade omväxlande på krukorna och mig igår och sen strängt sa - de där ser väl inte så tjusiga ut?

Förstår inte vad hon har för krav, egentligen? Två krukor med två synnerligen döda pelargoner i och en kruka med tre mycket utblommade och trötta hyacinter - vad är det för fel med det undrar man. Vavava? Dessutom kom denna undran från den person som gav begreppet Krukväxtsmord ett ansikte. Fnys.

Fast okej - penséer hade nog varit finare.

Till natten tror jag att jag ska drömma om att grannen kommer och vårstädar lite rent allmänt i trädgården. Om jag drömmer tillräckligt ihärdigt kanske det blir en sanndröm?

Inte för att jag har något vettigt att säga

Men vad gör väl det? När man kan titta på fler valpbilder? Vem bryr sig om ord då? Substantiv, ackusativ, dativ, bisatser, konjunktiv, futurum och pluskvamperfekt - känns det inte ganska träigt? Fjuttigt? Fyrkantigt?

Det räcker väl med att säga pluttefjuttetuttenutt? Eller hur?

Giv mig styrka - hur ska jag stå emot?

Jag är en kvinna med järnvilja

Ja ni vet. En sån där med en haka som är fyrkantig av beslutsamhet. En som har en plan. En som inte avviker från sin plan. En som inte spontanshoppar valpar. Nej nej. Sån är inte jag.

Idag åkte jag och syrran och hälsade på den stolta modern Zoya. Och stolt hade hon all anledning att vara; tre vackra och förtjusande valpar som hon tog om hand om på bästa sätt.  Vad kan man säga? Plutteplutteplutt är väl det som närmast faller en på läppen? Zoyas vackra valpar heter Onyx, Opal och Pärla.

x

Alla valparna hade allt som som valpar ska ha; öron till exempel. Visserligen inte stå-öron med fransar ännu, men väldigt, väldigt söta små pluttepluttöronlappar. Som man mycket praktiskt kunde lätta ut på syskonen.

Sedan så hade alla valpar svans också! Mycket bra att ha att vifta på, till exempel.

Nog är det väl så att man inte kan få nog av valpbilder? Inte för att de var lätta att fotografera, det var de inte. Ånej, de tog ingen hänsyn till att fotografen var knäsvag av förtjusning och letade vinklar och ljus och det ena med det andra. De levde liksom sitt eget liv. Lika bra det - när man är så här söt!

 Sen var det ju så att det var inte bara Zoya och hennes valpar! Ånej, huset var fullt av hundar (16 tror jag att jag räknade till och hur orättvist är inte det då? När jag har en enda. Fast å andra sidan en naggande god en!).

Titta bara på denna vackra och rara lilla tik!

Också fanns det ju fler valpar! Massor av valpar! Den här är lite äldre än Zoyas valpar och hur gullig är inte den? Och hur dum var inte jag som inte bara stoppade ner den i kameraväskan och lät den följa med hem?

Ja det vill jag bara ha sagt; idag sattes min viljestyrka på prov. Just nu sitter jag här och undrar vad det är för vits med att vara så principfast och viljestark; herregud, jag hade ju lätt fått plats med ett par, tre valpar i väskan på väg hem.

Och dessutom var det ju så att uppfödaren hade en liten hane som ska ut på foder; en vacker och förjusande liten svart/vit grabb...

Men i vilket fall som helst så är jag väldig glad och tacksam för att jag fick komma och titta! Det här lyste minsann upp en isig och råkall februaridag.

En vecka äldre

...har vi blivit. Huliganen, maken, jag och, tja, de flesta tror jag nog.

- Vi måste uppdatera bloggen! sa jag till Huliganen. - Vad är det egentligen som har hänt den här veckan?
- Jovisst! sa jag sen belåtet, du har ju varit med mig på jobbet hela veckan och hållit reda på fikakön.

Huliganen är nämligen, som CG Hermansson, av den bestämda åsikten att någon jävla ordning får det ändå vara i en fikakö. Nu tyckte väl i och för sig den gamla vänsterledaren att detta gällde ett parti, men ärligt talat, om man ser lite filosofiskt på det hela, kan man inte se det lite symboliskt? Låta fikakön vara en allegori för ett parti? Så, alltså, låt oss vara lite filosofiska.

Så det har vi (Huliganen) gjort. Varit lite ordningspolis och sett till så att Allt Går Rätt Till. När Allt Går Rätt Till sitter det en liten västgötaspets hela tiden längst fram i kön med öppet gap och en stor mental pil i riktning mot gargantuagapet som visar att "släng osten här".

- Pah! sa Huliganen sen upprört och påtalade att han inte alls varit med på jobbet hela veckan, nä för i fredags fick han snöpligen stanna hemma, och hur gick det med fikandet då? undrade han ännu mer upprört.

- Jamen snälle Huliganen, svarade jag blidkande, - vi hade ju styrelsemöte och ingen annan har med sig en hund in på mötet så därför fick du stanna hemma
- Är de roliga, de där mötena? frågade Huliganen barskt då.
- Tja, jo, nja, alltså kanske inte hysteriskt roliga, det är inte det som är syftet med styrelsemöten, svarade jag ännu mer blidkande då; - du gick nog inte miste om så mycket.

- Ha! sa Huliganen, OM ni hade haft med en hund, en valfri en, företrädesvis av västgötaspetsart, DÅ hade nog styrelsemötena blivit roliga. I rest my case, la han till, och såg ut som om han just levererat det avgörande beviset i en amerikansk film av advokatiskaste slag.

Sen fnös han igen.

- Igår fick jag inte heller följa med när du och lillmatte rände iväg till stan. Aldrig får jag följa med. Att ni inte begriper att allt blir bättre om jag är på plats?

- Men vi skulle ju köpa garn och örhängen (och fika med Ellen och Ellenföräldrarna, fast det sa jag, vis som jag är, inte), inte tycker du sånt är kul?
- Jag kan väl trassla med garn lika bra som du. Och öron har jag också. Ett skrynkelöra och ett uppåtöra så jag har minsann finare öron än du, påpekade Huliganen försmädligt.

Det var bara att inse. I min närhet hade jag en Mycket Förorättad Vätte. En Som Inte Får Följa Med. En som det var bäst att blidka med en gång och det rejält ändå. Tur man har frolic i en låda att ta till.

Men hur jag ska förklara för den lille ligisten att snart ska jag iväg igen. Och att han inte ska få följa med, ja det vet jag inte riktigt. Det kan hända att man får ta till kraftigare försoningsgåvor den här gången.

Själv ska jag och syrran nämligen iväg på en liten utflykt. En där man absolut nödvändigtvis måste ha kamera med sig. En där man säkerligen kommer att bete sig fjolligt.

Så det kan hända att den här bloggen uppdateras hyfsat snart igen. Med foton och allt.

Lovsång

Dottern kom temporärt hemflyttandes häromveckan för att skriva färdigt sin avhandling. Hade hon vetat läget här hemma så hade hon kanske avvaktat något, men nu landade hon alltså med en duns i en förkyld verklighet. Hon hukade sig mellan ena motpolen, maken som excellerade i den ena ekvilibristiska hostningen efter den andra och den andra motpolen, moi, som stönade ihåligt, snörvlade och viftade med febertermometrar.

Efter några dagar utropade hon förbluffat att hon varit med om ett paradigmskifte! En epok gick i graven och en ny steg, likt fågel Fenix, ur askan.

Jojo, kanjang är numera nerprioriterat på min lista över botemedel. Tack vara mina eminenta bloggläsare har jag ju påmints om andra gamla huskurer och till min oändliga lycka funnit ett hjälpmedel, ett som förekom även i barndomshemmet.

Jag talar alltså om Vicks VapoRub. Inget fjollande med att uttala "vejporäbb" eller så, nä vapo-ruuuub ska det vara, så hette det när jag var barn och så heter det nu.

Jag har blivit gravt beroende av denna lilla blåa burk - denna pärlor bland salvor!

Ja, jag är som Sir Väs i Robin Hood, hotar någon att ta min lilla burk så blir jag då som när tummen åkte ur hans mun; åh, åh, åh, var e' min vickssalva???

Eller kanske mer som Gollum i Sagan om Ringen? "My preciousssss" säger jag med en demonisk blick i ögonen och greppar girigt burken.

(....  Herregud, nu inser jag att jag beskriver mig själv som en korsning mellan Sir Väs och Gollum och då undrar man verkligen hur maken är funtad som valde just mig?! )

Ja så stor är min förälskelse i denna salva att jag diktat ett ode till den lilla blå burken;

När näsan är full av snub (tralala)

då tar man fram sin vicks vaporuuuuub (tralala)

Man gnider den in

uti sitt skinn

Och känner hur luften far genom näsan ut och in!

Åh, du fantastiska lilla blå burk!

Vad vore mitt liv utan dej?

När man andades skulle det bara låta ”fnurk”

- men nu kan man åt syret säga ”hej”!

Refr: Vicks, vicks, vicks, vicks vaporub

Vicks, vicks, vicks, vicks vaporub!

Du drottning bland salvor,

nu kan jag känna doften av malvor!

Och livet, det är åter fyllt av solsken och gamman

(och små västgötaspetsar)

Och nu hinner jag faktiskt inte blogga mer, nu ska jag gå och smörja in mig lite. 

Det har saknats något, känner jag

Så nu är det dags, nu när Huliganen och jag ränt runt mossen på vår vintriga morgonpromenad. Vad kan jag säga? Inte så mycket känner jag, utan det är lika bra att jag dänger till med Huliganen himself - och av en god sak kan man väl inte få för mycket? Va?

 Huliganbloggen proudly presents: Den Flygande Vätten!

Man kan ju inte avsluta inlägget med en bild på rinnande vatten; så här kommer, som grädden på noset:

 Det var ju för väl. Balansen är återställd.

Jag är en god hustru

men det finns saker som kan få även goda hustrur att darra på manschetten och fladdra med blicken. Tanken på att följa med maken och köpa kläder, t.ex., den framkallar en ögonblicklig flyktinstinkt. Dock vill maken gärna ha mitt sällskap på sina ideliga klädinköpsturnéer. Ideligen, ideligen ska denne make inhandla kläder. Minst vartannat-tredje år ska han fylla på förråden.

Nu har vi just kommit hem från en sån turné. Den kännetecknas av några osvikliga och oundvikliga ingredienser;

Maken ränner in i affären och utropar förbluffat - vad har jag för byxstorlek, månne?!. Ungefär som om han väntade sig att Svaret skulle dyka upp i eldskrift framför ögonen på honom.

Vanligtvis dyker det då upp en artig ung man som kastar en förstulen blick på makens kroppshydda och som sen plockar fram ett antal byxor.

- vad ska det vara för färg? frågar han sen
- marinblått är fint, svarar maken och känner sig lite wild and crazy

Själv flyter jag runt i bakgrunden och försöker plocka ut några skjortor. Några som jag tycker är snygga och som jag hoppas även faller maken på läppen.

Maken tittar på skörden. Sen säger han förbluffat; men den är ju RÖD!!! Vilket betyder att det i det blårutiga mönstret finns en svagt, svagt röd rand. Sen tittar vi på några andra som maken finner ha de mest psykedeliska mönster, uppenbarligen. Jo för det finns ju kanske både rutor. Eller ränder. Och kanske rentav lite knapphål i avvikande färg??

Maken är INTE övertygad. Han tittar sig ängsligt omkring och lyser sen upp.

- den är snygg, en sån tycker jag om!
- den är enfärgat ljusblå, du har minst tre såna hemma, svarar jag svalt.
- men jag gillar ju såna, säger maken bevekande men inser att slaget nog är förlorat.

Sen går vi på pikétröjorna. Maken provar en petroleumblå (vilken konstig blå färg!), en blå med tryck (asså, men vad står det?), en röd-å-vit-randig (jamen den är ju röd!!). Den som var blå och grön bara fnös han åt. Sen klamrar han sig fast vid en blårandig och vägrar släppa taget.

Och nu är vi hemma. Med ett par marinblå byxor. En blårandig pikétröja och en blårutig skjorta. Utan minsta lilla röda inslag.

Maken är nöjd och jag andas ut och känner att det kanske inte var för hans klädsmak jag föll för honom - men jag är oändligt svag för denne make. Även om det kunde vara roligt att se honom i något annat än blått... någongång!

Nu är det klarlagt!

Maken började ju plugga Arkeologi för ett tag sedan. Men så,  i höstas, gjorde han en liten utsvävning inom Historia. Same, same, but different. Typ. Nu är han dock på banan igen, tillbaka på Arkeologiska institutionen och jag måste säga att det känns rätt skönt.

Kalla mig bakåtsträvare. Säg att jag har ett sunkigt genusperspektiv. Men nog känns det rätt att ha en arkeolog i familjen när de beskrivs så här i en av läroböckerna?

Real men don't do isms and ologies; they just dig - preferably with a really large, heavy pickaxe.
(Matthew Johnson,  sid 6)


Okej, detta är kanske inte direkt vad författaren innerst inne anser, men kan man låta bli att göra annat än älska det där engelska?

Jag tror jag kanske måste ge maken en liten 'pickaxe' i present. Och tänk så mycket nytta han kunde göra i trädgården!

Söndag kväll

Jodå, jag lyckades släpa mig upp ur fåtöljen så småningom. Ut till köket där maken och dottern, som flyttat hem ett tag igen, skramlat lovande med kastrullerna och åstadkommit det här: Killer Jerk chicken efter recept av Jamie Oliver.

Det ska jag bara säga, efter det här så mådde jag oändligt mycket bättre!

Till sist vill jag bara visa det här; gula rosor som jag fick av maken i fredags.

- Nu är det snart Alla Hjärtans dag, talade han belåtet om.
- Och då får du inga blommor, man har väl sina principer, fortsatte han minst lika belåtet, för jo visst har maken principer och det där med Alla Hjärtans Dag tycker han är kommersiellt trams.
- Dessutom, la han till, tror jag du behöver dem bättre nu. Och det har han alldeles rätt i. Jag älskar gula rosor! (och maken - men det säger väl sig själv).

Söndag

...och dagen tillbringas så här, under en filt, framför vinterstudion på tv och med en stickning på gång.

I ärlighetens namn blir det väl inte så mycket stickat, det sovs lite, det hostas lite, det kastas lite frolic runt i vardagsrummet (så att Huliganen får något att göra). Det är ungefär vad som orkas med och det känns ganska kontemplativt och batteriladdande.

Januari har varit en tuff månad. Ibland funderar jag på varför jag bloggar? En blogg speglar ju inte hela ens liv, och jag vill heller inte ha en navelskådande introvert litania över mitt liv och leverne, jag vill skriva om ögonblicksbilder ur mitt, vårt och hundens liv. (Och rosornas!). Det ska helst vara lite lättsamt, lite anekdotiskt, men också lite "ja just det, det var SÅ det var". För mig är bloggen en krydda i tillvaron och att det dessutom dyker upp kommentarer och hälsningar gör den ju ännu mer kryddig - typ basilika som är en favoritkrydda. Eller rosmarin? Timjan, kanske? Skitsamma, ni förstår principen. Bloggen är inte till för djupsinniga utlevelser, introverta betraktelser, utbrott över politik, mänsklighetens dårskaper eller något sånt.

Samtidigt speglar den ju ändå en del av mitt liv och livet just nu cirklar kring sjukhuset. Pappa har legat på sjukhuset sedan den 5 januari och min syster och jag tillbringar mycket av vår tid där i väntan på slutet. Senaste veckan har vi akut ringts in 3 gånger när krisen varit ett faktum. Livet krymps till de där stolarna bredvid pappa säng,  där vi lever i en bubbla där syrgas, vätskedrivande och morfin är de bärande ingredienserna. Där man kastas från totalt kaos till ett nästan normalt läge på några timmar. Där man är oändligt tacksam för att vi är två som hjälps åt. Där man håller i handen, tröstar, klappar på kinden och väntar. Där livet återgår till att handla om de basala sakerna; vara varm. Trygg. Ligga bekvämt på släta lakan. Kunna andas; in-ut-in-ut. Där vi emellanåt skrattat mycket. Pratat många minnen från när vi var små. Väntat. Lugnat. Stickat.

Idag är jag inte där. Idag är jag hemma och har feber och min syster är där själv. Jag skäms att erkänna det, men det känns faktiskt lite skönt att få en "ledig" dag så här emellanåt. För hur länge det ska vara, det vet vi inte. Vi tar en dag, ett andetag i taget.

Så nu sitter jag här och stickar strumpor! Jomen, helt plötsligt tänkte jag att äsch, vad sjutton, klart jag klarar det! En strumpa är redan klar, den har jag stickat uppe på avdelning 6. Den andra är på gång. Mina pappastrumpor.

P.S.

Det har ju inte enbart varit elände, ånej! Livet går vidare och det har varit en lycklig tilldragelse i syrrans familj. Mor och barn befinner sig väl och man har kunnat räkna in att alla delar finns på plats; tre svansar, 12 tassar och 6 små pluttenuttiga öron. Jag ser mycket fram emot att få hälsa på de här små filurerna så småningom!