Att besöka en son

När man ska besöka sonen, ja det är då man kliver upp i ottan för att galoppera runt med hunden som sedan lever ett liv i sus och dus hos syrran, medan maken och jag cyklar till stationen för att ta tåget till Göteborg.Vi har var sin ryggsäck med packning. Maken trodde inte att jag skulle få plats med mina prylar i en liten ryggsäck (efter att under många år ha semestrat med mig vet han precis hur min obeslutsam och orationell min packningsteknik är). Efter en sån utmaning lyckades jag visst knö ner det mest nödvändiga i en ryggsäck. Efter visst krångel (som folk på spåret som polisen måste fånga) når vi vårt mål.

Jag tror det är roligt för sonen när föräldrarna kommer och hälsar på, det gör jag. För då får han göra saker som han nog inte normalt sett gör, men som han, snäll som han är, godvilligt följer med på. Göteborgs Stadsmuseum till exempel. Låt mig bara säga detta, att Göteborgs Stadsmuseum ska ha en stor eloge för sina fina och pedagogiska utställningar, där hade Historiska Museet i Lund haft ett och annat att lära. Sen måste jag säga att 40 fjuttiga kronor i inträde är rena reapriset, i all synnerhet om man då inser att denna blygsamma summa ger en tillträde till ytterligare fyra museer - under ett helt år! Schysst säger jag. Vi traskade runt och tittade på vikingar och 1700-tal och 1800-tal och inte blev vi direkt nersprungna av horder av andra besökare... om det finns någon som läser min blogg som befinner sig i Göteborg med omnejd vill jag därför raskt uppmana till ett besök.

Sen råkade vi hamna i en garnaffär - som det kan gå! Dock köpte jag inget garn men lite stickor medan maken och sonen snällt väntade.

Därefter gjorde vi en mellanlandning hos sonen och där råkade visst både maken och jag somna i soffan en stund. Men det var inte vårt fel, det vill jag ha sagt, för sonen har en sån där soffa som man liksom häller sig ner i och då blir det som det blir. Vi vaknade dock till för att gå ut och äta italienskt på kvällen och det var ju en ryslig tur, för den risotton var inte att leka med.

Idag vaknade vi till ett soligt och svalt Göteborg och då tog vi båten över älven för att äta frukost.

Det var väldigt trevligt. Det var ett gäng ungdomar där, också vi. Det är bra tycker jag, ungdomen kan behöva se en eller annan mogen person emellanåt. Frukosten var god och vi blev mätta och belåtna.

Sen passerade vi Ostindifararen Göteborg och förbluffades lite över hur korkat lejonet i fören såg ut... Maken och jag, däremot, såg inte ett dugg korkade ut. Tycker vi i alla fall.

Eller hur?

Sen for vi runt. Hit och dit. Båt och spårvagn i det soliga Göteborg. Genom Majorna till exempel. Så fina hus!

Vi åkte så långt spårvagnen gick, och den gick till Saltholmen. Väl där blev jag lite spontan av mig och ville åka båt ut i skärgården, i all synnerhet när det visade sig att det kunde man göra på dagspasset vi hade köpt.

- Båten går om två minuter sa damen i luckan och min upptäckargen slog till, så jag släpade maken och sonen ombord utan vidare spisning. Sven Hedin hade aldrig tvekat i det läget! Väl ombord insåg sonen att om maken och jag skulle hinna med tåget hem och vi dessutom skulle hinna peta i oss en lunch så kanske vi inte skulle åka alltför långt... så vi klev av på Asperö Östra, där vi då hade drygt 20 minuter på oss att beundra skärgården. Så då gjorde vi det. Vi ville se om vi kunde upptäcka Älvsborgs fästning. Maken och sonen tycktes ha något skilda åsikter om vilket håll vi skulle titta på, så jag tittade åt alla håll.

Därefter åt vi lunch på Konstmuséet. Där hade de glömt att sätta på fläkten när de grillade, så det var en något förtätad atmosfär men maten var god och vi hann dessutom med en snabbrunda uppe i Fürstenbergska våningen, så sonen fick sig lite 1800-talskonst till livs också.

Och det är väl inte 1800-talskonst direkt, men jag hittade en lite 50-talsaktig sepiabrun inställning på kameran:

Sen var det dags att ta tåget hem igen. Det var en lugn och fridfull färd, det mest upphetsande som hände var att jag fick en granne som på typiskt manligt sätt bredde ut sig över min plats också. Då tog jag fram min stickning med de vassaste av mina strumpstickor och då fann grobianen för gott att maka på sig. Det gjorde han rätt i.

En mycket trevlig helg var det!

Om man nu måste

ränna ut orimligt tidigt på morgonpromenaden med hunden fast det är lördag och väldans kallt och ensamt (den enda vi mötte på rundan var tidningsbudet och honom tittade vi misstänksamt på, för tidningsbud är jävligt skumma typer om man frågar Huliganen), ja då är det enda som försonar en med detta att a) det är alldeles väldigt stjärnklart och liksom krispigt och b) man får skratta väldigt gott åt en hund som lyckligt plöjer fram genom de frostiga och krispiga (se ovan) lövhögarna som en liten glad och berusad ubåt. Typ. (Det där "typet" la jag till bara för att dagens inlägg inte skulle bestå av en enda mening).

Vore det inte bättre om han var pygmé?

Maken alltså. Denne make som är en ständig källa till förbluffad förvåning och varm-om-hjärtat-känslor i huliganhemmet.

Denne make som jag, med egna kärleksfulla händer, stickar en tröja till. Jag stickar och stickar. Runt och runt. I färger som är mer makeliga än mina egna. Emellanåt tänker jag att det är ju ändå rätt kontemplativt det här, och inte behöver man räkna så förtvivlat heller. För ni ska inte tro att man får hotta upp tröjan med lite flät- eller spetsmönster. Nänänä utbrister maken förskräckt, och eftersom det faktiskt inte ska bli min tröja utan hans så får han ju önska sig.

Så jag kämpar med att se den som avslappnande och som ett tillfälle att drömma mig bort medan jag är kreativ.

Men det tar ju aldrig slut?! Förvisso är bålen klar, men jag har bara precis börjat på ena ärmen...

Och jag som har flera andra projekt på gång - ja jag erkänner, jag har lite svårt att begränsa mig. Att göra klart, när det är så mycket roligare att börja på något nytt. Så jag har gröna strumpor på gång. En grön halsduk. Nya vantar behövs stickas. Jag har mormorsrutor (ständigt dessa rutor) av restgarner som ska bli en filt till växthuset. Sonen gav mig ett vackert brunt garn när jag fyllde år som jag nu hittat ett mössmönster (det ordet ser ju inte klokt ut när jag tänker efter!) till. Och jag har garn till en kofta till mig som inte ens är påbörjad...

Det är då jag börjar fundera - vore det inte bättre om han var lite mer pygméartad? Jo för då vore ju tröjan redan klar.

Ingen råbandsknop

Nejdå, jag är alldeles ointrasslad. Det var en intressant upplevelse får jag nog säga.

Jag kom dit. Det var en ung och vänlig tjej som skulle instruera.

- Ta en matta och en ljusblå filt, sa hon och jag tänkte att det här, det skulle nog gå som en dans. Och då glömde jag i brådrasket att jag och dans, tja det är som en hemmagjord bernaisesås, det skär sig lätt. Det är jag som ger begreppet "träben" ett ansikte.

Men tillbaka till yogan! Vi fick ta av skor och strumpor och sen sätta oss med benen i kors. Och redan där började liksom strula lite. Det stramade här och det stretade där. Musklerna och höftlederna tjoade i korus: - vad gör du, människa?!

- Sjunk inte ihop, sa ledaren vänligt, - ni ska vara raka i ryggen.

- Rak i ryggen? tänkte jag, - jag är väl glad om jag inte bryter höften på det här sättet.

- Andning är viktig, ni måste andas, fortsatte hon sedan och jag andades ut, både bokstavligt och bildligt. Andas, det kändes i alla fall som något jag kunde klara av. Ack, så blåögt och naivt jag trodde det.

Sen var det solhälsningar och hundar och plankor och gudvete allt. Andningen gick åt fanders. Muskler och leder protesterade. Vissa muskler (jag vill inte peka ut någon, men magmusklerna borde skämmas!) vägrade samarbeta.

Fast det var ändå roligt och när vi var klara och hade hälsat på varandra sa ledaren vänligt att hon hoppades att vi skulle behålla den goda och avslappande känslan i kroppen resten av helgen. Jojo. Det kunde man kanske ha haft, om man nu inte varit gift med Maken alltså.

När jag kom hem hade Maken nämligen fått en idé!

- Vi ska släpa ut mattorna och piska dem och tvätta golven och listerna och fan och hans moster (svordomen på slutet är mitt tillägg).

- Jaså minsann, sa jag med markerad brist på entusiasm. Men hur det var så gjorde vi det, jo för det var ju ett rasande vackert väder och det kunde kanske ändå vara bra att bli av med lite mattdamm och den samling av  hundhår som fylkades i våra golvbeklädnader.

Vi har mattor. Tunga åbäken. Otympliga liksom. Vi asade. Vi hasade. Vi stånkade. Vi piskade så att vi fick skvavsår på knogarna och blåsor i händerna - jag skänkte forna tiders husmödrar en uppskattande och retroaktiv tanke.

Sen vägrade jag att slita mer och gick in och fortsatte sticka på min gröna spetshalsduk som jag stickar med det underbart mjuka garn jag fick i födelsedagspresent av Sue, och maken fick blaska  bäst han ville med golven.

Sån lättja straffade sig direkt. Mönsterrapporten var på 30 varv och när jag stickat varv 30 började jag raskt om på varv 1 utan att läsa beskrivningen. Det var ett stort misstag kan jag tala om. Vill mönsterkonstruktionen att man ska börja om på varv 11, ja då blir det nog faktiskt bättre att man gör det, och det hade besparat mig mycket baklängesstickande om jag varit så organiserad och förutseende.

Men nu är jag på gång igen. Mattorna ligger på plats. Hunden är rastad. Maken är försjunken i en arkeologibok och jag, jag sitter här och bloggar.

Livet är ganska fullt nu. Fullt av bra saker i och för sig, men jag saknar lite grann att ha tid att fotografera, lägga ut 17 bilder av Huliganen på bloggen - ja rentav att ha tid att uppdatera lite oftare.

Men jag är i alla fall inte inlindad i en råbandsknop och det känns bra så här på söndagskvällen.

Omutifallatt, alltså

Det är så här att jag börjar känna ett behov av att bli lite mer... tja...tränad vore nog rätt uttryck. Lite spänstigare. Lite smidigare. Lite mer balanserad. Jag har tränat förr, jodå. Ganska mycket till och med. Men de senaste åren har jag kanske mer ägnat mig åt någon slags virtuell mind-träning, jag har gång efter annan sagt att jodå, jag ska börja träna si. Eller så, kanske?

Som bekant räcker det inte med att säga saker, hade det gjort det hade jag kunnat spela piano, kunnat sjunga, kunnat måla akvarell, kunnat åka slalom. Listan kan fortsätta i oändlighet, men det kommer den inte att göra för jag har ju faktiskt annat för mig idag.

Det lokala Friskis&Svettishuset har nämligen prova-på-dag idag. Om en timme är det yogapass och yoga, det har också varit en sån där grej som jag sagt att jomenvisst, jag ska börja träna yoga och sen har det av någon outgrundlig anledning inte blivit någon yoga av eftersom man som bekant måste ta sig i kragen och anmäla sig och ta sig till en grupp - och det är väl där någonstans det har fallerat.

Igår kväll hade vi goda vänner på middag. Hustrun där är en synnerligen vältränad kvinna, förutom att hon är en av Huliganens absoluta favoriter, och när vi kom att tala om träning upplyste hon mig om denna prova-på-dag. Eftersom jag vid det laget tutat i mig två glas bourgogne utropade jag hurtigt att "dit ska jag gå"!

Och nu sitter jag här och skriver att jag ska gå dit, så nu kan jag ju liksom inte banga ur.

Jag hoppas att det inte blir alltför mycket av att stå på huvudet och pilla sig i naveln med stortån, för då kommer jag att få problem.

Skulle det bli så att jag inte återkommer till bloggen, ja då vet ni att jag förmodligen ligger i ett hörn någonstans intrasslad i en dubbel råbandsknop med mig själv.

Efter en dag på jobbet

.... är det något man längtar efter (förutom pajen som maken har i ugnen just nu). Älskade plutt!

3-1

Vi kom. Vi såg. Vi segrade.

Helt skamlöst roffar jag åt mig en del av äran av segern, för håll med; sitter man i 2 timmar i 5 grader och regn så har man väl gjort sig förtjänt av det?

När vi närmade oss Halmstad sjönk faktiskt temperaturen till 4 grader, men sen spottade det ändå upp sig en hel grad. Ingen kan ju dock kalla det för något som ens avlägset har en likhet med behaglig temperatur, så man var glad över dubbla brallor, ylletröjor i flera lager, yllemössa och vantar.

Förväntansfull stämning härskade på Örjans Vall. Det var kanske inte riktigt lika intensivt som när vi var 50 000 pers på Ibrox, men 1 369 pers var ju ändå en del.

Och tänk vad jag har lärt mig! Offsideregeln, till exempel. Jo för rätt vad det var blåste domaren av just när det var som mest spännande. - Vadnudå?! utropade jag ampert då och blängde ilsket på viktigpettern.

- Det var offside, förklarade maken då.
- Offside? Det har jag minsann aldrig begripit mig på fnös jag och fortsatte att ogillande stirra ut domaren (som inte verkade bry sig)

Då förklarade maken hur det hela hängde ihop. Så nu vet jag att om linjedomaren viftar med flaggan när det är spelare i närheten av mål, och om då huvuddomaren samtidigt blåser av, ja då är det offside. Det verkar ju inte så himla krångligt? Så säger folk att offsideregeln är så svår?

Själv har jag mest alltid klagat över att fotboll är så händelselöst. Folk springer och springer och springer och har man otur blir det 0-0.

Därför hickade jag till av glad förvåning när första målet kom i sjunde minuten. I åttonde minuten utjämnade Nike till 1-1. Gastkramande spänning!! I nionde minuten ökade Halmia till 2-1. Tre mål på tre minuter, det var minsann action som i den värsta Hollywoodfilm. Sen blev det 3-1 i tjugonde minuten och sen blev det liksom inte mer. Måhända beroende på att regnet gjorde sitt bästa under hela matchen och spelarna föll som käglor till höger och vänster och lerskvättandet uppnådde en helt ny nivå.

Men vi vann! Maken var glad och nöjd, ända tills han med fasa i blicken upptäckte att Halmia tagit sig före att ändra sin klubbdräkt!! Man baxnar. Det ska vara röda byxor med vita revärer och nu, nu hade de historielösa vandalerna ändrat till röda brallor men någon liten vit tjohejsan (ja jag kommer inte på den rätta konfektionsbeteckningen så här i brådrasket) på. Så var det minsann inte när maken spelade knattefotboll på det glada 60-talet, det vill vi framhålla med emfas.

Frusna men glada styrde vi sedan kosan mot Kristianstad där vi besökte dottern med pojkvän. Dessa utfodrade oss med massor av delikat mat (jordärtskockssoppa, höstgryta och äpplekaka) och gott vin. Då tinade vi upp igen och hade en väldigt trevlig kväll ända tills vi tog tåget mot Lund och traskade hemåt genom natten.

Väldans bra dag! Vet inte vilket som var bäst? Matchen? Maten? Sällskapet? Jo, det vet jag ju. Maten OCH sällskapet såklart! Med resultatet som en liten extrakrydda.

Dagens lågvattenmärke var nog det där med dräkten, förstod jag på maken. Men jag tror han kommer över det.

5 grader och ihållande regn

Denna muntra prognos är vad SMHI utlovar för dagen i Halmstadstrakten.

Men hallå! Vad är det för sätt att vårda oss sportgalningar, jag bara frågar? Vavava? skulle jag rentav kunna tillägga.

Jo för jag är nämligen en sån. Sportgalning alltså. Ideligen, ideligen ränner jag iväg på fotboll. 1976 (möjligen -77) var jag och såg MFF. Någon gång ytterligare på sjuttiotalet, näbbskornas och palstinasjalarnas förlovade årtionde, såg jag Halmia på Örjans Vall. (Här använder jag verbet "såg" i metaforisk betydelse, jag var där. Jag satt och stickade. Jag missade det enda målet). Sen tror jag att jag sett något lag någon gång någonstans på...äääähhh... Listerlandet?

När vi väl kommit in på 2000-talet har jag ränt som en galning på fotboll! Jajamen. 2007, bara för att ta ett årtal i högen, var jag på Bramall Lane (som möjligen inte alls stavas så) och såg Sheffield United spela mot Newcastle. Jag betraktade det som en antropologisk studie i folklore. 2010 var det dags igen! Aspelut. Ibrox Stadium i Glasgow och Glasgow Rangers mot...mot... något annat lag, det kommer jag bestämt ihåg.

Inget av detta går ju sportsmässigt upp mot dagens begivenhet. Halmia ska spela mot Lomma-laget Nike och vinner de så kommer de att gå upp i något annat, en helt annan serie. Detta ska man däremot inte se metaforiskt, det är inte en omskrivning för att de går upp i Nirvana, det kan möjligen vara Allsvenskan? Superettan? Division två? Tre? Nåja, det får vara hur det vill med den saken. Spela ska de. Jag ska vara där. Jo för maken är Halmian sedan barnsben och jag älskar ju denne make.

Så i eftermiddag blir det två timmar i regn och 5 grader Celsius.

Jag måste vara galen.

Jag vet inte riktigt vad som hänt?

Men det var så här; vi hade en tjusig, måhända något verbal man i övre medelåldern och en elegant och sofistikerad dam i ...tja... ålder (man frågar ju aldrig en dam om hur gammal hon är, eller hur?). Som sagt, mannen var kanske lite högljudd men annars var det lugna gatan. Stillsamt. Fridfullt.

Så fick vissa rimadyl och fick benen fulla av sprutt igen. Andra har liksom börjat känna sig som hemma och har väl lärt sig ett eller annat huligantricks längs vägen.

Därför möts jag numera av när jag kommer hem inte två lugna hundar som förut (alltså, lite får man väl ändå ljuga i sin egen blogg? Va??) som artigt säger "välkommen hem kära matte/moster" utan av två små torpeder som far runt och tjoar i himmelens höjd. Zoya gör lekinviter till Huliganen och gastar hononm rakt i örat så han blir lomhörd, Huliganen är inte den som är den, utan bjuder upp till dans. De far som små katapulter runt matsalsbordet och syrran och jag står och gapar och tittar på dem och tänker "men...men...men - vad hände?". Sen tittar vi på varandra och säger att det där med tyst och lugn och så vidare, nog är det lite överskattat?

Men just nu är Zoya hemma hos sin matte, och Huliganen ligger och snarkar under min stol och drömmer. Det spritter i benen på honom. Förmodligen drömmer han glada drömmar om hur han och Zoya fräser runt i matsalen.

Själv är jag fortfarande förkyld och inte direkt skuttig av mig, så jag funderar på att stämma träff med John Blund alldeles strax.

Man ska inte ropa hej...

Maken har varit förkyld. Han har burit det tappert, men ändå så att det märkts  om ni förstår vad jag menar. Jag har tyckt synd om och pysslat om när jag hunnit (vilket inte varit så ofta eftersom jag jobbat som en liten galärslav och sen försvann jag visst på tjejmiddag... men lördagsgodis fick han i alla fall!).

Jag har hållit en viss distans, inte för att jag direkt vill hålla distans till maken, tvärtom! Han är rätt kramvänlig, den mannen, måste jag säga. Trots allt vill man ändå inte dela basillusker hur som helst, så lite distans har det nog ändå varit.

Och jag trodde verkligen att jag hade klarat mig! Nu när han faktiskt är avgjort på bättringsvägen. Men så, idag, när jag cyklade till jobbet tänkte jag; "konstigt, jag blir trött i uppförsbacken". Hm....

Sen bröt det ut i eftermiddags och nu sitter jag här, skrovlig i halsen, bomull i huvudet och varm bakom näsan - samtidigt som jag är kall på själva tippen.

Ja det är gick visst inte att dela hem med en pesthärd utan att bli smittad. Så nu ska jag sitta här och sticka ett litet tag innan jag ramlar i säng.

Jag stickar en tröja till maken, det gör jag. Den där helt crazy i blått och grått. Det blir nog bra när den blir klar. Problemet är bara att jag började sticka för ett tag sedan och eftersom jag viktväktar så har maken liksom sympati-gått-ner  8 kg i bara farten.  Jag drar inte upp, det säger jag bara. Han får ha en rymlig tröja, så får det bli. När den blir klar.

Tjejmiddag

 öIgår var jag bjuden på tjejmiddag, och det var - som sådana tillställningar brukar vara - väldans trevligt! Vi inledde faktiskt redan på dagen med att sammanträffa på stan och göra tjejiga saker, sånt som att gå på Java och pilla på grejer och köpa te, till exempel. Även om det höll på att bli lite knas eftersom jag inte höll reda på min mobil och missade sms:et att Ellenmamman och Ellen redan var framme. De väntade dock tålmodigt och jag kom ångandes bara en kvar försen eller så. Kanske det var mer "eller så"? Själv köpte jag citronte (till den tekonservative maken) och Earl Grey de Luxe till mig. Ellen mamman köpte chai-te och det hördes ju på namnet att det var mycket passande en dag i tjejernas förtecken.

Sen gick vi och fikade. Att fika är en viktig ingrediens i en tjejträff - ja förmodligen i alla träffar. Mot all tradition var jag oerhört djärv och nytänkande och valde en chocolate chip cookie till teet. Ellen valde rutinerat en citroncheesecake och sen delade vi med varandra, så det blev lite av varje för oss båda. Klokt barn, det där!

Vi hann med en liten sväng på torget också, och att gå på torget en lördag i oktober är en fröjd för ögat! Själv fröjdade jag hem med en höstbukett.

Jag begriper verkligen inte varför jag inte odlar dahlior själv? Men det ska bli bättring på den fronten till nästa höst!

Därefter var det dags för höjdpunkten; lördagsgodis! Ellen, Ellenmamman och jag ångade in på Ahlgrens, Lunds anrikaste konfektyraffär, som funnits sedan långt innan chocolaterierna såg dagens ljus. Ellenmamman köpte lördagsgodis till Ellen och jag till maken, som befann sig i hemmet där han var sjuk. Ont i halsen och febrig, och jag är övertygad om att feber känns så mycket bättre om man har tillgång till några chokladpraliner! Borde faktiskt kunna skrivas ut på recept.

På kvällen var det så dags för själva tjejmiddagen.

- Vad gör man på en tjejmiddag? undrade Huliganen och jag svarade prompt; äter god mat, dricker en massa vin och skrattar jättemycket.

- Ska det va' god mat ska jag med! sa Huliganen bestämt då. Och trots att jag påtalade att han inte är tjej så lät han sig icke övertalas. Så jag lånade in Zoya för att jämna ut det hela lite och drog iväg ut till landet.

Kvällen blev alldeles utmärkt! Det blev nästan precis som jag förutspått! God mat och prat och skratt, dock alldeles helnyktert med tanke på att ena deltagaren var knappt 3 och en var förvisso i mogen ålder men bilkörandes. Alkohol eller ej, roligt hade vi. Ellenmamman hade gjort guacamole och tärnat gurka och paprika och sallad och tomater och och och - jo för Ellen skulle äta tacos för första gången. Och det gjorde hon med bravur!

- Det är ju ändå lördag! utropade Ellenmamman glatt och tände lite stearinljus för att ytterligare öka på myset.

- jag vill blåsa ut, tjoade Ellen förtjust.
- Först ska vi äta, sen kan du blåsa ut, sa Ellenmamman förnumstigt.
- Nej för jag vill blåsa ut nu, påpekade Ellen.
- Men då lyser ju inte ljusen, påpekade Ellenmamman tillbaka.

Nu var ju dock oddsen ojämna, med tanke på att Ellen är tre och Ellenmamman inte är tre. Så Ellen blåste och Ellenmamman tände och flyttade sedan raskt utom räckhåll.

Sedan åt vi tills vi blev fyrkantiga. Somt hamnade i magen och somt hamnade på hälleberg... i västgötaspets/papillongapen menar jag.

- Nu ska vi ha glass! utropade Ellenmamman sen, och hade köpte extrafin glass.
- Jag vill ha pinnglass, sa Ellen då (medan jag tänkte att det vill inte jag, jag vill ha den där mintchokladglassen...).
- Men jag har ju köpt extragod och jättefin glass, vill du inte ha det? undrade Ellenmamman.
- Nä, svarade Ellen bestämt och fick en Piggelin.

När hon ätit en stund kom hon på att det var jättelång glass, så då döpte vi om den till Piggelång. Ellen åt Piggelång ett tag, men sen fick hon syn på vår synnerligen delikata glass och ville ha sån i stället.

- Jag sa ju det! såg man att Ellenmamman tänkte, men Piggelången försvann och Ellen fick lite mintchokladglass. Mmmm! Glassen var brun och grön.

- Det är päronglass! kvittrade Ellen förtjust.
- Nej det är mintglass, det där gröna, svarade Ellenmamman pedagogiskt.
- Päron! sa Ellen bestämt och man såg att hon tänkte att ånej, det där gick hon inte på. Grön glass = päronglass, så är det bara.

Och sen läste vi om Bamse och lille Skutt och Skalman, om tigrar och tekannor och allt var det var. Och en bok med olika ljud som lät - fast den fick vi sluta med, för Huliganen blev djupt misstänksam mot de där konstiga ljuden, och en misstänksam Huligan, han hörs över tre socknar. Minst.

Därefter åkt vi hem, nöjda och tacksamma och belåtna över en rysligt trevlig tjejkväll - och dessutom spiknyktra. Himla bra!

Huliganen, Zoya och jag vill härmed framför ett innerligt känt tack till Ellen med mamma för en utmärkt kväll. Dessutom vill vi gärna hålla med mamman om att grön glass kan vara något helt annant än päronglass, ja vi vill gå så långt som att framhålla att det dessutom är godare med mintglass än med päronglass! (Fast vi vet inte om Ellen håller med oss...)

Rusk

Idag är det verkligen ruskväder - regnigt, blåsigt, kallt. Och det kan ju kännas lite tjorvigt, men just nu, nu när jag är inomhus, hundpromenad avklarad, veckans jobb dito, en kopp te vid sidan och en hund vid fötterna är det ganska mysigt. Jag är oerhört chict och passande klädd för att mysa dessutom; hör bara min elegans! En något fläckig grön tshirt, en omatchande gråmönstrad kofta och ca 4 storlekar för stora och väl slitna mjukisbyxor som fladdrar förföriskt kring benen när jag går. Jag kommer inte att lägga ut en bild och kalla den "veckans outfit"...

Så jag sitter här och spekulerar på en brasa, kanske? Hör den förkylde maken snörvla i fåtöljen medan han belåtet försjunker i något byggnadsarkeologiskt problem. Funderar på kvällens mat. Är tacksam för att Huliganen efter ovannämnda runda med dithörande avtorkning (jädrans onödigt, sluta säger jag!) körde ett formel 1-race runt nedanvåningen så att mattorna fladdrade i vinddraget.

Jo för han har varit lite lissen i ögat. Dämpad. Inte sitt vanliga självbelåtna och energiska jag. Han har inte velat. Vare sig gå i trappor eller skutta glatt på promenader. Det går så gradvis och man märker inte förändringen, inte förrän han en morgon är så stel och så illa till mods att det tog en god stund bara att ta sig till gathörnet... Nu har vi varit hos veterinären, och det är ju alltid en hårresande upplevelse. Det hårresande är jämt fördelat på Huliganen, matte och veterinären - så macho han än är, är han ju rentav sagt fjollig när det gäller sånt som att låta främmande personer ta tempen och klämma på det mest närgångna sätt. Så han protesterar och matte försöker hålla honom i herrans tukt och förmaning medan kallsvetten rinner.

Han skriker otidigheter. Högljutt. Så fort dörren öppnas och någon annat offer ska in till slaktbänk.... äh, väntrummet menar jag, försöker han smita ut genom dörren medan han tjoar Tack och hej, leverpastej, nu drar jag! Han drar dock inte så långt, för matte drar tillbaka i andra änden av kopplet.

Vi fick till all lycka en gammal erfaren veterinärräv som efter att ha lyckats charma honom till den milda grad att hon fick honom att (mer eller mindre, vi ska inte överdriva) godvilligt gå med på att petas på, dras i, kännas på och klämmas på, och efter att ha konsulterat röntgenbilder kunde konstatera att artrosen i hasen förvärrats. Så nu går han på full dos Rimadyl och får förmodligen äta piller resten av livet - men han svarar bra på det, och sprutten är tillbaka hos min lille grabb!

Det är ju för väl! Hellre ett hem där mattorna flyger och far än det där onaturligt sega och lugna.
Ja det är mycket man kan vara tacksam för en fredagkväll. Och det är man.

När man inte lever i förnekelse

Vi är alla olika. Vissa har ju, bara för att ta ett exempel, fyra ben. Andra har två. Eller tusen! Vissa är bra på att baka kanelbullar. Andra på att klättra i berg. Eller skälla. Som sagt.

Jag är alltid imponerad över folk som verkligen kan, kan på det där otvungna och självklara viset, om det så handlar om spindlars sexliv, bästa sättet att ta bort rödvinsfläckar eller hur man lär en hund att gå fint.

Jag har en bil. En liten röd bil. Jag gillar min bil men kan inte så mycket om vad som får en bil att rulla obekymrat vidare på livets väg. Däremot är jag väldigt bra på andra saker. Som när det kommer obekanta ljud när jag är ute och kör, till exempel. Då följer jag mitt schema som är ungefär följande:

• Nänä, det där är inget ljud, det är inget som hörs.
• Ok, jag sätter upp ljudet på cd:spelaren - nu hörs det i alla fall inte.
• Ljud? Vilket ljud? (Jag lever i total förnekelse ett tag)
• Kanske ett litet, litet ljud då... men jag säger inget för om jag inte säger något så finns det inte.

Sen lånar man ut bilen till dottern och sonen, som uppenbarligen inte kan mitt schema och som inte har några skrupler när det gäller att säga till att hörredu, det låter om din bil.

Då säger jag försiktigt till maken att det ibland låter om bilen. Maken lyssnar. Men eftersom bilen inte låter alltid så är den totalt osamarbetsvillig och vägrar säga minsta lilla gnissel. Då vill maken att jag ska beskriva hur det låter. När det låter. Hur högt det låter. Kan jag specificera? Definiera? Beskriva?

Nej, det kan jag inte.

Maken är inte heller någon bilmatador, så han tycker vi avvaktar besiktningen. Som går alldeles strålande, tackar som frågar.

Men så, igår, när maken är ute och kör med min bil gnisslar det! Rejält! Maken, som är en mycket rådig make, ringer då en polare som gillar bilar, som kan bilar och som dessutom gillar att meka med bilar. Denne, denne - ja jag måste nog utnämna honom till det - bilgud hör ljudet genom mobiltelefonen, säger lugnt att det låter som att det kan vara bromsbackarna (-klossarna? -grunkorna?) som är slitna och ligger an emellanåt.

- Kom hit så får vi titta! säger han sedan uppmuntrande.

Maken kör dit. Kompisen monterar av och kollar, konstaterar att han hade rätt, byter broms....äääähhh... sakerna och allting är biff!

Då blir man väl oerhört imponerad? Jag blir det i alla fall. För att inte säga tacksam. Så just nu slipper jag att leva i förnekelse ett tag.

Måndag

Måndagar kan ju vara lite knörvliga dagar. Man kan vakna som ett litet utmattat überskrynkligt russin och bara inte vilja.

Men det är inte nu. Inte när det är höst. Hösten som är den bästa årstiden. Ja, jo, jag gillar våren också. Jättemycket. Sommaren är också fin. Och vintern... fast inte när det är halt! Och inte när det är februari. Eller januari. Eller mörkt, mörkt, mörkt och man stapplar fram som en stelopererad gnu och försöker hasa sig runt på promenaderna utan att ligga som en utfläkt padda - men vänta nu här, nu var det ju inte vintern det handlar om, hur hamnade jag där?!

Nu, nu är det höst. Och jag gillar det. Färgerna. Luften. Det känns liksom avslappnat och bra. Och är man lagd på det hållet kan man sparka i prassliga lövhögar. Eller sprätta, för all del. Jag har ju en liten inbiten sprättare i snöret. Hösten är en vänlig årstid tycker jag. Opretentiös, det är äpplekakor och varmt te och flapjacks. Brasa i öppna spisen. Klara soliga dagar. Regn och rusk, det kan också vara mysigt. I lagom dos, får jag kanske tillägga så att inte vädergudarna får för sig att överösa mig med ruskväder i kubik.

Huliganen och jag, vi njuter nu. Livet känns bra!