Rusk

Idag är det verkligen ruskväder - regnigt, blåsigt, kallt. Och det kan ju kännas lite tjorvigt, men just nu, nu när jag är inomhus, hundpromenad avklarad, veckans jobb dito, en kopp te vid sidan och en hund vid fötterna är det ganska mysigt. Jag är oerhört chict och passande klädd för att mysa dessutom; hör bara min elegans! En något fläckig grön tshirt, en omatchande gråmönstrad kofta och ca 4 storlekar för stora och väl slitna mjukisbyxor som fladdrar förföriskt kring benen när jag går. Jag kommer inte att lägga ut en bild och kalla den "veckans outfit"...

Så jag sitter här och spekulerar på en brasa, kanske? Hör den förkylde maken snörvla i fåtöljen medan han belåtet försjunker i något byggnadsarkeologiskt problem. Funderar på kvällens mat. Är tacksam för att Huliganen efter ovannämnda runda med dithörande avtorkning (jädrans onödigt, sluta säger jag!) körde ett formel 1-race runt nedanvåningen så att mattorna fladdrade i vinddraget.

Jo för han har varit lite lissen i ögat. Dämpad. Inte sitt vanliga självbelåtna och energiska jag. Han har inte velat. Vare sig gå i trappor eller skutta glatt på promenader. Det går så gradvis och man märker inte förändringen, inte förrän han en morgon är så stel och så illa till mods att det tog en god stund bara att ta sig till gathörnet... Nu har vi varit hos veterinären, och det är ju alltid en hårresande upplevelse. Det hårresande är jämt fördelat på Huliganen, matte och veterinären - så macho han än är, är han ju rentav sagt fjollig när det gäller sånt som att låta främmande personer ta tempen och klämma på det mest närgångna sätt. Så han protesterar och matte försöker hålla honom i herrans tukt och förmaning medan kallsvetten rinner.

Han skriker otidigheter. Högljutt. Så fort dörren öppnas och någon annat offer ska in till slaktbänk.... äh, väntrummet menar jag, försöker han smita ut genom dörren medan han tjoar Tack och hej, leverpastej, nu drar jag! Han drar dock inte så långt, för matte drar tillbaka i andra änden av kopplet.

Vi fick till all lycka en gammal erfaren veterinärräv som efter att ha lyckats charma honom till den milda grad att hon fick honom att (mer eller mindre, vi ska inte överdriva) godvilligt gå med på att petas på, dras i, kännas på och klämmas på, och efter att ha konsulterat röntgenbilder kunde konstatera att artrosen i hasen förvärrats. Så nu går han på full dos Rimadyl och får förmodligen äta piller resten av livet - men han svarar bra på det, och sprutten är tillbaka hos min lille grabb!

Det är ju för väl! Hellre ett hem där mattorna flyger och far än det där onaturligt sega och lugna.
Ja det är mycket man kan vara tacksam för en fredagkväll. Och det är man.