Jag vet inte riktigt vad som hänt?

Men det var så här; vi hade en tjusig, måhända något verbal man i övre medelåldern och en elegant och sofistikerad dam i ...tja... ålder (man frågar ju aldrig en dam om hur gammal hon är, eller hur?). Som sagt, mannen var kanske lite högljudd men annars var det lugna gatan. Stillsamt. Fridfullt.

Så fick vissa rimadyl och fick benen fulla av sprutt igen. Andra har liksom börjat känna sig som hemma och har väl lärt sig ett eller annat huligantricks längs vägen.

Därför möts jag numera av när jag kommer hem inte två lugna hundar som förut (alltså, lite får man väl ändå ljuga i sin egen blogg? Va??) som artigt säger "välkommen hem kära matte/moster" utan av två små torpeder som far runt och tjoar i himmelens höjd. Zoya gör lekinviter till Huliganen och gastar hononm rakt i örat så han blir lomhörd, Huliganen är inte den som är den, utan bjuder upp till dans. De far som små katapulter runt matsalsbordet och syrran och jag står och gapar och tittar på dem och tänker "men...men...men - vad hände?". Sen tittar vi på varandra och säger att det där med tyst och lugn och så vidare, nog är det lite överskattat?

Men just nu är Zoya hemma hos sin matte, och Huliganen ligger och snarkar under min stol och drömmer. Det spritter i benen på honom. Förmodligen drömmer han glada drömmar om hur han och Zoya fräser runt i matsalen.

Själv är jag fortfarande förkyld och inte direkt skuttig av mig, så jag funderar på att stämma träff med John Blund alldeles strax.