När man inte lever i förnekelse

Vi är alla olika. Vissa har ju, bara för att ta ett exempel, fyra ben. Andra har två. Eller tusen! Vissa är bra på att baka kanelbullar. Andra på att klättra i berg. Eller skälla. Som sagt.

Jag är alltid imponerad över folk som verkligen kan, kan på det där otvungna och självklara viset, om det så handlar om spindlars sexliv, bästa sättet att ta bort rödvinsfläckar eller hur man lär en hund att gå fint.

Jag har en bil. En liten röd bil. Jag gillar min bil men kan inte så mycket om vad som får en bil att rulla obekymrat vidare på livets väg. Däremot är jag väldigt bra på andra saker. Som när det kommer obekanta ljud när jag är ute och kör, till exempel. Då följer jag mitt schema som är ungefär följande:

• Nänä, det där är inget ljud, det är inget som hörs.
• Ok, jag sätter upp ljudet på cd:spelaren - nu hörs det i alla fall inte.
• Ljud? Vilket ljud? (Jag lever i total förnekelse ett tag)
• Kanske ett litet, litet ljud då... men jag säger inget för om jag inte säger något så finns det inte.

Sen lånar man ut bilen till dottern och sonen, som uppenbarligen inte kan mitt schema och som inte har några skrupler när det gäller att säga till att hörredu, det låter om din bil.

Då säger jag försiktigt till maken att det ibland låter om bilen. Maken lyssnar. Men eftersom bilen inte låter alltid så är den totalt osamarbetsvillig och vägrar säga minsta lilla gnissel. Då vill maken att jag ska beskriva hur det låter. När det låter. Hur högt det låter. Kan jag specificera? Definiera? Beskriva?

Nej, det kan jag inte.

Maken är inte heller någon bilmatador, så han tycker vi avvaktar besiktningen. Som går alldeles strålande, tackar som frågar.

Men så, igår, när maken är ute och kör med min bil gnisslar det! Rejält! Maken, som är en mycket rådig make, ringer då en polare som gillar bilar, som kan bilar och som dessutom gillar att meka med bilar. Denne, denne - ja jag måste nog utnämna honom till det - bilgud hör ljudet genom mobiltelefonen, säger lugnt att det låter som att det kan vara bromsbackarna (-klossarna? -grunkorna?) som är slitna och ligger an emellanåt.

- Kom hit så får vi titta! säger han sedan uppmuntrande.

Maken kör dit. Kompisen monterar av och kollar, konstaterar att han hade rätt, byter broms....äääähhh... sakerna och allting är biff!

Då blir man väl oerhört imponerad? Jag blir det i alla fall. För att inte säga tacksam. Så just nu slipper jag att leva i förnekelse ett tag.