Man ska inte ropa hej...

Maken har varit förkyld. Han har burit det tappert, men ändå så att det märkts  om ni förstår vad jag menar. Jag har tyckt synd om och pysslat om när jag hunnit (vilket inte varit så ofta eftersom jag jobbat som en liten galärslav och sen försvann jag visst på tjejmiddag... men lördagsgodis fick han i alla fall!).

Jag har hållit en viss distans, inte för att jag direkt vill hålla distans till maken, tvärtom! Han är rätt kramvänlig, den mannen, måste jag säga. Trots allt vill man ändå inte dela basillusker hur som helst, så lite distans har det nog ändå varit.

Och jag trodde verkligen att jag hade klarat mig! Nu när han faktiskt är avgjort på bättringsvägen. Men så, idag, när jag cyklade till jobbet tänkte jag; "konstigt, jag blir trött i uppförsbacken". Hm....

Sen bröt det ut i eftermiddags och nu sitter jag här, skrovlig i halsen, bomull i huvudet och varm bakom näsan - samtidigt som jag är kall på själva tippen.

Ja det är gick visst inte att dela hem med en pesthärd utan att bli smittad. Så nu ska jag sitta här och sticka ett litet tag innan jag ramlar i säng.

Jag stickar en tröja till maken, det gör jag. Den där helt crazy i blått och grått. Det blir nog bra när den blir klar. Problemet är bara att jag började sticka för ett tag sedan och eftersom jag viktväktar så har maken liksom sympati-gått-ner  8 kg i bara farten.  Jag drar inte upp, det säger jag bara. Han får ha en rymlig tröja, så får det bli. När den blir klar.