Det började rätt så lugnt

Idag gick vi över till vintertid. Inte för att det märks på temperaturen direkt. Syrran och jag hade bestämt oss för att inleda dagen med en söndagspromenad med hundarna i det vackra höstvädret. Det började väldigt stillsamt, med två små vovvar som fridfullt spankulerade fram genom det skånska landskapet och efter kom syrran och jag, minst lika fridfullt spankulerande. Det var stillsamt. Det var vackert. Det var avkopplande. Hundarna såg änglalika ut.

Men sen liksom hände något! En slags hunderuption! Det yrde hundar överallt! Det sprangs! Det skuttades! Överallt for det fram två små yrväder. Man hann liksom inte med. På de flesta foton syns bara något suddigt som susar förbi.

 Syrran och jag undrade först vad det var som hände? Men sen kände vi ju igen ren och skär livsglädje när vi såg den. En sån vacker höstmorgon - undra på att man får spring i alla benen! Även de som är korta.

Sen försökte vi ändå få lite ordning på torpet. Det var dags för den traditionella bilden på stenen vid Boijsens dammar.

- Sitt fint! förmanade syrran. Men tja... det blev som det blev och sen tröttnade Zoya och hoppade ner, och Huliganen blev törstig och måste dricka. De hade inte gjort sig på cat-walken, de där. Inga fotomodellämnen precis. Men så är de ju inte heller katter.

Vi vandrade vidare. Uppför och uppför. Rätt vad det var kom vi till en grillplats. - Sitt fint! sa vi uppmuntrande till vovvarna och tänkte oss en vacker bild på två lydiga hundar. - Vi sitter fint om vi får hundgodis, sa Huliganen som inte har några skrupler, och slickade sig om munnen. Ren och skär utpressning får man nog säga. Och ja, jag lät mig utpressas får jag väl erkänna.

Vi vandrade vidare. Över enefälader och över stättor och broar. Väl motionerade i alla 12 benen körde vi sedan hemåt igen.

Väl hemma knallade Huliganen och jag in i huset och ropade tjoho! Men det ekade bara tyst och tomt till svar. Vadnudå? Ingen make?? Vi kliade oss i huvudet, men sen såg vi att köksdörren stod på glänt och ute i trädgården hittade vi maken som gripits av höstträdgårdsstädningsraseri och klippt gräset och nu höll han på att gräva upp kökslandet och göra det större. Det är inte så mycket grönsaker kvar att skörda, men lite grönkål har vi som ska bli långkål till jul.

Själv hade jag inte tid att gräva i något köksland, jag var på väg ut på vift igen - men jag passade på att lukta lite på en Compassionros som blommar för fullt. Den må ha en något illskär färg, men det är en snäll ros som blommar fint och håller sig frisk. Då får man ha överseende med det illskära.

Jag hoppade in i duschen, slet av vandrarkängor, fleecetröja och träningsbyxor (ja jag gjorde det faktiskt innan jag hoppade in i duschen, annars hade kläderna blivit blöta, det förstår till och med jag). Därefter svidade jag om och ångade iväg för att sammanstråla med goda vänner. En av oss fyller nämligen snart alldeles väldigt jämna år, så det måste ju firas! Vi överraskade med brunch på the Lodge, som ligger högt uppe på Romeleåsen. Det var gott - alldeles väldigt gott! Vi åt tills vi var fyrkantiga, och sen upptäckte vi att de dessutom hade ett dessertbord med lakritspannacotta, små cupcakes, chokladkaka och creme brulée. Hjälp! Det gick på ren viljestyrka, kan jag säga. Väldigt trevligt hade vi, och alldeles väldigt mätta blev vi.

Sen rullade vi nerför backen igen till parkeringen där bilen stod. På vägen stötte vi på den här lille gynnaren, en kopparsnok, som njöt i solskenet. Han såg nöjd ut, fast han inte ätit lakritspannacotta.

När jag kom hem igen satt maken i stolen och såg nöjd ut. Själv började jag gripas av den där känslan av att nu-är-det-snart-slut-på-söndagen-och-jag-har-inte-hunnit-med-allt-jag-vill-göra, den där känslan som kan gripa en framåt söndagseftermiddagen.

- Så bra att du grävde upp kökslandet, sa jag snällt till maken. Sån flit ska ju uppmuntras, det är min fasta övertygelse.

- ja det var skönt, svarade maken. - Du kanske skulle ta och rensa odlingslådorna och klippa in vinrankan, sa han sen. - Det vore väl bra att få det gjort innan det blir för kallt, fortsatte han och såg snusförnuftig ut.

- Nu?! sa jag och kände ännu mer hur den där alldeles-för-lite-kvar-av-söndagen-känslan grep tag i mig. Det var som en sibirisk vintervind som drog genom rummet.
- Skönt att få det gjort...äää... sa maken som helt plötsligt kände den där sibiriska vinden vina kring öronen. - Nej INTE nu, inte NU sa han sen och kom plötsligt på att han nog skulle gå på handboll med en kompis och försvann lättad ut genom dörren. "Saved by the bell" såg man att han tänkte.

Jag fnös. Ihärdigt. Sen kom jag på att han nog hade rätt ändå, och att det faktiskt var både skönt väder och vore rätt bra att få det gjort. Så då gjorde vi det, Huliganen och jag. Sen grävde vi upp och delade lite funkior. Vi bakade sockerkaka med äpple i. Vi tvättade och manglade lakan. Lagade lax med chili och nötter.

Allt detta berättade utförligt för maken när han kom hem igen. Varenda punkt redovisades i minsta detalj. Maken tyckte att vi varit alldeles oerhört duktiga och flitiga sa han, så då fick han en puss och söndagsfriden sänkte sig över Huliganhemmet. Ja förutom att Zlatan och Paris Saint Germain spelar fotboll på TV, och då blir alltid Huliganen lite upphetsad. Han jämställer ju detta med nyårsfyrverkerier av någon outgrundlig anledning, och man vet ju hur nyårsfyrverkerier är. Upprörande, minst sagt.

Ibland får man anstränga sig lite extra

Sådana dagar som man är utbjuden på lokal av maken, till exempel. Nu har jag en förtjusande make, en som tycker att jag är bra som jag är oavsett om jag pendlar 20 kg upp eller ner i vikt och oavsett om jag klär upp mig i klänning eller knallar runt i träningsbrallor... eller förresten, det där sista var kanske inte helt rätt, för maken har en svaghet för högklackat, klänningar, stora frisyrer och lite tjusigt sådär. Nu är jag inte tjusig så ofta, men när man nu blev utbjuden på Afternoon Tea på det lokala Grand Hotellet, ja då ville man ju visa sin uppskattning. Alltså blev det både tunna strumpor, klänning och högklackat. Ja det blev till och med rakade ben, för när jag tittade på mina lurviga ben insåg jag att om jag iklädde dem  tunna strumpor skulle jag se ut som en dansande björn på cirkus ungefär. Jag hyser nämligen den åsikten att när den arktiska kylan närmar sig, ja då behöver man all hårbeklädnad man har. Idag svingade jag dock rakhyveln, till all lycka utan att blodvite uppstod.

Försiktigtvis avstod vi från lunch, man är väl rutinerad Afternoon Tea-drickare, och vet att det är bäst att vara tämligen o-mätt när man väl närmare sig sconesen och lemon curden. Annars kan det hända att man inte orkar äta upp, och det vore ju verkligen en nesa.

- Vill du ha lite bubbel? frågade maken, denne förträfflige man. Vilken fråga! När har jag väl någonsin tackat nej till lite bubbel? Livet blir ju så mycket bubbligare med bubbel. Festligare, liksom.

Det var första gången vi var på Grand i Lund på Afternoon tea. Det var väldigt gott, men jag får nog säga att man hade haft ett och annat att lära från The Royal Crescent Hotel i Bath, där vi var och drack te i somras med Sue och Mark. Urvalet av te, till exempel. Man vill ju kunna sitta där och läsa listor och fundera över om det ska vara Oolong, Earl Grey, grönt te, vitt te, jasminte, darjeeling osv. Inte välja på a) svart, b) grönt, c) rött. Sen får jag ju säga att lite clotted cream förhöjer känslan av vilken afternoon tea som helst med flera grader! Men det var gott, det var det, och den hemlagade lemon curden var himmelsk. När vi hade ätit oss fyrkantiga rapade vi diskret och cyklade hem igen.

Väl hemma möttes jag av En Blick. En blick som sa "jahaja, nu har ni varit på galej igen och här har jag fått vara ensam hemma. När blir det promenad då??? Så då ålade jag väl mig ur klänningen och de högklackade och iklädde mig mer promenadvänliga kläder, tog Huliganen och traskade ut. Det var faktiskt ganska skönt att skaka ner snittar och scones kände jag.

Sen kilade vi upp i syrummet, Huliganen och jag. Jag kände att tygerna kallade på mig, det var dags att fortsätta med mitt nya projekt. Det som jag inte riktigt vet vad hur det ska bli. Jag mäter och skär och syr och stryker och har mig. Så får vi se. Någon gång.

Huliganen tycker inte om att gå uppför trappan, däremot vill han gärna vara med mig däruppe. Å andra sidan vill han inte bli buren. Det är något av ett dilemma, men jag brukar hala ut honom där han har gömt sig under matsalsbordet och kånka upp honom. Då blir han ändå lite nöjd. Nerför trappan kan han gå själv, och jag får säga att jag tycker det är märkligt; själv hade jag tyckt att det vore mycket otäckare att hoppa jämfota nerför med huvudet före. Men jag är ju ingen västgötaspets så det kan vara så att jag inte riktigt begriper de mer intrikata detaljerna hur det fungerar med trappgående.

Nu blir det inte mer tygerier ikväll. Nu blir det lite stickning. Lite kalvlever Anglais. Och förmodligen en tupplur i soffan.

I väntan på kylan

Det är nästan löjligt varmt för årstiden. Man läser i kalendern att det är nästan november, och tar på yllevantar och kofta innan man hoppar på cykeln på till jobbet. Halvvägs dit, när värmen förångas så att man ser ut som ett mobilt dimmoln på hjul, hoppar man av cykeln igen och sliter av sig vantar och kofta. Ja, det är milt. Det är varmt. Och det är på sitt vis rätt så skönt.

Men man vet ju hur det blir; rätt vad det är slår kylan till och man hoppar jämfota för att inte frysa fast på stället, man har dubbla yllevantar och ens hjärncell fryser till is och skramlar runt så att det klirrar när man rör på huvudet.

Nu är således tiden att bunkra upp med yllebeklädnader. Och jag har faktiskt hunnit både färdigställa och börja på en ny schal den här veckan! Något har hänt, något har fått mig att tänka att "jag ska göra klart" och dessutom "jag behöver inte köpa nytt garn, jag tar något ur högen". Förunderligt. Nästan så att man oroligt funderar på om man blivit sjuk? (Däremot behövde jag köpa nya dominostickor, men det tycker jag ingen kan ha några synpunkter på, lite måste man unna sig).

När jag såg Loris schal Flying Home visste jag att en sån måste jag göra! Jag köpte raskt mönstret från Quince & Co, och sen blev det liggandes. Men i veckan var det dags, och jag stickade den i ett underbart mjukt naturfärgat 100% suri-alpackagarn som jag köpte när syrran, B och jag var på Ven i somras. Jag vet till och med namnet på alpackan som så generöst släppt till sin ull; Hon/han heter Hot Pepper och kommer från Alpackahof i Hultet. 50 gram av Hot Peppers ull gick åt.

När jag stickat färdigt tittade jag misstroget på den smala skrynkliga slamsan som blivit resultatet. Det såg inte lovande ut. Men när jag blockat färdigt så det helt annat ut och jag tänkte att den här, den kan jag lägga ut en bild på i bloggen. Tack ska du ha, Hot Pepper, det här gjorde du bra!

Maken var helt försjunken i något intrikat arkeologiskt problem och var icke att tala med, så jag fick försöka fotografera mig själv. Det är minsann inte det enklaste, i all synnerhet om man inte vill ha med allt det där mjuka slamset som helt oinbjudet har dykt upp under ens haka och som envisas med att komma i fokus på varenda bild.

Sen har jag ju sett en annan schal på lite olika bloggar; först såg jag den hos Maja. Maja är en mycket produktiv bloggare, så jag har inte riktigt hittat inlägget där hon skrev om pyttipannan. Sen såg jag en början hos Karin-Ida på samma schal, nämligen Garnomeras pyttipanna. Så ja, nu blir det en sån också, i Manos silkblend som är mjuk, glansigt och inte det minsta naturfärgat! Kommer nog att bli bra, det där.

Så snart är jag förberedd. Om det nu tänker bli kallt, alltså.

När planeterna står rätt

Ibland funderar man ju på hur det hade varit om inte om hade varit? Om inte Romeo hade stött ihop med Julia på festen hos Capulets? (eller om det nu var hos Montagues, mitt minne svikter mig på den punkten däremot kommer jag tydligt ihåg att jag tyckte att han som spelade Romeo i Franco Zeffirellis film gärna hade fått träffa mig på någon fest. Fast nu avviker jag från ämnet). Eller om inte Helan stött ihop med Halvan, hur skulle det ha sett ut? Vad skulle Hasse-åt-Tage ha varit utan det där å-et? Om inte Lady hade träffat på Lufsen och fått käka köttbullar i Disneys film?

Men ibland faller allt på plats. Sfärernas musik spelar i takt, planeterna står i alldeles rätta konstalletioner och koordinatsystemen fungerar oklanderligt. Kalla det ödet. Säg att det var liksom menat så.

Och allt det där, ja det inträffade för en tid sedan när jag och en väninnan åkte över till Köpenhamn. Som av en händelse hamnade vi i en garnaffär, ja det kan ju slumpa sig så. Men jag köpte faktiskt inget garn. Alls! Detta kan bero på att jag är klok och förståndig och vet att jag har en del garn hemma som väntar på att användas... eller också berodde det på att när jag väl sett Den, och sfärernas musik börjat spela, ja då glömde jag bort det där med garn.

För där hängde den ju, på en galge. Illandes grön och skön, och med randigt foder. Den log förföriskt och jag var såld. Det var ögonblicklig kärlek.

- Vi ska aldrig mer skiljas åt, sa jag och pungade raskt ut med begärda sekiner. Det gick inte att stå emot. Sa jag att den var grön? Sa jag att den hade randigt foder?

Idag tog jag Huliganen och jag den på promenad. Vi träffade Syrran och Zoya på S:t Hans backar och traskade runt. Man kunde kanske inte riktigt påstå att det regnade - men disigt var det, och liksom fuktigt i luften, så det är väl klart man skulle ha regnjacka på sig. Åtminstone om den är grön. Och har randigt foder.

Söndag

Idag är det en sån där höstig, mild och disig dag. Inget är inplanerat, inte tider att passa, det enda som ska göras är att se till att Huliganen får sina promenader och att maken och jag får mat. Resten av dagen ska ägnas åt garn, tyg, kanske en eller annan tupplur. Låter det skönt? För mig låter det som paradiset!

Jag har ett nytt litet syprojekt på gång. Jag har ännu inte startat, men idag ska det strykas och skäras och planeras. Vad det ska bli? Med tanke på hur det gick med min necessär som liksom inte riktigt blev som planen var tror jag att detta får vara ett av Livets Stora Ganska Små Mysterier. Det kanske inte ens blir en liten fingertuta, som i sagan?

Igår var det däremot full action! OK, om man bortser från tuppluren i fåtöljen på eftermiddagen, men annars var det full sprätt! Bland cyklade maken och jag ner i stan, han för att gå på antikvariatsmässa, jag för att gå och köpa kaffe (ett ljust och milt från El Salvador med krämig eftersmak sa expediten, och jag som inte är någon kaffekonnässör tyckte det lät gott och köpte det), nybakad surdegsbaguette och en bukett höstblommor på torget. Eftersom maken inte dykt upp, kastade jag mig in i folksamlingen på antikvariatsmässan och hittade maken dräglandes över en bok från 1860-talet; Herregårdar i Halland, tjusigt inbunden i blått och guld och med mycket fina färglitografier och bara lite fuktfläckar.

Jag såg habegäret i hans ögon. Jag såg hur han undrade hur hans liv skulle bli komplett och kännas rikt och lyckligt utan att han ägde denna bok.

Så ja: nu är julklappen räddad! Det är mycket svårt att köpa presenter till en make som är totalt ointresserad av prylar och som redan har tonvis med böcker, så när ett sånt här tillfälle dyker upp, ja då gäller det att slå till, snabb som en kobra.

På kvällen hade vi sedan gäster, så eftermiddagen ägnades åt matlagning. Jag gillar verkligen att laga mat när man har gott om tid, jag gillar att ha folk hemma och bjuda på mat, så Huliganen och jag hade det trevligt där i köket, han med att tigga godbitar och jag med att jonglera med kastrullerna. Med jämna mellanrum kom maken ut och utropade "det luktar gott!" och utförde diverse sysslor som jag var glad att slippa; skala potatis, skala lök och pilla räkor. Det blev middag med hösttema; jordärtskockssoppa med chiliräkor, boeuf Bourgoginone och halllonmarängpaj.

Sen dök gästerna upp! Huliganen slog nästan knut på sig själv av lycka, för det var Ellenfamiljen som kom. Ellen, snart fyra år, traskade in, granskade mina skor (jag tycker om dina höga klackar, blev utlåtandet), mina örhängen (fina!), och mitt halsband som också fick med beröm godkänt. Tänk så trevligt det är när gästerna kommer in och häver komplimanger över en! Själv var hon också makalöst fin i klänning och diadem med rosett på, och vackert halsband. Huliganen blev så till sig av upphetsning att han bara måste slicka på alla tillgängliga ben som fanns, så Ellen kiknade av skratt.

Sen åt vi och pratade och vissa, som redan varit på 5-årskalas, somnade på min säng. Det tar på krafterna med kalas, det förstår man ju. Själv lyckades jag hålla mig vaken, och det är väl det minsta man kan begära av en värdinna kan man tänka, men jag lyckas alltsomoftast slumra in lite, i alla fall om det är goda vänner som är på besök. Är man brutalt kvällstrött, så är man.

En annan dag

Idag var det en annan dag. En sån dag när det är Inte Alla Hjärtans Dag, och maken alltså ser sig oförhindrad av kommersiella påfund och nymodigheter (är man en man med principer, så är man!) att köpa blommor till mig.

Idag blir det många pluspoäng till maken. Ett bra sätt att inleda helgen på.

En sån där dag

Ja ni vet. När  en fågel bajsat på en cykelsadel och man inte upptäcker det förrän man hoppar av cykeln framme vid jobbet. Det är då man tänka bittra tankar om mamma Fågels pott-träning av sina fågelungar.

Sen, ja sen liksom malde det på - en dag som börjar i en pippitoalett har liksom svårt att få riktig fart och vind under vingarna.

Fast sen kom jag hem på lunchen och kom på att jag skulle fotografera Den Fullbordade Filten. Denna filt som jag började på våren 2012 i någon slags förhoppning om att jag skulle tycka det vore roligt att virka en himla massa mormorsrutor i ett melerat blå-beige garn. Så icke-jag. Det blå-beiga fick läggas på is och jag kastade mig över en virkad randig filt i 13 klara färger och drog en lättnadens suck.

Men sen slog samvetet mig. Jag hade en väldigt massa Drops Delight-garn och man bör väl färdigställa åtminstone något projekt? Sägs det. Så jag virkade väl en eller annan sporadisk ruta, men någon helhjärtad entusiasm hade jag svårt att uppbåda. Fast sen ville faktiskt sonen ha en filt - och ens mammahjärta blir liksom väldigt lyckligt över att en ättelägg vill ha något som man tillverkat med sina egna små fingrar. Dessutom har sonen en brun soffa - och där hade det ju passat alldeles utmärkt med såväl blått som beigt. Aha! Hjärncellerna gick varma och när jag lagt ihop ett och ett såg jag en lösning på filtdilemmat.

Sonen är dock närmare 30 cm längre än sin mamma, och alltså räckte inte rutorna. På't igen! Ruta efter ruta virkades, blockades, kantades med off-white och sen virkade jag ihop hela middevitten.

Och nu - ja nu är den klar! För att se den i all sin glans bredde jag ut underverket på en av gästsängarna.

Ganska nöjd får jag säga att jag är. Förundrad över min ihärdighet - tänk att jag gjorde det! Jag är alltså en sån som faktiskt Färdigställer Projekt. Till och med ett i melerat blå-beigt.

När jag tittat en stund så tyckte jag ändå att något saknade. Inte en ruta, nej gudbevare mig, här skulle inte virkas fler rutor! Någon måtta får det ändå vara. Men...

Sådärja! Mycket bättre!

- Verkar det vara en bra filt? frågade jag Huliganen. Han funderade en stund och gav sedan sitt godkännande. En bra och skön filt, en sån som gjorde en avslappnad och sömnig. Bra att ha att linda in sig i när man behöver vila lite från tandläkarstudierna sa Huliganen och gäspade stort. Så jag hoppas att den ska passa sonen!

Käre make; jag är medveten om att detta ser ut som en (eller rättare sagt två, men den ena är ju så liten!) hund i en säng. Och jag är dessutom medveten om att vi kommit överens om konceptet I-detta-hus-har-vi-inga-hundar-i-sängen-om-det-inte-är-nyårsafton. Så jag tror faktiskt att det är en optisk synvilla. (Eller två synvillor - om man nu ser två hundar). I själva verket är det bara en filt på en säng.

...

P.S. Om du inte går på det där med optisk synvilla så förstår du säkert att man måste offra lite för en blogg, även om en eller annan princip ryker på vägen.

Sen avslutades dagen med att maken och jag gick på bio och såg filmen om Monica Z - mycket bra film! Så det blev ju faktiskt en väldigt bra dag till slut.

Att klamra sig fast

Samvetet har åter slagit till. Fredagen den 27 lämnade jag er med en gastkramande cliffhanger; vad var det maken hade grävt upp?!

Och sen, ja sen har jag babblat på om jubileum och virkningar och necessärer och hundar... alltmedan jag då lämnat läsare hängandes på den där klippan, förtvivlat klamrande sig fast i andlös förväntan. Men nu är det slut! Nu kan ni klättra ner och slå er till ro framför datorn för nu kommer Avslöjandet!

Fast först kanske jag ska säga att min egen Indiana Maken gräver i Uppåkra här utanför Lund, en plats av betydelse där människor har bott i ca 1000 år, men som försvann när Lund grundades för ca 1000 år sedan. Alltså bodde det människor där redan för 2000 år sedan. Människor som säkerligen lagade mat. Stickade. Lekte med hunden. Pratade. Umgicks. Slogs - ja tyvärr så har väl människans natur i vissa hänseenden liksom inte ändrats med åren. Man blir inte alltid klokare.

Maken är inte den som sms:ar sin fru dagarna i ända med glada/kärleksfulla/informativa meddelanden. Maken betraktar mobiltelefoner som något snarlikt djävulens påfund och använder sig av den enbart i yttersta nödfall. Som när han står i affären till exempel och inte kan tyda inköpslistan, det är alltså i sådana krissituationer som han högst motvilligt knappar på sin telefon. Döm om min förvåning när jag, då jag satt och brottades med motsträviga exceldiagram på jobbet fick höra det plinga till i min mobil och det var maken som på ett mycket upphetsat sätt sms:ade flera rader (ja ni förstår att han var i extas!) om att nu, nu hände det grejer på utgrävningen, här hade det hittats Saker! Och närmare bestämt var det han själv som hade haft tur med grävsleven.

Såvitt jag förstår så går det till så på en utgrävning att man gräver och gräver och gräver, och sen så hittar man i färgskiftning i jorden och då blir man vansinnigt upphetsad och förstår att här, här har det minsann funnits ett stolphål till en vägg, t.ex. Sen gräver man lite till och hittar en gristand. Och kanske en keramikskärva. Förkolnade rester efter en härd. Man lyckas bli otroligt entusiastisk redan över sådana fynd, så vad skulle man då inte bli av det här? (Nu är det dags för en liten trumvirvel här)

Visserligen tror jag säkert att alla ser vad det är, men för säkerhets skull meddelar jag ändå att detta är en helt intakt kniv, 19 cm lång som kan vara från Vendeltid. (Nu vet ju säkert alla redan när denna tid inföll, men om ni kanske ändå är lite osäkra på det, i likhet med mig, så kan jag tala om att denna tid inföll ca 600-700 e. Kr.). Detta är alltså En Rejält Gammal Kniv. Och då kan man ju ha överseende med att den verkar ha tappat lite skärpa, och att handtaget försvunnit, även om tången finns kvar. Den kanske inte direkt liknar en sån där vansinnigt dyr kockkniv som varje kock med ambitioner har, men jag tycker nog att det svindlar lite när man tänker på hur gammal den är?

Det var ju inte nog med detta, ånej! Titta här! Helt i överensstämmelse med bloggens tema (för för den heter ju Västgötaspets och Trädgård) kommer nästa fynd. Och då är det inte Trädgårdsvinkeln som blandar sig i leken, utan det är Västgötaspetsen som sitter i högsätet. Västgötaspetsen, det är ju en urgammal svensk ras. En kortbent, osofistikerad, spetsörad liten jycke som har anor långt bakåt. Ja det är faktiskt så att min egen Huligan varit med i en akademisk studie från Ultuna universitet när de försökt spåra genetiken långt bakåt. Så vad var det maken hittade?

Voila! Ett hundkranium! Okej, man kan inte säkert säga att det är en västgötaspets, men det är troligen en hund av spetskaraktär, och då tycker jag faktiskt man kan bestämma sig för att det är en västgötaspets, eller hur? Maken höll tämligen medgörligt med, men hade ändå en liten invändning; var det något som talade emot västgötateorin så var det möjligen det att kraniet var knäpptyst. Inte minsta lilla 'moff', eller 'voff' kom över dess läppar. Fast jag tänker mig att han möjligen var lite chockad över att komma upp i dagens ljus igen och liksom inte riktigt hade kommit igång med skällandet?

- Men vad gjorde vovven där? frågade jag.
- Tja, med tanke på att vi inte hittade några andra delar, så kan det vara så att man ätit resten och slängt huvudet åt sidan, sa maken lite förstrött.

Sedan såg han min blick. För att inte tala om Huliganens blick.

- men det är säkert inte särskilt troligt, fortsatte han raskt då. - Detta var med all sannolikhet en högt älskad och bortskämd hund, en som fick godsaker varje dag och levde till en hög ålder i all välmåga.

Det tror vi på.

De grävde fram en ugn också. Där man bakat, kanelbullar till exempel. Eller vad man nu åt, då på Vendeltid. Jag vill gärna tänka mig att man åt en eller annan kanelbulle, livet blir ju så mycket bättre när man får inmundiga en sån då och då.

Så det var några lyckade grävveckor där ute i Uppåkra. Men nu är det ju så att när man grävt fram något, ja sen ska det grävas igen på nytt. Det kan ju komma nya tekniker, ny kunskap och då ska man inte ha varit där och röjt runt för mycket. Så är man väl legat med en liten borste och borstat fram minsta lilla flärp, ja sen tar man spaden och fyller igen. Och när man har fyllt igen ska det packas, så att bonden kan fortsätta och plöja där över ugnar och knivar och hundskallar. Det blir en egen liten ceremoni kan man säga; Trench Dance in Trench Five. Är det så att man undrar vem det är som är Maken, så kan jag säga att det är han som är snyggast - och mest gråhårig.

Höst

!

Med risk för att verka tjatig, jag skriver ju det här varje år; jag älskar hösten! Vad kan man liksom inte älska med en årstid med flammande färger, milda disiga morgnar, krispigt klart väder, illröda blad, grågrönmilda nyanser, höstsstormigt, vindstilla, soft, mjukt, båsigt, uppfriskande - ja hösten har allt! Jag medger, det finns gråmulna dagar när regnet rinner nerför halsen på en som man kanske inte är lika förtjust, men generellt sett är hösten något som jag verkligen njuter av.

Imorse väcktes jag av Huliganen som uppfordrande frågade vad vi skulle hitta på?

- Ligga kvar i sängen och sova en stund till? frågade jag förhoppningsfullt eftersom den där höstförkylningen gör mig lite trött.

En liten stund senare befann jag mig ute på Nöbbelövs mosse. Ja fråga inte mig hur det gick till, men på något sätt så blir det liksom nästan alltid som Huliganen vill. Vi har läst samma hunduppfostringsböcker där det klart står att man ska visa vem som är ledaren, på ett snällt och vänligt sätt, men det ska ändå vara tydligt vem det är som bestämmer. På något sätt har vi lyckats tolka böckerna olika? Och dessutom verkar det som att Huliganen har tolkningsföreträde?

Fast i det här fallet hade han ju rätt; det var en alldeles för vacker morgon för att ligga kvar och tryna i sängen. Höstfärgerna börjar verkligen komma till sin rätt nu!

Vi mötte inte så många på vår promenad. Det kan vara så att andra hundägare får bestämma lite mer själva? Att de får avgöra när man ska gå ut? Men som sagt, sämre kunde man ha det än att komma ut och få frisk luft i lungorna.

Över mossen går järnvägen. Om man kan sin geometri, så inser man att om järnvägen skär av mossen på mitten så har man en mossbit på ena sidan (vi kan kalla den A), och på andra sidan har vi en annan bit mosse, som vi kan kalla F. (Ha! medge att ni blev förvånade nu, ni trodde att den biten heter "B", men så är alltså inte fallet). Själva järnvägen kan vi alla Kurt. För att då komma från A till F så måste man passera Kurt. Att passera en järnväg kan ju medföra risker, så alltså har SJ i sin outgrundliga vishet byggt en liten undergång. Denna undergång ska dessutom hysa en av kanalerna som man gjort för att av-vattna mossen en gång i tiden och man får klämma sig genom en trång och lerig gång.

- Jag ska går först! sa jag som ändå inte vill ge upp hoppet om att få vara Ledaren, åtminstone ibland. Huliganen såg ut att tycka det var lite onödigt, men sa okej då, och väntade medan jag plaskade fram genom leran först.

På andra sidan (F!!) är det liksom mer djurliv. Svanar till exempel. Jag medger, det syns ingen svan på bilden. Den befinner sig bakom vassen. Man får tänka sig svanen.

På avstånd såg vi också kor. De gick där och gjorde vad kor brukar göra. Såvitt jag förstår så består detta i stort sett av att äta och bajsa. Sen vet inte jag, det kan ju hända att kor har ett rikt inre liv, så de kanske gick och funderade på att årets nobelpristagare i litteratur heter Alice Munro, och att man nog borde ta och läsa något av henne? Så kan det vara. Men medan de tänkte på Alice, så åt de.

Huliganen och jag traskade vidare i sakta mak. Vi gick runt en sväng och si! Då mötte vi fler kor, på nära håll! Huliganen glodde på korna, och korna stirrade tillbaka. Jag, som raskt kom på att Huliganen ju egentligen är en ko-vallningshund sa minst lika raskt att "här ska inte vallas några kor, tack-så-mycket". Det tackade korna för. Huliganen tyckte jag var tråkig.

Mamma ko hade gjort sig fin idag, det är ju ändå lördag. Titta bara, örhängena hade kommit på och luggen hade permanentats. Ganska tjusig, om hon fick säga det själv!

Sen började jag känna mig lite trött och tyckte det var dags att ta sig hemåt för att äta frukost. Då passerade vi ett helt frukostgäng, nämligen en flock kanadagäss som slagit sig ner på ett fält.

- Vad fotograferar du dem för? De för oväsen, stökar till det, skränar, skitar ner och är allmänt besvärliga! sa Huliganen då. - Fotografera mig istället!

Så då gjorde jag det, medan jag inom mig tänkte att det är fler som man kan säga för oväsen, stökar till, låter och har sig.... som dessutom är lite diktatoriska.... lite bortskämda... envetna... och alldeles, alldeles förtjusande!