Att klamra sig fast

Samvetet har åter slagit till. Fredagen den 27 lämnade jag er med en gastkramande cliffhanger; vad var det maken hade grävt upp?!

Och sen, ja sen har jag babblat på om jubileum och virkningar och necessärer och hundar... alltmedan jag då lämnat läsare hängandes på den där klippan, förtvivlat klamrande sig fast i andlös förväntan. Men nu är det slut! Nu kan ni klättra ner och slå er till ro framför datorn för nu kommer Avslöjandet!

Fast först kanske jag ska säga att min egen Indiana Maken gräver i Uppåkra här utanför Lund, en plats av betydelse där människor har bott i ca 1000 år, men som försvann när Lund grundades för ca 1000 år sedan. Alltså bodde det människor där redan för 2000 år sedan. Människor som säkerligen lagade mat. Stickade. Lekte med hunden. Pratade. Umgicks. Slogs - ja tyvärr så har väl människans natur i vissa hänseenden liksom inte ändrats med åren. Man blir inte alltid klokare.

Maken är inte den som sms:ar sin fru dagarna i ända med glada/kärleksfulla/informativa meddelanden. Maken betraktar mobiltelefoner som något snarlikt djävulens påfund och använder sig av den enbart i yttersta nödfall. Som när han står i affären till exempel och inte kan tyda inköpslistan, det är alltså i sådana krissituationer som han högst motvilligt knappar på sin telefon. Döm om min förvåning när jag, då jag satt och brottades med motsträviga exceldiagram på jobbet fick höra det plinga till i min mobil och det var maken som på ett mycket upphetsat sätt sms:ade flera rader (ja ni förstår att han var i extas!) om att nu, nu hände det grejer på utgrävningen, här hade det hittats Saker! Och närmare bestämt var det han själv som hade haft tur med grävsleven.

Såvitt jag förstår så går det till så på en utgrävning att man gräver och gräver och gräver, och sen så hittar man i färgskiftning i jorden och då blir man vansinnigt upphetsad och förstår att här, här har det minsann funnits ett stolphål till en vägg, t.ex. Sen gräver man lite till och hittar en gristand. Och kanske en keramikskärva. Förkolnade rester efter en härd. Man lyckas bli otroligt entusiastisk redan över sådana fynd, så vad skulle man då inte bli av det här? (Nu är det dags för en liten trumvirvel här)

Visserligen tror jag säkert att alla ser vad det är, men för säkerhets skull meddelar jag ändå att detta är en helt intakt kniv, 19 cm lång som kan vara från Vendeltid. (Nu vet ju säkert alla redan när denna tid inföll, men om ni kanske ändå är lite osäkra på det, i likhet med mig, så kan jag tala om att denna tid inföll ca 600-700 e. Kr.). Detta är alltså En Rejält Gammal Kniv. Och då kan man ju ha överseende med att den verkar ha tappat lite skärpa, och att handtaget försvunnit, även om tången finns kvar. Den kanske inte direkt liknar en sån där vansinnigt dyr kockkniv som varje kock med ambitioner har, men jag tycker nog att det svindlar lite när man tänker på hur gammal den är?

Det var ju inte nog med detta, ånej! Titta här! Helt i överensstämmelse med bloggens tema (för för den heter ju Västgötaspets och Trädgård) kommer nästa fynd. Och då är det inte Trädgårdsvinkeln som blandar sig i leken, utan det är Västgötaspetsen som sitter i högsätet. Västgötaspetsen, det är ju en urgammal svensk ras. En kortbent, osofistikerad, spetsörad liten jycke som har anor långt bakåt. Ja det är faktiskt så att min egen Huligan varit med i en akademisk studie från Ultuna universitet när de försökt spåra genetiken långt bakåt. Så vad var det maken hittade?

Voila! Ett hundkranium! Okej, man kan inte säkert säga att det är en västgötaspets, men det är troligen en hund av spetskaraktär, och då tycker jag faktiskt man kan bestämma sig för att det är en västgötaspets, eller hur? Maken höll tämligen medgörligt med, men hade ändå en liten invändning; var det något som talade emot västgötateorin så var det möjligen det att kraniet var knäpptyst. Inte minsta lilla 'moff', eller 'voff' kom över dess läppar. Fast jag tänker mig att han möjligen var lite chockad över att komma upp i dagens ljus igen och liksom inte riktigt hade kommit igång med skällandet?

- Men vad gjorde vovven där? frågade jag.
- Tja, med tanke på att vi inte hittade några andra delar, så kan det vara så att man ätit resten och slängt huvudet åt sidan, sa maken lite förstrött.

Sedan såg han min blick. För att inte tala om Huliganens blick.

- men det är säkert inte särskilt troligt, fortsatte han raskt då. - Detta var med all sannolikhet en högt älskad och bortskämd hund, en som fick godsaker varje dag och levde till en hög ålder i all välmåga.

Det tror vi på.

De grävde fram en ugn också. Där man bakat, kanelbullar till exempel. Eller vad man nu åt, då på Vendeltid. Jag vill gärna tänka mig att man åt en eller annan kanelbulle, livet blir ju så mycket bättre när man får inmundiga en sån då och då.

Så det var några lyckade grävveckor där ute i Uppåkra. Men nu är det ju så att när man grävt fram något, ja sen ska det grävas igen på nytt. Det kan ju komma nya tekniker, ny kunskap och då ska man inte ha varit där och röjt runt för mycket. Så är man väl legat med en liten borste och borstat fram minsta lilla flärp, ja sen tar man spaden och fyller igen. Och när man har fyllt igen ska det packas, så att bonden kan fortsätta och plöja där över ugnar och knivar och hundskallar. Det blir en egen liten ceremoni kan man säga; Trench Dance in Trench Five. Är det så att man undrar vem det är som är Maken, så kan jag säga att det är han som är snyggast - och mest gråhårig.