I väntan på kylan

Det är nästan löjligt varmt för årstiden. Man läser i kalendern att det är nästan november, och tar på yllevantar och kofta innan man hoppar på cykeln på till jobbet. Halvvägs dit, när värmen förångas så att man ser ut som ett mobilt dimmoln på hjul, hoppar man av cykeln igen och sliter av sig vantar och kofta. Ja, det är milt. Det är varmt. Och det är på sitt vis rätt så skönt.

Men man vet ju hur det blir; rätt vad det är slår kylan till och man hoppar jämfota för att inte frysa fast på stället, man har dubbla yllevantar och ens hjärncell fryser till is och skramlar runt så att det klirrar när man rör på huvudet.

Nu är således tiden att bunkra upp med yllebeklädnader. Och jag har faktiskt hunnit både färdigställa och börja på en ny schal den här veckan! Något har hänt, något har fått mig att tänka att "jag ska göra klart" och dessutom "jag behöver inte köpa nytt garn, jag tar något ur högen". Förunderligt. Nästan så att man oroligt funderar på om man blivit sjuk? (Däremot behövde jag köpa nya dominostickor, men det tycker jag ingen kan ha några synpunkter på, lite måste man unna sig).

När jag såg Loris schal Flying Home visste jag att en sån måste jag göra! Jag köpte raskt mönstret från Quince & Co, och sen blev det liggandes. Men i veckan var det dags, och jag stickade den i ett underbart mjukt naturfärgat 100% suri-alpackagarn som jag köpte när syrran, B och jag var på Ven i somras. Jag vet till och med namnet på alpackan som så generöst släppt till sin ull; Hon/han heter Hot Pepper och kommer från Alpackahof i Hultet. 50 gram av Hot Peppers ull gick åt.

När jag stickat färdigt tittade jag misstroget på den smala skrynkliga slamsan som blivit resultatet. Det såg inte lovande ut. Men när jag blockat färdigt så det helt annat ut och jag tänkte att den här, den kan jag lägga ut en bild på i bloggen. Tack ska du ha, Hot Pepper, det här gjorde du bra!

Maken var helt försjunken i något intrikat arkeologiskt problem och var icke att tala med, så jag fick försöka fotografera mig själv. Det är minsann inte det enklaste, i all synnerhet om man inte vill ha med allt det där mjuka slamset som helt oinbjudet har dykt upp under ens haka och som envisas med att komma i fokus på varenda bild.

Sen har jag ju sett en annan schal på lite olika bloggar; först såg jag den hos Maja. Maja är en mycket produktiv bloggare, så jag har inte riktigt hittat inlägget där hon skrev om pyttipannan. Sen såg jag en början hos Karin-Ida på samma schal, nämligen Garnomeras pyttipanna. Så ja, nu blir det en sån också, i Manos silkblend som är mjuk, glansigt och inte det minsta naturfärgat! Kommer nog att bli bra, det där.

Så snart är jag förberedd. Om det nu tänker bli kallt, alltså.