Det började rätt så lugnt

Idag gick vi över till vintertid. Inte för att det märks på temperaturen direkt. Syrran och jag hade bestämt oss för att inleda dagen med en söndagspromenad med hundarna i det vackra höstvädret. Det började väldigt stillsamt, med två små vovvar som fridfullt spankulerade fram genom det skånska landskapet och efter kom syrran och jag, minst lika fridfullt spankulerande. Det var stillsamt. Det var vackert. Det var avkopplande. Hundarna såg änglalika ut.

Men sen liksom hände något! En slags hunderuption! Det yrde hundar överallt! Det sprangs! Det skuttades! Överallt for det fram två små yrväder. Man hann liksom inte med. På de flesta foton syns bara något suddigt som susar förbi.

 Syrran och jag undrade först vad det var som hände? Men sen kände vi ju igen ren och skär livsglädje när vi såg den. En sån vacker höstmorgon - undra på att man får spring i alla benen! Även de som är korta.

Sen försökte vi ändå få lite ordning på torpet. Det var dags för den traditionella bilden på stenen vid Boijsens dammar.

- Sitt fint! förmanade syrran. Men tja... det blev som det blev och sen tröttnade Zoya och hoppade ner, och Huliganen blev törstig och måste dricka. De hade inte gjort sig på cat-walken, de där. Inga fotomodellämnen precis. Men så är de ju inte heller katter.

Vi vandrade vidare. Uppför och uppför. Rätt vad det var kom vi till en grillplats. - Sitt fint! sa vi uppmuntrande till vovvarna och tänkte oss en vacker bild på två lydiga hundar. - Vi sitter fint om vi får hundgodis, sa Huliganen som inte har några skrupler, och slickade sig om munnen. Ren och skär utpressning får man nog säga. Och ja, jag lät mig utpressas får jag väl erkänna.

Vi vandrade vidare. Över enefälader och över stättor och broar. Väl motionerade i alla 12 benen körde vi sedan hemåt igen.

Väl hemma knallade Huliganen och jag in i huset och ropade tjoho! Men det ekade bara tyst och tomt till svar. Vadnudå? Ingen make?? Vi kliade oss i huvudet, men sen såg vi att köksdörren stod på glänt och ute i trädgården hittade vi maken som gripits av höstträdgårdsstädningsraseri och klippt gräset och nu höll han på att gräva upp kökslandet och göra det större. Det är inte så mycket grönsaker kvar att skörda, men lite grönkål har vi som ska bli långkål till jul.

Själv hade jag inte tid att gräva i något köksland, jag var på väg ut på vift igen - men jag passade på att lukta lite på en Compassionros som blommar för fullt. Den må ha en något illskär färg, men det är en snäll ros som blommar fint och håller sig frisk. Då får man ha överseende med det illskära.

Jag hoppade in i duschen, slet av vandrarkängor, fleecetröja och träningsbyxor (ja jag gjorde det faktiskt innan jag hoppade in i duschen, annars hade kläderna blivit blöta, det förstår till och med jag). Därefter svidade jag om och ångade iväg för att sammanstråla med goda vänner. En av oss fyller nämligen snart alldeles väldigt jämna år, så det måste ju firas! Vi överraskade med brunch på the Lodge, som ligger högt uppe på Romeleåsen. Det var gott - alldeles väldigt gott! Vi åt tills vi var fyrkantiga, och sen upptäckte vi att de dessutom hade ett dessertbord med lakritspannacotta, små cupcakes, chokladkaka och creme brulée. Hjälp! Det gick på ren viljestyrka, kan jag säga. Väldigt trevligt hade vi, och alldeles väldigt mätta blev vi.

Sen rullade vi nerför backen igen till parkeringen där bilen stod. På vägen stötte vi på den här lille gynnaren, en kopparsnok, som njöt i solskenet. Han såg nöjd ut, fast han inte ätit lakritspannacotta.

När jag kom hem igen satt maken i stolen och såg nöjd ut. Själv började jag gripas av den där känslan av att nu-är-det-snart-slut-på-söndagen-och-jag-har-inte-hunnit-med-allt-jag-vill-göra, den där känslan som kan gripa en framåt söndagseftermiddagen.

- Så bra att du grävde upp kökslandet, sa jag snällt till maken. Sån flit ska ju uppmuntras, det är min fasta övertygelse.

- ja det var skönt, svarade maken. - Du kanske skulle ta och rensa odlingslådorna och klippa in vinrankan, sa han sen. - Det vore väl bra att få det gjort innan det blir för kallt, fortsatte han och såg snusförnuftig ut.

- Nu?! sa jag och kände ännu mer hur den där alldeles-för-lite-kvar-av-söndagen-känslan grep tag i mig. Det var som en sibirisk vintervind som drog genom rummet.
- Skönt att få det gjort...äää... sa maken som helt plötsligt kände den där sibiriska vinden vina kring öronen. - Nej INTE nu, inte NU sa han sen och kom plötsligt på att han nog skulle gå på handboll med en kompis och försvann lättad ut genom dörren. "Saved by the bell" såg man att han tänkte.

Jag fnös. Ihärdigt. Sen kom jag på att han nog hade rätt ändå, och att det faktiskt var både skönt väder och vore rätt bra att få det gjort. Så då gjorde vi det, Huliganen och jag. Sen grävde vi upp och delade lite funkior. Vi bakade sockerkaka med äpple i. Vi tvättade och manglade lakan. Lagade lax med chili och nötter.

Allt detta berättade utförligt för maken när han kom hem igen. Varenda punkt redovisades i minsta detalj. Maken tyckte att vi varit alldeles oerhört duktiga och flitiga sa han, så då fick han en puss och söndagsfriden sänkte sig över Huliganhemmet. Ja förutom att Zlatan och Paris Saint Germain spelar fotboll på TV, och då blir alltid Huliganen lite upphetsad. Han jämställer ju detta med nyårsfyrverkerier av någon outgrundlig anledning, och man vet ju hur nyårsfyrverkerier är. Upprörande, minst sagt.