Aprilträdgård

Det är lite med kluvna känslor jag ser mig omkring i trädgården just nu. Det är inte för att ogräset spirar (det gör det), det är inte för att det behövs grävas här och där (det gör det också), men det är så tidigt! Allt börjar blomma, och det är flera veckor i förväg. Äppleträden är på vippen att slå ut, körsbärsträdet blommar som om det inte fanns en morgondag, löjtnantshjärtanen darrar så där sirligt på sina grenar som bara löjtnantshjärtan kan.

Och jag vill liksom säga "lugna er! Ingen hets! det är bara april och vår ännu".

Nog för att jag älskar våren och blommorna, men det är inte utan att man funderar på om det bara finns liksom en lagom utmätt dos av sol och värme på året, och så får vi allt nu? Vad ska vi då göra i juni-juli när regnet piskar iskallt och sommarvärmen lyser med sin frånvaro?

Sen tänker jag att man ska inte ta ut bekymmerna i förväg, carpe diem coh allt det där. Njut i nuet! Fast lite mer lugn i njutandet hade jag varit om jag vetat att även i sommar ska vi kunna tillbringa dagarna ute på altanen, utan yllekofta på oss.

Kallrökt lax

Huliganen och jag är ensamma hemma ikväll; det är inte ofta vi är det, oftast har vi vår Husse, även känd som Maken,  i närheten. Ikväll är han dock inte här utan befinner sig på sjukhuset där man skurit bort lite bisköldkörtlar på honom. Uppenbarligen skötte de sig inte som väluppfostrade bisköldkörtlar ska, och då fick det bli ajöss till dem. Nu har vi dock fått pratat med Husse och han lät alldeles normal (ja så normal en man som samlar skalbaggar, böcker och latinsk grammatik nu kan låta), så nu andas vi ut och ska lugna våra franska nerver med lite kallrökt lax.

Inte för att man behöver äta så himla mycket, maken och jag har nämligen tillbringat helgen på Österlen. Säga vad man vill om oss skåningar, men det där med mat, det begriper vi oss på! Lägg därtill strålande sol, blått hav, fornlämningar och ett rejält Gästgiveri på det, så har vi receptet på en lyckad helg.

Vad gjorde vi egentligen? Vi strosade runt. I Simrishamn till exempel, strosade vi. Där hade vi också tänkt gå in på ett antikvariat, men då satt där en lapp på dörren "kommer snart". "Snart", det är ju ett relativt begrepp och maken tappade märkligt nog tålamodet så vi strosade vidare. Annars brukar det ju vara jag som är Förste Tålamodstappare i den här familjen. "Gör inget, vi åker till Skillinge och går på antikvariatet där" sa maken då. Han är nämligen inte tappad bakom en vagn, den mannen! Skillinge, det är ett sånt där litet idylliskt fiskeläge där husen har vackra trädörrar och där hade de ett antikvariat. "Hade" i imperfekt alltså. Numera var det en klädaffär.

- Vafalls! utropade maken och glodde förvånat i skyltfönstret där det i stället för tilltalande gamla böcker i vackra skinnband numera tronade trikåvaror och annat trams. Men inte kan man låta såna små överraskningar trycka ner en i skoskaften, nej då gick vi på Skillinge Hamnkrog och åt lunch i stället. Rödtunga Meuniere. Då blev maken glad igen. Ja han var glad hela tiden, men gladARE då.

Mätta och belåtna tyckte jag sedan att vi skulle åka till Haväng och vandra längs havet. Maken såg tveksam ut. Förra gången jag släpade ut honom på en strand var på nyårsdagen och då höll han på att frysa öronen av sig.

- Mod! sa jag, det är inte januari nu, nu är det soligt och fint! Och det var det. Haväng är en av mina favoritplatser, hur kan man inte tycka om en plats med stränder? Böljande hav? Åar? och - tada!! - en fornlämning som är sedan 3000 år f Kr. Jag kände ett visst släktskap med fornlämningen och tog en liten virkpaus där, medan maken utforskade Per Albin-bunkrarna. Det blir nog en bra schal det där, att ha fått invirkat lite havsatmosfär i sig, det måste väl ge ett bra slutresultat? Okej, jag har redan virkat något litet fel, men det syns säkert inte (sa hon lättsinnigt).

Sen åkte vi till Brösarps Gästgiveri där vi på kvällen åt en alldeles fantastisk fyrarättersmeny. Det var liksom det bästa av modern kokkonst parad med skånsk riklighet. Inget trams med små rätter staplade på höjden i små frimärksstora bitar, nej det var jordärtskockssoppa med laxtimbal, cheesecake med skaldjur, lammytterfilé och sedan som en nådastöten en chokladbakelse i ljus och mörk choklad med cognacsmarinerade hallon. Vi åt i 3,5 timme och blev milda och blida till sinnes, jag tror att riktigt god mat har den effekten, den får människokärleken att spruta som en fontän.

Dagen därpå tog vi en tripp till Wittskövle och tittade på kyrkan. Eller rättare sagt, vi tittade mest på gravmonumenten utanpå kyrkan. Jag är glad att jag inte levde på 1500-talet och var man. Såg inte särskilt bekvämt ut, den munderingen kan jag tycka.

Wittskövle slott ser ut som ett slott från 1500-talet ska se ut. Gammalt, liksom. Som ett sagoslott i en bok, och det är imponerande att titta på, men jag får erkänna att jag är tacksam att det inte är jag som är ansvarig för att byta tak på det huset.

Nog för att vi var mätta sedan kvällen före, men vi hann faktiskt med en kanelbulle och en cappucino på caféet också, ibland får man visa viljestyrka! Man ska inte låta sig besegras av en kanelbulle är min paroll.

Sen orkade vi faktiskt inte äta mer, utan sen åkte vi hem till en solig eftermiddag i trädgården tillsammans med syrran, Zoya och Huliganen. Och det kanske blev en rabarbermuffins då... men bara en. Det finns botten. Till och med i mig.

Jag tror jag lyckades?

För inte länge sedan alls blev jag klar med mitt blå lapptäcke till växthuset, sytt av diverse blandade tygrester. Det var ett tillfredsställande projekt, dels kände jag mig sparsam som använde diverse tyger som annars gått till spillo, dels gick det fort (alltid en bonus i min bok!), dels blev det fint. Men, som sagt, jag har ju en stol till i växthuset. Och en man, för den delen, och inte vill man att han ska sitta där och frysa och vara kall om vi sitta i växthuset och fika en kylig dag? 

- Här behövs ett täcke till! sa jag och kände mig såväl handlingskraftig som omtänksam.

Men vad skulle jag använda för tyger den här gången? Jag hade inte direkt fler trasiga jeans, kökshanddukar förvisso, men ibland ska man ju trots allt torka ett eller annat glas. Men sen kom jag på att jag på symässan i mars hade köpt på mig ett antal tyger, utan att veta vad jag egentligen skulle ha dem till. Det är ju så lätt när man ser tyger i långa banor att man bara råkar köpa på sig lite, har jag märkt. I förra tidräkningen, f. Symaskin, hade jag aldrig det behovet. Men nu låg där ett antal tyger. Prickiga. Med fruktmotiv. Med blommotiv. Med tvättmotiv (hur underligt det än låter, men tvättnyporna, strykjärn och strumpor på tvättlina är sötare som motiv än man egentligen kan föreställa sig). Vad skulle jag ha för tema? Och vilka färger?

- Det röda med prickar kan jag nog inte ta, det blir för skarpt, sa jag till mig själv, medan jag prövande svingade rullkniven. - och äpplena kanske inte passar ihop med tvättnyporna? grubblade jag vidare. - det där alldeles väldigt blommiga kanske blir lite vilt tillsammans med grönsaksblandningen?

Hur skulle jag kunna välja? Vilken vånda! 

Sen tänkte jag att jag vill ju ha det färgglatt! Vilt och galet och mönstrat! Man ska bli glad av att se det, det här ska vara ett lapptäcke som sprider glädje och gamman omkring sig. Jag tvekade inte längre. Raskt skar jag remsor av alla tygerna, nu skulle här skapas ett sprittigt och spruttigt lapptäcke.

Jag tror jag lyckades.

Starten på dagen

Jag vaknade imorse och upptäckte att det var (ja faktiskt fortfarande är!) fredag! Nu kanske det inte är en så himmelsskriande och sällsynt upptäckt, fredagar har ju en vana att inträffa varje vecka. Oftast efter torsdagen. Men det är ändå en lite särskild känsla, det kan man inte bortse ifrån. Lite som champagne. Och likt en champagnekort exploderade jag upp ur sängen.

Hurtigt skuttade vi runt morgonrundan, Huliganen och jag. Man märkte att det var en utmärkt morgon. Lite sval, jovisst, men ändå solig. Dessutom mötte vi eurasiertiken Sheeba och bara det gör morgonen alldeles extra utmärkt!

Sen åkte vi till jobbet. Ja, jag sa "vi". Fyrbeningarna följde med. Lite extra hjälp så här i slutet av veckan är ju inte fel. Dessutom har jag ju en arbetskamrat som har arbetsrummet fyllt med hundgodis i väntan på att Huliganen och Zoya ska hedra oss med sin närvaro.

När jag befinner mig på jobbet har jag mitt arbetsrum tämligen nära ingången. Detta innebär att alla som kommer måste passera min dörr, och eftersom min arbetsplats är fylld av artiga människor innebär detta dessutom att jag blir hälsad på varje morgon. Dock är det skillnad på hälsa och hälsa.

Idag, till exemepel, kliver kollega efter kollega in genom dörren och utbrister förtjust med glädjestrålande röst "nejmen hej! Är DU är idag?!" som om det vore det bästa som hänt sedan julafton ungefär. Först tänker man ju "äntligen har de upptäckt min förträfflighet" men sen inser man att det som föranleder glädjeutbrottet är att de mötts av två lurviga figurer redan på hallmattan. Sen passerar de min dörr och säger lite förstrött "hej". Men jag har ju inte fyra ben.

Jag är dock glad ändå, för det är ju ändå fredag!

Minnen

För ett tag sedan läste jag Loris inlägg om den skandinaviska festivalen i Kalifornien. Det känns ganska speciellt att se Elsa Beskow, Pippi Långstrump och dalahästar så långt hemifrån. Jag saknade förvisso små vikingahundar, nog hade västgötaspetsar blivit liksom själva höjdpunkten på en sådan festival? Men nu var det inte hundar vi skulle prata om utan knyppling. För vad såg jag? Spetsar och knyppeldynor och spolar, och det väckte många minnen.

Jag har, som jag nog nämnt tidigare, handarbetspåbrå. Min mamma gjorde allt; vävde, stickade, broderade, slog frivoliteter, sydde näversöm och allt vad det var (märkligt nog inget alls med lapptäcken, dock). Också knypplade hon. Långa spetsar. Korta spetsar. Breda spetsar. Smala spetsar.

Själv vansläktades jag å det grövsta. Jo, jag har nog knypplat lite "Udd och Stad" vill jag minnas. Men annars föll detta äpplet långt från trädet. Nu vill jag inte på något vis påstå att detta kan skyllas på min mor. "Kunde hon inte helt enkelt lärt barnet att handarbeta?" kanske man frågar sig. Men då känner man inte mig som var ett Mycket Envist Barn. Och då menar jag inte bara lite lätt envist som hade gått att övertyga, nej jag var mer av mulåsnekaraktär. Hade mamma viftat lite inbjudande med spolarna hade jag flytt fältet under ihärdigt och avfärdande fnysande. Ibland undrar jag vad mamma hade tänkt om hon sett mig nu, omgiven av garn och tyger i långa banor? Hon hade förmodligen nickat belåtet och tänkt att somliga är tröga i starten. Det kan också hända att hon för sig själv hade tänkt vad-var-det-jag-sa?

Mammas knyppeldynor, och de blankslitna spolarna finns inte kvar längre, och ärligt talat tror jag inte att det hade varit något för mig ändå. Det känns liksom ändå lite för pilligt och för tålamodskrävande. Nu kan det ju hända att jag vaknar upp som en ny och bättre människa en dag, en sån som har tålamod och inte ryter som en ilsken björn när trådarna trasslar sig. Det kan hända - men är det särskilt troligt? För allas vår sinnesfrids skull är det kanske ändå bättre att knyppeldynan och jag går våra egna vägar även i fortsättningen.

Det är ändå väldigt roligt att ha en hel del av mammas spetsar kvar; hon var nämligen väldigt produktiv. Jag har dukar i alla format, lösa spetsar och sen så har jag ju min brudklänning kvar, det var mamma som knypplade spetsarna till den.

När jag var ung så var det där med handarbete inte så inne, "förspilld kvinnokraft" fnös man och det var på den tiden när man på allvar tyckte att "slit och släng" var en bra paroll. Så tycker man ju verkligen inte idag, vilket jag faktiskt tycker är ganska bra nu när man är lite bättre begagnad och lite lagom sliten; inte vill jag slängas bort då? Tänk om maken kom och såg mig och hurtigt sa "slit och släng, slit och släng!" också åkte jag ut? Inte bra.

Och dessutom är det ju så, att det som gjordes, det finns kvar. Och kommer att finnas kvar förmodligen länge än.

Med goda marginaler

Det är lite konstigt, det där med tid. Man ska vara ledig i flera dagar över påsk och tänker att oj, fem dagar - det är länge det! Och på sätt och vis så är det det, man hinner med både det ena och det andra. Valptitt och träffa vänner. Äta god mat och dricka vin. Påta i trädgården och bli smutsig och riva sig på rosengrenar (kan någon människa begripa varför så vackra blommor måste vara så inihoppsan taggiga?!), spela golf, sy ett lapptäcke, njuta av det överjordiskt vackra vädret, gå på jubelgudstjänst, åka lite på konstrunda på Österlen och förbluffas över konstverken - ja vi har hunnit med en hel del, men ändå så har de här dagarna gått i ett rasande tempo och nu är man tillbaka i grottekvarnen igen.

Fast lite till har vi hunnit med. Tygrelaterade saker. Ja det är ju det där lapptäcket, men det är inte helt klart ännu. Jag håller på att sy bindingen. Eller kantremsan, om man nu ska vara sån. Svensk alltså. Först tänkte jag att "äsch, jag fotograferar det i växthuset och låtsas som om det är klart, det kommer ingen människa att se!". För det är liksom gult och påskigt och jag tänkte det kunde passa bra. Men sen slog samvetet mig (jo jag har faktiskt ett sånt); "du ska inte ljuga i din egen blogg" sa Samvetet strängt. Jag försökte slingra mig lite och sa att det kommer ju snart att vara klart, vad kan det göra för skillnad? "Nära skjuter ingen hare" sa Samvetet på sitt mest förargliga sätt då. Så okej då, det får väl vänta ett litet tag till, med lapptäcket.

Men igår skapades det andra saker. Lite mer rejält. Närmare 15 meter. (jaja, 14,6 om vi nu ska vara sådär rekorderliga och sanningsenliga igen). I massor av tyger och färger så det var en fröjd åt det! 14,6 meter vimplar, det är mycket det! Men man vet ju aldrig när man har behov av lite vimplar... eller rättare sagt, det vet man visst det. Snart är det nämligen vimpeldags, några veckor till bara!

Vi träffades hemma hos syrran, dottern, syrran och jag. Och hundarna. Inte för att de var till jättemycket hjälp, men de var med och övervakade det hela. Det var oerhört praktiskt att träffas hos syrran. Inte bara för att hon hade bakat en alldeles delikat hallonpaj som hon bjöd på, dessutom har hon ju ett eller annat tygstycke som hon generöst delade med sig av. Undra på att det blev så många meter - det var ju svårt att sluta. Plus att vi nog räknade lite fel när vi klippte ut vimplarna. Men nog är det ändå bättre att ha lite fler vimplar än färre? Ett fantastiskt lagarbete var det; det ritades, och ströks, och klipptes och så småningom syddes det ihop till en jättelång vimpelremsa.

Undra på att dottern ser glad ut! Det kommer att bli ett hejdundrande bröllop när det pryds av så färglada och fina vimplar.

Den enda som inte var riktigt glad var Huliganen. Syrran har nämligen sitt syrum på ovanvåningen. Och kan man inte gå i trappan själv, ja då måste man bli buren, och det är både jobbigt och förnedrande tycker Huliganen som försökte gömma sig bakom soffan när det var dags att gå upp. Å andra sidan vill han inte vara ensam kvar på bottenvåningen när alla går upp, så det var inte mycket att be för. Väl uppe blev han dock glad igen och lustmördade en filt, försökte sno åt sig ett litet mjukisdjur som säkert hade gått samma hemska öde till mötes, rotade runt bland papperskorgar och väskor med halvfärdiga projekt och betedde sig allmänt som ett Störmoment av 1:a ordningen. Sen somnade han bakom strykbrädan och vi kunde helhjärtat ägna oss åt vimpleriet igen.

Sen åkte vi hem och informerade en förvånad omvärld (aka maken och svärsonen-in-spe) om vår bedrift. De blev vederbörligen imponerade. Med all rätt!

Extraallt

Vad skulle jag kalla detta inlägg? Fundersamt kliade jag mig i huvudet. Skulle jag skriva om sparris? Valpar? Golf? Magnolior? Eller - snilleblixt! - skulle jag skriva om allt? Måste man ha en röd tråd i allt det man skriver om? Kan man inte bara babbla på, tänkte jag, utan att tänka på att det är väl ungefär så det brukar vara här i bloggen.

Det har varit - och är fortfarande - en strålande påskafton! Alltså for vi iväg till golfbanan, det var, i alla fall för mig, premiär för att veva med klubborna. Solen sken! Bollen for någorlunda iväg ditåt jag siktade, mer eller mindre i alla fall, så det var en angenäm runda. Eller halv runda, man är ju en upptagen kvinna som inte hinner hänga på golfbanan hela dagen.

Lite trädgård måste man ju också hinna med. Det är en underbar tid nu, allt exploderar! Magnoliorna till exempel. De har varit på väg i flera veckor, och det har varit alldeles för tidigt, de ska ju slå ut till siste april! Det är tradition. Men de traditionslösa kreaturen...äähh, jag menar blommorna... ville slå ut redan för ett par veckor sedan, men sedan blev det kallt igen och de fick helt enkelt tåla sig.

Magnolior är underbart vackra tycker jag. Så för ett antal år sedan bestämde jag att en sådan skulle flytta in hos oss. Sagt och gjort, jag rände iväg till planskolan och betalade en hiskelig summa pengar för en tanig pjäs. Sedan åkte jag hem och grävde ett alldeles för litet hål i den styva lundensiska lerjorden, pregade ner magnolian och gick in och meddelade belåtet att nu, nu skulle det prunka av magnoliablommor hos oss! Tyvärr var magnolian av den kräsnare sorten, så den tvärdog raskt av den oömma behandlingen. Men nu har vi ju grannar som har magnolior, så vi får njuta ändå! Och i ärlighetens namn så är de faktiskt ganska tråkiga när de inte blommar, så egentligen var det ett snilledrag av mig att ta kål så brutalt på magnoliaträdet.

Men vi har andra saker som växer i vår trädgård. Sparris till exempel. Förra året köpte vi några plantor och till min stora upphetsning tittar det nu upp sparrisar! Två, för att vara exakt. Kanske inte en jätteskörd än, men jag hyser gott hopp om att de ska vara oerhört delikata.

Idag har Huliganen och jag också varit och hälsat på en valp! En liten australian shepherdvalp som var så där som valpar är. Ullig och gullig och skuttig och alldeles, alldeles underbar!

Lilla valpen visste precis hur en väluppfostrad valp beter sig. Hon kastade sig på rygg, hon slickade Huliganen i mungiporna så han visste inte hur han skulle bete sig.

- En valp? En sån där skuttig sak? tänkte han och ville egentligen lära den veta hut. Men så var den ju så söt. Och välartad. Och liksom rar på något sätt - så han tyckte egentligen att det var rätt så trevligt. Leka med den ville han inte, trots ihärdiga inviter, men knata runt sida vid sida, det gick an.

Själv smälte jag - kan man bli annat än fjollig av åsynen av den sån där liten en som inte växt i sina tassar ännu? Någon kamera fanns ju inte i närheten, så det fick bli mobilen. Och vara särskilt stilla ville man inte heller, men är man valp, så är man och då får man vara lite skuttig av sig.

I present till valpen hade införskaffats en styck giraff som såg tämligen enfaldig ut, men som pep inbjudande. Den ville Huliganen ha! Oj så han ville ha den. Men matte vet hur en giraff skulle sett ut efter en stund i Huligangapet, och det var ju ändå valpens giraff, sa matte. Då tyckte Huliganen att matte var snål och gnidig, så då fick vi gömma undan giraffen.

Sen satt vi på altanen och drack kaffe och åt pain au chocolat, bara en sån sak!

Och nu blir det snart italiensk fylld lammstek, så det känns som att den här påskaftonen, den kunde nog liksom inte bli bättre.

Skärtorsdag

Om man precis innan väckarklockan ringer drömmer att man själv, maken och Huliganen är på besök vid havet (ja även i drömmen låg maken kvar och sov, det var en realistisk dröm det här!) och Huliganen och jag vandrar över sanddynerna och kommer fram till ett blåsigt hav och solen går upp och Huliganen springer som en galning längs stranden - kan dagen bli annat än bra då?

Jag hade tagit ledigt från jobb, och planen var att sy, lata mig och sedan möta maken på stan och äta lunch. Men så hände något märkligt! En ovan, konstig känsla grep mig; helt plötsligt ville jag städa lite, och då inte bara fara fram som Usein Bolt med en dammsugare framför mig, nä jag ville vädra och torka ur och våttorka och helt enkelt släppa in våren! Så då gjorde jag väl det, alltmedan Huliganen gapade förvånat.

Efter några timmar gick rycket över, men det var ju bra så länge det varade. Sen sydde jag lite och sen mötte jag maken på stan. En alldeles utmärkt sallad åt jag och sen hade jag ett viktigt ärende! Det är nämligen så att jag ska gå på bröllop och då måste jag ju ha en hatt. Såklart. Det kan nog bli bröllop även utan hatt, men varför chansa? Nu är det så lyckligt att det precis öppnat en ny hattaffär i stan. Vi hade en innan, "Dagny Lundborgs" och där har jag köpt en eller annan hatt, men det kunde ju vara roligt att prova något nytt tänkte jag. Hos Dagnys vet man aldrig riktigt om det är öppet, den tämligen gamla dam som sköter affären tror inte på slöseri och verkar aldrig ha lamporna tända så det vilar alltid ett dunkel över hattarna, såväl de i strå som i ylle.

Och tänk så bra, jag hittade Hatten! Den är liksom lite fjollig. Lite vippig. Lite tjohejsan. Och röd. Eller rödrosa. Eller... ja den är fin helt enkelt. Blir nog bra. Måtte det nu bara inte blåsa orkanvindar på bröllopet, då kanske jag far iväg över den skånska nejden?

Sen inhandlades kardemummabullar och så blev det fika i växthuset. Maken och jag fick kardemummbulle och Huliganen fick såväl hundgodis som bullbitar. Olika falla ödets lotter.

Sen sydde jag lite till. Maken kom nämligen igår och sa att han hade ett litet projekt till mig.
- Är det en blixtlås som är sönder? frågade jag misstänksamt då, det brukar nämligen vara det.
- Eller är det något som ska stoppas? Strumpor t'exempel? frågade lika misstänksamt.

Men nej, maken ville ha ett fordral till sin tillefån. Han hade ett som syrran sytt, men det har han uppenbarligen tappat. Förmodligen i ett av de diken där han nu är på arkeologiska utgrävningar, och det blir ju roligt för framtidens arkeologer att hitta det. Så jag sydde ett prickigt. Svart/vitprickigt på utsidan och lila/grönt/någotannatprickigt på insidan. Prickar kan man aldrig få för många av.

Och just nu plingar potatisklockan - det är mat! Adjö!

Premiär

Det har varit lite premiär idag. Premiär för trädgårdsarbets-ont-i-ryggen. Mycket märkligt eftersom jag verkligen inte utfört något som ens med mycket god vilja kan anses som arbete i trädgården. Däremot bad jag sonen att beskära det gamla äppleträdet, jag menar, har man en lång, stark och snäll son som mycket vältajmat är hemma på besök, ja då ska man väl utnyttja den saken?

Sonen stod välvilligt till förfogande och beskar, och jag plockade in lite äpplegrenar och en påsklilja. Kan tyckas snålt med en enda, men det var den som blommade. Uppenbarligen ganska slitsamt det där att plocka (en) påsklilja, och det är väl därför jag sitter här och gnäller över ryggen och inte sonen.

Sen var det premiär för gräsklippandet. Åter inte jag som slet så svetten rann utan den förträfflige maken.

Dessutom har självaste födelsedagsgrisen (vederbörligen besjungen av sin mamma i telefon) och jag varit och hälsat på syrrans lilla dotterdotter. Ja vi hälsade på syrran, systerdottern och systerdotterns faster (nu blir det invecklat det här med genealogin!) också, men det var liksom lilla S som stal showen. Vi har lekt "arga leken" och förlorat varenda gång. Vi har staplat klossar. Vi har sjungit om lilla snigeln som skulle akta sig och vi har haft alldeles väldigt trevligt!

Matmässigt har detta varit en helg av rang! Igår bjöd dottern och svärsonen-in-spe oss på en alldeles fantastiskt god födelsedagsmiddag. Vi åt upp vartenda dugg, det blev inte minsta smula kvar!

Idag bjöds vi på en orullad rulltårta och kladdkakemuffins och snart blir det hjortstek med kantarellsås och fransk potatisgratäng. Och imorgon är det måndag och då lär det vare sig bli oxfilet, tarte citron, rulltårta, vare sig rullad eller o-, hjortstek eller för den delen sånger om små sniglar.

Men än är det söndag - och det känns bra! Trött i ryggen, men bra.

Jag kastade en listig blick på sonen och frågade när han tänkte åka hem till Göteborg, det finns ju fler träd i trädgården funderade jag för mig själv. Sonen meddelade dock att han måste åka redan på måndag morgon. Tidigt. Det kommer att bli tomt utan honom - och några fler träd lär inte bli beskurna.

Materialsport

Jaha, nu har jag varit och spenderat pengar igen. Och dessutom blivit seriös på kuppen! Titta bara, sy med fingerborg, är inte det seriöst så vet då inte jag vad som ska till. 19 kronor fattigare blev jag, men det fick det vara värt. Ska man sy kantband, ja då vill man ju göra det på ett förtroendeingivande sätt, kosta vad det kosta vill. Det blev till att råna spargrisen och lägga ut pengar i en lokala symaskinsaffären.

Sen gick det som en dans att sy färdigt växthuskvilten. Normalt sett hade jag bangat för att sy drygt 5 meter för hand, men nu jobbade jag ju i team med fingerborgen och då gick det.

Jag är mäkta nöjd och känner att testunderna i växthuset nu kommer att bli ännu bättre! Men sen infinner ju sig den där tomhetskänslan när ett projekt är klart, vad ska man göra då?? Om man nu bortser från Cameosjalen som jag köpte garn och mönster till i London. Och pyttipannasjalen som jag stickar i Jaipur silke. Och en annan liten harlekinsjal...

Som sagt, om man bortser från det, ja då är det tomt på projektfronten. Fast sen kom jag ju på att jag ju köpte på mig lite tyg på symässan häromveckan.... och att vi har en stol till i växthuset.... så det ska nog lösa sig.

Ikväll ska det i alla fall inte sys. Ikväll ska vi åka till dottern som fyller år imorgon. Jag ringde henne nyss för att tala om att jag är förkyld och undra om även bacillerna är välkomna? - Kom ni, svarade dottern modigt, - jag håller på att baka. - Jamen milda matilda, bakar du? Stå då inte där och slösa bort tiden på att prata med mig, återvänd nu raskt till äggen och vispandet och allt det där, lägg på! sa jag förfärat. Dottern är nämligen en fena på att baka och då vill jag ju inte störa mitt i skapandet.

Sonen är också hemma. I förmiddags var vi nere i stan och gick på internationell matmarknad; det var korvar och ostar och marmelader och kakor och oliver i en enda salig blandning. Väldigt trevligt, och torget var fullsmockat av människor som åt och pratade och provsmakade och handlade. Själv var jag rätt återhållsam, men några italienska kakor följde ändå med hem. Det finns ju en gräns för hur ståndaktig man kan vara.

Det är inte mars nu

Det är inte heller den 7 april, dagen då "projektet som skulle bli klart fram emot mars eller så" faktiskt blev klart. Men nu ska vi inte hänga upp oss på petitesser utan snarare tuta jubelfanfarer över ett lyckligt slut!

I november bloggade jag om början; det var i början av min sykarriär, när jag ännu var troskyldig och trodde på när det står saker som "enkelt" och så där. Och det enkla mönstret, ja det var det här.  Nu när jag läste lite hastigt ser jag att det faktiskt står "not for beginners" eller något i den stilen, så var jag fick det där enkla från, ja det vet jag inte riktigt?

Men nu hänger vi inte upp oss på dessa petitesser heller, herregud ska man låta sånt hindra sig kommer man ju aldrig fram till det triumfartade slutet! Jo för det blev ett lyckligt slut; med kunnigt bistånd av syrran som inte är tappad bakom en symaskin blev det såväl piping som foder som pennskrin som... ja helt enkelt ett jublande halleluja moment.

Jag ska ärligen erkänna att det var ett synnerligen smart drag att sy ihop med syrran, hon låg hela tiden steget före och kunde alltså guida sin lillasyster genom trassel och konstigheter. Hade syrran inte drabbats av en ond axel hade vi förmodligen varit färdiga tidigare, men vissa saker ska inte låta sig hetsas fram. Roligt har vi haft när vi höll på! Det har pratats och skrattats och letats pressarfötter och sprättats och gåtts ut med hundar och fikat och, ja faktiskt, sytts också.

Jag är mäkta nöjd. Ja, fodret blev lite för stort, och ja, den är något sned. Men den är rosig! Och har piping (som jag lärt mig att det heter). Och små fina dragtåtar i ändarna. Wow, liksom!

 När vi sytt färdigt i måndags kväll åkte jag hem till maken och visade stolt upp mästerverket. - Har du inte en massa såna redan?, sa denne textile barbar.
- Inte såna med piping och svängda blixtlås, svarade jag då och stirrade uppfordrande på honom.
- Mycket tjusig, skyndade sig maken då att försäkra. Ibland tar det en stund innan polletten ramlar ner, uppenbarligen.

Sen berättade jag att vårt nästa gemensamma syprojekt blir en väska.
- Har du inte redan en himla massa väs....ääähhh...  sa maken då, innan han insåg hur dum den kommentaren var.

Sen visade jag upp mästerverket för vovvarna. De såg oerhört imponerade ut!

...och sen, ja den var det dags att rädda vad som räddas kunde.

Och nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, pennskrinet och jag. (Fast det uppgraderas till ett syskrin, såklart).

Dimma

Det är inte i huvudet det är dimmigt, trots att vi igår hade fint besök av Ellenfamiljen och det väl slank ner ett glas vin eller två. Okej, möjligen tre. Nej huvudet är inte dimmigt, i alla fall inte mer än vanligt. Det är ute det är dimmigt. Dimmigt och vindstilla, något som är väldigt ovanligt på den skånska slätten där hårtestarna alltid far kring öronen på en av det ständiga blåsandet. (Och av någon märklig anledningn så har man alltid motvind när man cyklar - kan detta månne bero på jordens magnetism? Eller är det något annat ohyggligt vetenskapligt och obegripligt som ligger bakom?).

I alla fall, när Huliganen och jag drog mössan över öronen och klev ut på morgonpromenad så hamnade vi i det där dimmiga landskapet när det känns som att man landat i en ny dimension, där man är helt ensam och där de gamla vanliga promenadvägarna helt plötsligt ser annorlunda och märkliga ut. Är man lite spöklik av sig kan man tänka sig att man hamnat i en novell av Stephen King, men det försöker man låta bli (jag tillbringade en gång för länge sedan en campingsemester med att i ficklampans sken läsa en bok med Stephen King-noveller sent på kvällarna... det var inte ett smart drag kan jag säga, och bara det fick en att hålla sig in absurdum för man kunde för död och pina inte tänka sig att traska genom den italienska mörka natten bort till toaletten. Sedan dess har vi gått skilda vägar, Stephen King och jag - fast vissa av novellerna kommer jag fortfarande ihåg. Alltför väl).

- Vik hädan! sa jag till Stephen, och sedan hade vi det rätt så mysigt, Huliganen och jag. Vi mötte ingen på vår promenad alls, bara en ensam typ som i missriktat nit hade gett sig ut för att jogga. Inte ens några hundmänniskor mötte vi.

Däremot stötte vi på lite blommande och grönskande växter - samtidigt som jag tycker det är lika fantastiskt som varje år, så tycker jag ändå det är lite tidigt. Stopp! vill jag säga till magnoliorna som snart slår ut, - ni får väl ändå hålla er tillbortemot Valborgshelgen? Inte fnatta iväg och blomma redan nu?

Men visst är det snart på gång med trädgårdsliv; idag ska växthuset vårstädas! Det kan hända att jag sedan slår till med årets första pelargoninköp. För pelargoner, till skillnad från magnolior, får redan blomma redan nu. I all synnerhet i mitt växthus.