Kallrökt lax

Huliganen och jag är ensamma hemma ikväll; det är inte ofta vi är det, oftast har vi vår Husse, även känd som Maken,  i närheten. Ikväll är han dock inte här utan befinner sig på sjukhuset där man skurit bort lite bisköldkörtlar på honom. Uppenbarligen skötte de sig inte som väluppfostrade bisköldkörtlar ska, och då fick det bli ajöss till dem. Nu har vi dock fått pratat med Husse och han lät alldeles normal (ja så normal en man som samlar skalbaggar, böcker och latinsk grammatik nu kan låta), så nu andas vi ut och ska lugna våra franska nerver med lite kallrökt lax.

Inte för att man behöver äta så himla mycket, maken och jag har nämligen tillbringat helgen på Österlen. Säga vad man vill om oss skåningar, men det där med mat, det begriper vi oss på! Lägg därtill strålande sol, blått hav, fornlämningar och ett rejält Gästgiveri på det, så har vi receptet på en lyckad helg.

Vad gjorde vi egentligen? Vi strosade runt. I Simrishamn till exempel, strosade vi. Där hade vi också tänkt gå in på ett antikvariat, men då satt där en lapp på dörren "kommer snart". "Snart", det är ju ett relativt begrepp och maken tappade märkligt nog tålamodet så vi strosade vidare. Annars brukar det ju vara jag som är Förste Tålamodstappare i den här familjen. "Gör inget, vi åker till Skillinge och går på antikvariatet där" sa maken då. Han är nämligen inte tappad bakom en vagn, den mannen! Skillinge, det är ett sånt där litet idylliskt fiskeläge där husen har vackra trädörrar och där hade de ett antikvariat. "Hade" i imperfekt alltså. Numera var det en klädaffär.

- Vafalls! utropade maken och glodde förvånat i skyltfönstret där det i stället för tilltalande gamla böcker i vackra skinnband numera tronade trikåvaror och annat trams. Men inte kan man låta såna små överraskningar trycka ner en i skoskaften, nej då gick vi på Skillinge Hamnkrog och åt lunch i stället. Rödtunga Meuniere. Då blev maken glad igen. Ja han var glad hela tiden, men gladARE då.

Mätta och belåtna tyckte jag sedan att vi skulle åka till Haväng och vandra längs havet. Maken såg tveksam ut. Förra gången jag släpade ut honom på en strand var på nyårsdagen och då höll han på att frysa öronen av sig.

- Mod! sa jag, det är inte januari nu, nu är det soligt och fint! Och det var det. Haväng är en av mina favoritplatser, hur kan man inte tycka om en plats med stränder? Böljande hav? Åar? och - tada!! - en fornlämning som är sedan 3000 år f Kr. Jag kände ett visst släktskap med fornlämningen och tog en liten virkpaus där, medan maken utforskade Per Albin-bunkrarna. Det blir nog en bra schal det där, att ha fått invirkat lite havsatmosfär i sig, det måste väl ge ett bra slutresultat? Okej, jag har redan virkat något litet fel, men det syns säkert inte (sa hon lättsinnigt).

Sen åkte vi till Brösarps Gästgiveri där vi på kvällen åt en alldeles fantastisk fyrarättersmeny. Det var liksom det bästa av modern kokkonst parad med skånsk riklighet. Inget trams med små rätter staplade på höjden i små frimärksstora bitar, nej det var jordärtskockssoppa med laxtimbal, cheesecake med skaldjur, lammytterfilé och sedan som en nådastöten en chokladbakelse i ljus och mörk choklad med cognacsmarinerade hallon. Vi åt i 3,5 timme och blev milda och blida till sinnes, jag tror att riktigt god mat har den effekten, den får människokärleken att spruta som en fontän.

Dagen därpå tog vi en tripp till Wittskövle och tittade på kyrkan. Eller rättare sagt, vi tittade mest på gravmonumenten utanpå kyrkan. Jag är glad att jag inte levde på 1500-talet och var man. Såg inte särskilt bekvämt ut, den munderingen kan jag tycka.

Wittskövle slott ser ut som ett slott från 1500-talet ska se ut. Gammalt, liksom. Som ett sagoslott i en bok, och det är imponerande att titta på, men jag får erkänna att jag är tacksam att det inte är jag som är ansvarig för att byta tak på det huset.

Nog för att vi var mätta sedan kvällen före, men vi hann faktiskt med en kanelbulle och en cappucino på caféet också, ibland får man visa viljestyrka! Man ska inte låta sig besegras av en kanelbulle är min paroll.

Sen orkade vi faktiskt inte äta mer, utan sen åkte vi hem till en solig eftermiddag i trädgården tillsammans med syrran, Zoya och Huliganen. Och det kanske blev en rabarbermuffins då... men bara en. Det finns botten. Till och med i mig.