Med goda marginaler

Det är lite konstigt, det där med tid. Man ska vara ledig i flera dagar över påsk och tänker att oj, fem dagar - det är länge det! Och på sätt och vis så är det det, man hinner med både det ena och det andra. Valptitt och träffa vänner. Äta god mat och dricka vin. Påta i trädgården och bli smutsig och riva sig på rosengrenar (kan någon människa begripa varför så vackra blommor måste vara så inihoppsan taggiga?!), spela golf, sy ett lapptäcke, njuta av det överjordiskt vackra vädret, gå på jubelgudstjänst, åka lite på konstrunda på Österlen och förbluffas över konstverken - ja vi har hunnit med en hel del, men ändå så har de här dagarna gått i ett rasande tempo och nu är man tillbaka i grottekvarnen igen.

Fast lite till har vi hunnit med. Tygrelaterade saker. Ja det är ju det där lapptäcket, men det är inte helt klart ännu. Jag håller på att sy bindingen. Eller kantremsan, om man nu ska vara sån. Svensk alltså. Först tänkte jag att "äsch, jag fotograferar det i växthuset och låtsas som om det är klart, det kommer ingen människa att se!". För det är liksom gult och påskigt och jag tänkte det kunde passa bra. Men sen slog samvetet mig (jo jag har faktiskt ett sånt); "du ska inte ljuga i din egen blogg" sa Samvetet strängt. Jag försökte slingra mig lite och sa att det kommer ju snart att vara klart, vad kan det göra för skillnad? "Nära skjuter ingen hare" sa Samvetet på sitt mest förargliga sätt då. Så okej då, det får väl vänta ett litet tag till, med lapptäcket.

Men igår skapades det andra saker. Lite mer rejält. Närmare 15 meter. (jaja, 14,6 om vi nu ska vara sådär rekorderliga och sanningsenliga igen). I massor av tyger och färger så det var en fröjd åt det! 14,6 meter vimplar, det är mycket det! Men man vet ju aldrig när man har behov av lite vimplar... eller rättare sagt, det vet man visst det. Snart är det nämligen vimpeldags, några veckor till bara!

Vi träffades hemma hos syrran, dottern, syrran och jag. Och hundarna. Inte för att de var till jättemycket hjälp, men de var med och övervakade det hela. Det var oerhört praktiskt att träffas hos syrran. Inte bara för att hon hade bakat en alldeles delikat hallonpaj som hon bjöd på, dessutom har hon ju ett eller annat tygstycke som hon generöst delade med sig av. Undra på att det blev så många meter - det var ju svårt att sluta. Plus att vi nog räknade lite fel när vi klippte ut vimplarna. Men nog är det ändå bättre att ha lite fler vimplar än färre? Ett fantastiskt lagarbete var det; det ritades, och ströks, och klipptes och så småningom syddes det ihop till en jättelång vimpelremsa.

Undra på att dottern ser glad ut! Det kommer att bli ett hejdundrande bröllop när det pryds av så färglada och fina vimplar.

Den enda som inte var riktigt glad var Huliganen. Syrran har nämligen sitt syrum på ovanvåningen. Och kan man inte gå i trappan själv, ja då måste man bli buren, och det är både jobbigt och förnedrande tycker Huliganen som försökte gömma sig bakom soffan när det var dags att gå upp. Å andra sidan vill han inte vara ensam kvar på bottenvåningen när alla går upp, så det var inte mycket att be för. Väl uppe blev han dock glad igen och lustmördade en filt, försökte sno åt sig ett litet mjukisdjur som säkert hade gått samma hemska öde till mötes, rotade runt bland papperskorgar och väskor med halvfärdiga projekt och betedde sig allmänt som ett Störmoment av 1:a ordningen. Sen somnade han bakom strykbrädan och vi kunde helhjärtat ägna oss åt vimpleriet igen.

Sen åkte vi hem och informerade en förvånad omvärld (aka maken och svärsonen-in-spe) om vår bedrift. De blev vederbörligen imponerade. Med all rätt!