Det är inte mars nu

Det är inte heller den 7 april, dagen då "projektet som skulle bli klart fram emot mars eller så" faktiskt blev klart. Men nu ska vi inte hänga upp oss på petitesser utan snarare tuta jubelfanfarer över ett lyckligt slut!

I november bloggade jag om början; det var i början av min sykarriär, när jag ännu var troskyldig och trodde på när det står saker som "enkelt" och så där. Och det enkla mönstret, ja det var det här.  Nu när jag läste lite hastigt ser jag att det faktiskt står "not for beginners" eller något i den stilen, så var jag fick det där enkla från, ja det vet jag inte riktigt?

Men nu hänger vi inte upp oss på dessa petitesser heller, herregud ska man låta sånt hindra sig kommer man ju aldrig fram till det triumfartade slutet! Jo för det blev ett lyckligt slut; med kunnigt bistånd av syrran som inte är tappad bakom en symaskin blev det såväl piping som foder som pennskrin som... ja helt enkelt ett jublande halleluja moment.

Jag ska ärligen erkänna att det var ett synnerligen smart drag att sy ihop med syrran, hon låg hela tiden steget före och kunde alltså guida sin lillasyster genom trassel och konstigheter. Hade syrran inte drabbats av en ond axel hade vi förmodligen varit färdiga tidigare, men vissa saker ska inte låta sig hetsas fram. Roligt har vi haft när vi höll på! Det har pratats och skrattats och letats pressarfötter och sprättats och gåtts ut med hundar och fikat och, ja faktiskt, sytts också.

Jag är mäkta nöjd. Ja, fodret blev lite för stort, och ja, den är något sned. Men den är rosig! Och har piping (som jag lärt mig att det heter). Och små fina dragtåtar i ändarna. Wow, liksom!

 När vi sytt färdigt i måndags kväll åkte jag hem till maken och visade stolt upp mästerverket. - Har du inte en massa såna redan?, sa denne textile barbar.
- Inte såna med piping och svängda blixtlås, svarade jag då och stirrade uppfordrande på honom.
- Mycket tjusig, skyndade sig maken då att försäkra. Ibland tar det en stund innan polletten ramlar ner, uppenbarligen.

Sen berättade jag att vårt nästa gemensamma syprojekt blir en väska.
- Har du inte redan en himla massa väs....ääähhh...  sa maken då, innan han insåg hur dum den kommentaren var.

Sen visade jag upp mästerverket för vovvarna. De såg oerhört imponerade ut!

...och sen, ja den var det dags att rädda vad som räddas kunde.

Och nu ska vi leva lyckliga i alla våra dagar, pennskrinet och jag. (Fast det uppgraderas till ett syskrin, såklart).