Minnen

För ett tag sedan läste jag Loris inlägg om den skandinaviska festivalen i Kalifornien. Det känns ganska speciellt att se Elsa Beskow, Pippi Långstrump och dalahästar så långt hemifrån. Jag saknade förvisso små vikingahundar, nog hade västgötaspetsar blivit liksom själva höjdpunkten på en sådan festival? Men nu var det inte hundar vi skulle prata om utan knyppling. För vad såg jag? Spetsar och knyppeldynor och spolar, och det väckte många minnen.

Jag har, som jag nog nämnt tidigare, handarbetspåbrå. Min mamma gjorde allt; vävde, stickade, broderade, slog frivoliteter, sydde näversöm och allt vad det var (märkligt nog inget alls med lapptäcken, dock). Också knypplade hon. Långa spetsar. Korta spetsar. Breda spetsar. Smala spetsar.

Själv vansläktades jag å det grövsta. Jo, jag har nog knypplat lite "Udd och Stad" vill jag minnas. Men annars föll detta äpplet långt från trädet. Nu vill jag inte på något vis påstå att detta kan skyllas på min mor. "Kunde hon inte helt enkelt lärt barnet att handarbeta?" kanske man frågar sig. Men då känner man inte mig som var ett Mycket Envist Barn. Och då menar jag inte bara lite lätt envist som hade gått att övertyga, nej jag var mer av mulåsnekaraktär. Hade mamma viftat lite inbjudande med spolarna hade jag flytt fältet under ihärdigt och avfärdande fnysande. Ibland undrar jag vad mamma hade tänkt om hon sett mig nu, omgiven av garn och tyger i långa banor? Hon hade förmodligen nickat belåtet och tänkt att somliga är tröga i starten. Det kan också hända att hon för sig själv hade tänkt vad-var-det-jag-sa?

Mammas knyppeldynor, och de blankslitna spolarna finns inte kvar längre, och ärligt talat tror jag inte att det hade varit något för mig ändå. Det känns liksom ändå lite för pilligt och för tålamodskrävande. Nu kan det ju hända att jag vaknar upp som en ny och bättre människa en dag, en sån som har tålamod och inte ryter som en ilsken björn när trådarna trasslar sig. Det kan hända - men är det särskilt troligt? För allas vår sinnesfrids skull är det kanske ändå bättre att knyppeldynan och jag går våra egna vägar även i fortsättningen.

Det är ändå väldigt roligt att ha en hel del av mammas spetsar kvar; hon var nämligen väldigt produktiv. Jag har dukar i alla format, lösa spetsar och sen så har jag ju min brudklänning kvar, det var mamma som knypplade spetsarna till den.

När jag var ung så var det där med handarbete inte så inne, "förspilld kvinnokraft" fnös man och det var på den tiden när man på allvar tyckte att "slit och släng" var en bra paroll. Så tycker man ju verkligen inte idag, vilket jag faktiskt tycker är ganska bra nu när man är lite bättre begagnad och lite lagom sliten; inte vill jag slängas bort då? Tänk om maken kom och såg mig och hurtigt sa "slit och släng, slit och släng!" också åkte jag ut? Inte bra.

Och dessutom är det ju så, att det som gjordes, det finns kvar. Och kommer att finnas kvar förmodligen länge än.