Skärtorsdag

Om man precis innan väckarklockan ringer drömmer att man själv, maken och Huliganen är på besök vid havet (ja även i drömmen låg maken kvar och sov, det var en realistisk dröm det här!) och Huliganen och jag vandrar över sanddynerna och kommer fram till ett blåsigt hav och solen går upp och Huliganen springer som en galning längs stranden - kan dagen bli annat än bra då?

Jag hade tagit ledigt från jobb, och planen var att sy, lata mig och sedan möta maken på stan och äta lunch. Men så hände något märkligt! En ovan, konstig känsla grep mig; helt plötsligt ville jag städa lite, och då inte bara fara fram som Usein Bolt med en dammsugare framför mig, nä jag ville vädra och torka ur och våttorka och helt enkelt släppa in våren! Så då gjorde jag väl det, alltmedan Huliganen gapade förvånat.

Efter några timmar gick rycket över, men det var ju bra så länge det varade. Sen sydde jag lite och sen mötte jag maken på stan. En alldeles utmärkt sallad åt jag och sen hade jag ett viktigt ärende! Det är nämligen så att jag ska gå på bröllop och då måste jag ju ha en hatt. Såklart. Det kan nog bli bröllop även utan hatt, men varför chansa? Nu är det så lyckligt att det precis öppnat en ny hattaffär i stan. Vi hade en innan, "Dagny Lundborgs" och där har jag köpt en eller annan hatt, men det kunde ju vara roligt att prova något nytt tänkte jag. Hos Dagnys vet man aldrig riktigt om det är öppet, den tämligen gamla dam som sköter affären tror inte på slöseri och verkar aldrig ha lamporna tända så det vilar alltid ett dunkel över hattarna, såväl de i strå som i ylle.

Och tänk så bra, jag hittade Hatten! Den är liksom lite fjollig. Lite vippig. Lite tjohejsan. Och röd. Eller rödrosa. Eller... ja den är fin helt enkelt. Blir nog bra. Måtte det nu bara inte blåsa orkanvindar på bröllopet, då kanske jag far iväg över den skånska nejden?

Sen inhandlades kardemummabullar och så blev det fika i växthuset. Maken och jag fick kardemummbulle och Huliganen fick såväl hundgodis som bullbitar. Olika falla ödets lotter.

Sen sydde jag lite till. Maken kom nämligen igår och sa att han hade ett litet projekt till mig.
- Är det en blixtlås som är sönder? frågade jag misstänksamt då, det brukar nämligen vara det.
- Eller är det något som ska stoppas? Strumpor t'exempel? frågade lika misstänksamt.

Men nej, maken ville ha ett fordral till sin tillefån. Han hade ett som syrran sytt, men det har han uppenbarligen tappat. Förmodligen i ett av de diken där han nu är på arkeologiska utgrävningar, och det blir ju roligt för framtidens arkeologer att hitta det. Så jag sydde ett prickigt. Svart/vitprickigt på utsidan och lila/grönt/någotannatprickigt på insidan. Prickar kan man aldrig få för många av.

Och just nu plingar potatisklockan - det är mat! Adjö!