När man ser det lite grann så där från ovan....tralala

Den som är gammal, typ som jag, känner till Edvard Persson. Olyckligtvis tror jag han har inpräntat en bild av skåningen såsom varande tämligen rund, bärande en liten fjollig hatt och sjungandes små truddelutter. Men vänta nu.... varför låter detta så bekant?! Hm...

I vilket fall så sjöng ovanstående Edvard om det skånska landskapet, sett lite från ovan. Idag har jag sett det, kanske inte jättehögt ifrån, utan åter från en cykelsadel.

I förra inlägget skrev jag att jag börjat jobba igen, och det är nog så sant. Men tre dagars hårt slit, sen är man väl förtjänt av att ta det lite lugnt igen? Alltså tog jag ut lite fler semesterdagar och tänkte avnjuta en behagfullt avslappnad ledig dag. Ur askan i elden skulle man kunna säga.

I alla fall, maken och jag äntrade våra velocipeder och gav oss iväg. Rätt så snart så hamnade, tro det eller ej, på Riksfyran! Maken sken som en sol, tänk som det kan gå.

Vi cyklade vidare och hade planerat att ta av åt vänster. För den som inte vet åt vilket håll vägen åt vänster går, så kan jag tala om att den går till Odarslöv.

Men! Ingen väg!! Istället ligger det nya ESS där, väl förskansat bakom galler och med varningsskyltar och det ena med det andra. Det kändes inte som om detta vore en framkomlig väg. Man kände sig faktiskt avgjort oinbjuden.

Maken låter sig dock inte hejdas så lätt, har han bestämt sig för att cykla, och för att cykla till Odarslövs nedlagda kyrka, ja då har han, och då letar man helt sonika upp en annan väg. Ha! Vore detta i en domstolsscen i en amerikansk film så skulle jag här säga att I give you exhibit A, your Honour, men nu är det ju faktiskt inte så, så jag lägger bara in en bild på kyrkan i Odarslöv. Den är lite sliten, lite bedagad och alldeles väldigt stängd.

Nu när vi sett en kyrka så ville vi ju såklart se ett slott också! I all synnerhet som vägen mellan Odarslöv och Igellösa där Svenstorps slott ligger är ljuvligt nedförsbackig och man bara svischar iväg flera kilometer (medan man försöker förtränga tanken att man sen ska uppför så småningom igen). Vi svischade således på och maken blev mäkta imponerad av att hans hare till fru inte bangade för lite fart!

Svenstorp är ett fint slott. Fina slott ska man stanna och fotografera, så då gjorde jag det medan maken väntade tålmodigt. Svenstorp är dessutom ett spännande slott. 1676 när det blodigaste slaget i Sveriges historia stod, nämligen slaget vid Lund så var det så att natten före slaget så övernattade den danske kungen Christian V där. Men vem sov över natten därpå? Jo den svenske segraren, kung Karl XI. Man får väl hoppas att de hann byta lakan däremellan. Nu såg vi inga kungar men däremot en liten knubbig hårfager häst. Faktiskt ännu bättre, tycker jag.

Sen cyklade vi vidare. Vi tittade på fälten och identifierade vete. Sen briljerade jag med att känna igen sockerbetor. Fast sen stötte vi på patrull; kunde det vara korn eller råg? Vi tittade obeslutsamt och kände att vi nog glömt ett eller annat sedan småskolan.

I Håstad cyklade vi lite fel. Det är en sån liten håla att det är märkligt att man kan cykla fel, men vi lyckades med det. Snart var vi på rätt väg igen. Denna rätta väg visade sig tyvärr vara i kraftig motvind och uppför, vilket kändes synnerligen fel, men vi trampade idogt på. Vid Bösmöllan passerade vi Kävlingeån.

Det där var faktiskt de sista bilderna från själva cykelturen, jo för sen började jag bli tämligen trött och svettig, även i hjärnan tror jag, så jag glömde liksom bort att fotografera. Vi cyklade förbi Kävlinge Golfklubb och duckade för bollarna, och sen kom vi till Kävlinge. Då var vi avgjort fikasugna. Där bor systerdottern med make och barn och vi beslöt oss för att hemsöka dem, men tänk, då var de inte hemma! Men om Plan A fallerar, ja då får man ha en plan B, som bestod i att cykla in i centrum och gå på konditori där, vi har ju numera rutin på det. I Kävlinge finns det två kondis. Båda visade sig vara semesterstängda. Alltså, jamen vad är det för sätt!? Dock kom det helt plötsligt en Plan C in i bilden, nämligen en bokaffär som sålde glass. Märklig kombination kan man tycka, men vem är vi att skåda given glass i munnen? Bättre att stoppa glassen i munnen, så det gjorde vi.

Sen cyklade vi vidare; genom Furulund (där de skyltar förfärligt dåligt med cykelvägarna vill jag framhålla), Lackalänga, Vallkärra och sedan ångade vi in på Huligangatan. Svettiga, trötta och något ömma i vissa kroppsdelar, men väldigt nöjda med oss själva. 3,5 mil, då har man rätt att bli lite mör.

Därefter rända maken ut i landet och grävde upp potatis, kokade den, öppnade sillburkar och dukade fram på altanen. En sill-lunch, det satt som en smäck! Det är inte så ofta jag dricker öl, men när man är varm och trött, ja då smakar det gott.

Min trogne lille kompanjon satt och väntade på smulorna från den rike mannens bord. Fast sillsmulor vill han inte ha, däremot gillar han knäckebröd. "Men det ska vara ost kvar" hälsar han. (Bilden ser lite märklig ut, men jag stack bara ner kameran och knäppte av lite på måfå, och då blir det så här).

Det där med att bli lite gammal

Jag kom hem från jobbet i eftermiddags. Jo, det är slut med fest och gamman, semestertiden är ett minne blott. Men varmt är det fortfarande. Mycket varmt till och med. Min tanke var således "bad!!". Jo för maken och jag har under denna varma sommar utvecklats till, ja kanske inte direkt strandraggare, men i alla fall badankor. Eller möjligen sjökossor - vi är inte så himla graciösa när vi kastar oss i böljan blå.

Men så mullrade åskan... jag tittade på Huliganen. Mullrar åskan, ja då brukar Huliganen bli minst sagt bekymrad. Och en bekymrad Huligan är ingen rolig syn! Fast Huliganen såg helt obekymrad ut.

- Muller?? Känner jag inte till. Såg han ut att tänka.

För det är ju så. Hörseln börjar faktiskt bli sämre, för att inte säga rentut dålig. Och då menar jag inte den selektiva hörseln som väljer att strunta i när matte upphetsat ryter "jamen för-ända-in-i-blåheta-h***!!!". Han hör inte ens när matte öppnar lådan där den Utmärkta Burken Med Frolic finns. När matte kommer hem så ligger hunden obekymrat och sover vidare på altanen. Förr satt han beredd vid ytterdörren så fort mattes cykel svängde in på Huligangatan.

Fast jag håller med om att åska är inget man behöver höra - i all synnerhet som det är bara ett år sedan matte tillbringade en lång natt på badrumsgolvet, sjungandes för en Huligan som gömt sig bakom toastolen när det mullrade i bakgrunden.

Vi avstod således från badet, men åskan blev det inte så mycket av, och vi åt vår kvällsmat. Sen tyckte jag att vi kunde ta en kvällspromenad på St Hans backar, Hussen (alias Maken), Huliganen och jag. Maken och Huliganen hakade på.

Förr, när vi gick på St Hans backar, brukade vi placera Huliganen längst upp på högsta backen och sen gick vi neråt. Och neråt. Och sen ropade vi in! Och då kom Huliganen som skjuten ur en kanon, han hade så brått att han nästan trasslade in alla benen i varandra, trots att de är korta. Nu tänkte vi göra detsamma. Vi gick i den ljumma sommarkvällen. Pratade om ditt. Sen pratade vi om datt. Huliganen gick och snusade i godan ro. Vi traskade längst upp på högsta backen. Vi tittade på Turning Torso i Malmö. Vi tittade på bron till Danmark.Vi tittade på varandra, och sen tittade vi på Huliganen.

- Plats! Vänta! sa vi sen till Huliganen, och gick nerför backen. Rätt lång ner, men inte ända ner, för det kom en massa löst folk traskandes i sommarskymningen. Efter ca 75 meter stannade vi och tittade upp på Huliganen som satt där med spetsat öra (det andra tippade neråt som vanligt) och väntade.

- Hit! ropade jag.

Inget hände. Huliganen var superfokuserad, men väntade lydigt.

- HIT HAMPUS!!! ropade jag igen. Njet. Nada.

Sen viftade jag som en tok och maken viftade också.

- Herregud, de är galna! Men jag är lydig, jag sitter kvar. Jajamen, är man lydig, så är man! tänkte Huliganen och tittade intresserat på oss.

Jag gick närmare och ropade. Sen gick jag ännu närmare och ropade. Och lite till. Huliganen satt kvar.

När jag kom på ca 10-15 meters håll och ropade, ja då hörde Huliganen! "Äntligen en inkallning!" såg man att han tänkte och han kom, kanske inte som skjuten ur en kanon men knatandes i (ganska) god fart.

Lille gubben... Emellanåt får jag knip i hjärtat när jag tänker på att han börjar bli gammal och inte alltid kommer att finnas hos oss. Emellanåt saknar jag till och med den där lille ligisten som for fram som ett torrt skinn och alltid visste bäst själv - tyckte han.

Men det finns något oerhört charmigt hos en gammal hund. Jag är så glad så länge jag får ha honom!

Mattes plutt.

(Bilderna har några år på nacken, den här farten kom vi inte upp i ikväll)

Men Riksfyran då?

Jag lämnades oss visst hängandes och dinglandes i Söderköping när vi skulle kasta oss över Riksfyran. Inte kan jag låta detta vara obloggat? Jag menar, här kan man ju berätta om såväl mopedmuséet som muséet som inte fanns. Om nakna damer och får, om vägräcken och borgar som inte syns, allt detta måste ju belysas! Vi kastade oss alltså ut i den brusande trafiken längs gamla Riksfyran.

När vi brusat ett tag kom vi fram till Västervik. Det är en vacker liten stad som ligger vid havet. De har också god glass i Västervik, men eftersom jag känner att det kanske blir lite väl mycket glass och sånt här i bloggen så kommer det ingen bild på det. Däremot på den gamla slottsruinen Stegeholm. Jag kan dock säga att de historielösa västervikingarna var urusla på att skylta om sin fina ruin. Vi tittade dock på den i alla fall, man hindrar inte maken så lätt inte!

Sen åkte vi vidare, ända tills maken upphetsat ropade - Stanna! Se så fina vägräcken! Jag stannade och fotograferade för att föreviga dessa gamla vägräcken för eftervärlden. Generöst bjuder jag på dem här i bloggen också, komplett med (myggbiten) fotomodell och allt.

Vi puttrade vidare på vår färd. Snart började jag känna att maken började bli lite upphetsat förväntansfull i takt med att vi närmade oss Hjorted. Man kan fråga sig vad detta är att bli upphetsad över, men då har man inte varit på Hjorteds mopedmuseum. Till och med jag, som aldrig framfört en moped och som aldrig lär göra det heller, blev fascinerad. Det var mopeder och motorcyklar och roliga skyltar och det ena med det andra. Till exempel såg vi en vacker motorcykel från Nymans Verkstäder. En sån hade min svärfar på 50-talet, han var nämligen en cool gosse, svärfar. Komplett med tratt mot vinddraget och allt.

Sen blev maken nästan lite tårögd av nostalgisk glädje, jo för då fick han syn på en Zündapp - och sån farkost framförde han när han var en glad ungkarl i 15-årsåldern. Själv fick jag syn på ett fortskaffningsmedel som jag känner att vi skulle kunna använda oss av nästa gång vi ska ut och nostalgiresa.

Nu var vi på väg ner mot kusten, men så råkade vi passera en skylt.... "Stensjö 2 km" stod det.
- Dit kör vi! bestämde jag och ställde kosan ditåt. Och det var ett bra beslut, för Stensjö är som att hamna rakt i "Barnen i Bullerbyn", det är så småländskt och röd-stugor:igt och idylliskt så det sjunger om det. Massor av fina smålandska gärdsgårdar och grindar. Småländska tuppar. Småländska hästar. Och en och annan småländsk mygga också.

I en gammal lada fanns det en väldigt fin fotoutställning om ödehus. Den var lagom stor, lagom informativ och med jättefina bilder. Visst är det något fascinerande med övergivna hus? Man kan inte låta bli att fundera över vem som bott där, var de lyckliga? Vad gjorde de? Vad hette de? Varför blev huset lämnat åt sitt öde?

Nu varnas känsliga läsare. Det kommer strax en liten nakenchock i bloggen, så blir det när man kör igenom Påskallavik, nämligen. I Påskallavik har de en utställning i en trädgård med skulpturer av Arvid Källström. Och ja, lite naket är det nog. Men var man ung på 70-talet tar man sånt med en klackspark. Har man inte varit med om 70-talet kan man hålla fingrarna för ögonen när man tittar på första bilden, och sedan avnjuta skulptur som heter "Vindorgel", och som inte är det minsta naken.

Vi stannade inte länge i Påskallavik, för vi skulle vidare och hälsa på...på...på - "ja vad heter det egentligen?" undrade maken. Jag funderade. - På engelska heter det in-laws, sa jag tveksamt, men det borde ju innebära att vi skulle vara "outlaws" och nog för att jag kanske gått mot en eller annan röd gubbe i mina dar, men så värst laglös känner jag mig ändå inte.

Vi hälsade alltså på svärsonens föräldrar som bodde i ett fantastiskt vackert rött hus - alldeles vid gamla riksfyran. Maken ramlade baklänges av förtjusning, tänk att få sova över så nära en gammal riksväg!

Det var en härlig kväll, och efter att ha fått en fantastisk middag på glasverandan tog vi en promenad och tittade på Smålands bredaste stenmur. Den stod i en hage med en massa får. Dessa känner igen en annan fårskalle när de ser en, så de kom glatt galopperandes och flockades kring maken. Sen gick vi ner till havet och kände att det där med sommar, det är ändå rätt bra!

Nästa dag var den sista på vår resa. Vi inledde med ett stopp i Kalmar där vi tittade på slottet och på Gustav Vasa, som var ovanligt till sin fördel, han såg lite tjusig ut och inte som en gammal tjurig gubbe som han gör för det mesta.

Gustav Vasa, det får en ju osökt att tänka på historia, och tänker man på historia, ja då vill man ju se fredsstenen i Brömsebro, såklart! Lite märkligt är det att tänka sig att man på denna pyttelilla ö i Brömsån mitt ute i Småländska landsbygden möttes Corfitz Ulfeldt och Axel Oxenstierna för att utbyta fredsfördraget, och tydligen var det synnerligen viktigt att man startade att gå från de olika sidorna samtidigt, samtidigt som man överlämnade sina dokument i samma sekund, så allt var strängt reglerat. Eftersom vi inte var några kungliga sändebud klev vi runt lite som vi ville, helt utan ordning och reda. Och eftersom vi ändå var i närheten knatade vi bort till Brömsehus för att titta på lämningarna efter borgen. Man fick dock ha lite fantasi, för det var inte så mycket som var kvar, lite vallar och lite som man kan tänka sig varit vallgravar. Vi passerade ett sädesfält och tittade på det också, när vi ändå var i farten. Är man inte så intresserad av borglämningar, kan man titta på min kjol och min väska, för de har jag sytt själv. Det har inte blivit så mycket sytt i sommar, men det här har jag i alla fall knåpat ihop.

Vi packade in oss i bilen igen och nu började maken skruva på sig av förväntan igen! Nu skulle vi till ett vägmuseum minsann. Detta är, såvitt jag begriper, ett slags museum som går till så att man kör till en utgångspunkt och därifrån får instruktioner för att köra ut och titta på olika vägsnuttar. (Det är nu man slår sig för pannan och ser förbluffad ut). Utgångspunkten skulle vara i Nättraby och vi körde dit, maken trodde absolut att till denna sevärdhet skulle det vara skyltat rejält, klart att alla i Nättraby visste var deras vägmuseum höll till. Nej. Vi fick ta den nesliga utvägen att använda oss av mobil-gps:en igen och hittade till utgångsplatsen. Där fanns en skylt. På skylten stod att museet skulle öppna först söndagen därpå då musikgruppen "On the Road" skulle spela och Via Regia-tårta skulle serveras. Trots att maken blängde på skylten och läste flera gånger så stod det faktiskt så. Fast det fanns en liten fin bro att titta på i alla fall, alltid något.

Stackars maken! Men så körde vi till Sölvesborg och tittade på deras slottsruin och den var både fin och välskyltad, så det så! Maken balanserade uppe på murar och jag höll mig mera till marknivå.

Sen körde vi hem. Hem till Huliganen som under vår riksvägstripp bott hos såväl syrran som dottern och svärsonen. Otroligt mycket hann vi med de här dagarna! Massor av mer eller mindre märkliga saker fick vi sett. Mycket god mat fick vi ätit. Och glass. Och fikat har vi gjort.

Det finns nog fler riksvägar tror jag. Så det kan hända att det blir fler turer framöver.

Med pedalkraft

Idag tog vi oss fram per velociped, maken och jag. Vi har pratat om en cykeltur hela semestern, men när temperaturerna legat upp mot 30 grader, ja då blir man inte jättesugen på att trampa runt i det skånska landskapet. Idag var det dock dags! Det var lite skyigt och inte fullt så varmt när vi startade, ja det kom till och med några regndroppar när vi hunnit ett par hundra meter. Inte lät vi hindra oss av det, är man viking, så är man. Lät de bli att resa till Gårdarike ifall det regnade lite på dem? Skulle inte tro det.

Vi skulle inte till Gårdarike, utan närmare bestämt en sväng via Knästorp. Där tittade vi först på 1100-talskyrkan. Den var stängd. Det var synd det, för i den kyrkan finns en tavla med guden Shiva på, och det tycker i alla fall jag är lite kul mitt ute i en liten skånsk bondhåla. Det finns Shivatavlor i Bonderup och Bjällerups kyrkor också. (Jag är lite osäker på det där med Bonderup, men jag förlitar mig på att maken kommer att rätta mig om det är fel).

Sen tittade vi på ett snickeri, och det var öppet! Det var kul, och det var många stora maskiner kan jag säga. Sågar och sånt. Typ.

Sen cyklade vi förtrutet vidare, över Gullåkra mosse. Där har jag aldrig varit förut, men dit ska jag nog ta mig igen och ta med Huliganen. Han kan också behöva se lite mossar tror jag.

Vi cyklade igenom Staffanstorp och sen kom turens kniviga fråga! Nämligen denna; skulle vi stanna vid Tirups Örtagård och sitta i deras lummiga trädgård och fika? De har väldans goda hembakade kakor... jag vet, ty jag har varit där förut! Men alternativet var att vid återkomsten till Lund stanna till vid Glasskulturen på Stortorget och äta glass där. Hm.... kaka-glass-glass-kaka snurrade det i huvudet. Till slut vann glassen, så vi cyklade vidare, först till Lilla Uppåkra, och sedan till Stora Uppåkra och där såg maken nostalgisk ut, där var han ju och grävde upp knivar från Vendeltid så det stod härliga till förra året. Mot Stora Uppåkra gick det uppför, men vi trampade oförtrutet på. På Stortorget hägrade ju en glass!

Lätt svettiga och prickiga av insekter nådde vi vårt mål och avnjöt vår glass utanför Rådhuset. Maken åt Vildhallon och mintchoklad, själv åt jag Finsk Lakrits. Enbart. Den är nämligen bäst. När vi äter glass så är jag alltid färdig före maken. Långt före maken, jag har nämligen stor kapacitet när det gäller glassätande. Glass ska man njuta av, inte sitta och småslicka den i sig, nej den ska liksom slinka ner i generösa bitar!

Nu är vi hemma igen och nu kommer jag snart att somna i solstolen i skuggan av äppleträdet känner jag. Jag kommer att låtsas att jag läser en bok, men jag är tämligen säker på att småsnarkningar snart kommer att genljuda över Huligan-trädgården.

Fast innan jag slumrar in måste jag säga att det där med att blogga, det kan vara väldigt lönsamt! Titta bara vad jag fick häromkvällen; en jättefin bukett av Lotti. Lotti läste min blogg för rätt många år sedan och för fyra år sedan dök hon upp på besök. Nu kom hon igen eftersom hon var på besök i Skåne, bara sådär lite hips-vips  - och det var himla trevligt! Så det är inte bara lönsamt, det är en källa till stor glädje också.

(Edit; det visar sig att jag far fram som en vandal, eller rentav en viking på bärsärkargång, med sanningen. Det var inte Bonderups kyrka som hade en Shiva-bild. Glöm Bonderup. Tänk er i stället Tottarp! Tottarps kyrka ska det va' om man är lite varsam med sanningen. 

Men värre ändå, enligt Maken, min egen samvetsröst, är den himmelsskriande osanning som jag for fram med när det gällde glassen. Han åt Vildhallon och Toblerone, Så det så. I stand corrected. Mea culpa!! F'låt!)