Men Riksfyran då?

Jag lämnades oss visst hängandes och dinglandes i Söderköping när vi skulle kasta oss över Riksfyran. Inte kan jag låta detta vara obloggat? Jag menar, här kan man ju berätta om såväl mopedmuséet som muséet som inte fanns. Om nakna damer och får, om vägräcken och borgar som inte syns, allt detta måste ju belysas! Vi kastade oss alltså ut i den brusande trafiken längs gamla Riksfyran.

När vi brusat ett tag kom vi fram till Västervik. Det är en vacker liten stad som ligger vid havet. De har också god glass i Västervik, men eftersom jag känner att det kanske blir lite väl mycket glass och sånt här i bloggen så kommer det ingen bild på det. Däremot på den gamla slottsruinen Stegeholm. Jag kan dock säga att de historielösa västervikingarna var urusla på att skylta om sin fina ruin. Vi tittade dock på den i alla fall, man hindrar inte maken så lätt inte!

Sen åkte vi vidare, ända tills maken upphetsat ropade - Stanna! Se så fina vägräcken! Jag stannade och fotograferade för att föreviga dessa gamla vägräcken för eftervärlden. Generöst bjuder jag på dem här i bloggen också, komplett med (myggbiten) fotomodell och allt.

Vi puttrade vidare på vår färd. Snart började jag känna att maken började bli lite upphetsat förväntansfull i takt med att vi närmade oss Hjorted. Man kan fråga sig vad detta är att bli upphetsad över, men då har man inte varit på Hjorteds mopedmuseum. Till och med jag, som aldrig framfört en moped och som aldrig lär göra det heller, blev fascinerad. Det var mopeder och motorcyklar och roliga skyltar och det ena med det andra. Till exempel såg vi en vacker motorcykel från Nymans Verkstäder. En sån hade min svärfar på 50-talet, han var nämligen en cool gosse, svärfar. Komplett med tratt mot vinddraget och allt.

Sen blev maken nästan lite tårögd av nostalgisk glädje, jo för då fick han syn på en Zündapp - och sån farkost framförde han när han var en glad ungkarl i 15-årsåldern. Själv fick jag syn på ett fortskaffningsmedel som jag känner att vi skulle kunna använda oss av nästa gång vi ska ut och nostalgiresa.

Nu var vi på väg ner mot kusten, men så råkade vi passera en skylt.... "Stensjö 2 km" stod det.
- Dit kör vi! bestämde jag och ställde kosan ditåt. Och det var ett bra beslut, för Stensjö är som att hamna rakt i "Barnen i Bullerbyn", det är så småländskt och röd-stugor:igt och idylliskt så det sjunger om det. Massor av fina smålandska gärdsgårdar och grindar. Småländska tuppar. Småländska hästar. Och en och annan småländsk mygga också.

I en gammal lada fanns det en väldigt fin fotoutställning om ödehus. Den var lagom stor, lagom informativ och med jättefina bilder. Visst är det något fascinerande med övergivna hus? Man kan inte låta bli att fundera över vem som bott där, var de lyckliga? Vad gjorde de? Vad hette de? Varför blev huset lämnat åt sitt öde?

Nu varnas känsliga läsare. Det kommer strax en liten nakenchock i bloggen, så blir det när man kör igenom Påskallavik, nämligen. I Påskallavik har de en utställning i en trädgård med skulpturer av Arvid Källström. Och ja, lite naket är det nog. Men var man ung på 70-talet tar man sånt med en klackspark. Har man inte varit med om 70-talet kan man hålla fingrarna för ögonen när man tittar på första bilden, och sedan avnjuta skulptur som heter "Vindorgel", och som inte är det minsta naken.

Vi stannade inte länge i Påskallavik, för vi skulle vidare och hälsa på...på...på - "ja vad heter det egentligen?" undrade maken. Jag funderade. - På engelska heter det in-laws, sa jag tveksamt, men det borde ju innebära att vi skulle vara "outlaws" och nog för att jag kanske gått mot en eller annan röd gubbe i mina dar, men så värst laglös känner jag mig ändå inte.

Vi hälsade alltså på svärsonens föräldrar som bodde i ett fantastiskt vackert rött hus - alldeles vid gamla riksfyran. Maken ramlade baklänges av förtjusning, tänk att få sova över så nära en gammal riksväg!

Det var en härlig kväll, och efter att ha fått en fantastisk middag på glasverandan tog vi en promenad och tittade på Smålands bredaste stenmur. Den stod i en hage med en massa får. Dessa känner igen en annan fårskalle när de ser en, så de kom glatt galopperandes och flockades kring maken. Sen gick vi ner till havet och kände att det där med sommar, det är ändå rätt bra!

Nästa dag var den sista på vår resa. Vi inledde med ett stopp i Kalmar där vi tittade på slottet och på Gustav Vasa, som var ovanligt till sin fördel, han såg lite tjusig ut och inte som en gammal tjurig gubbe som han gör för det mesta.

Gustav Vasa, det får en ju osökt att tänka på historia, och tänker man på historia, ja då vill man ju se fredsstenen i Brömsebro, såklart! Lite märkligt är det att tänka sig att man på denna pyttelilla ö i Brömsån mitt ute i Småländska landsbygden möttes Corfitz Ulfeldt och Axel Oxenstierna för att utbyta fredsfördraget, och tydligen var det synnerligen viktigt att man startade att gå från de olika sidorna samtidigt, samtidigt som man överlämnade sina dokument i samma sekund, så allt var strängt reglerat. Eftersom vi inte var några kungliga sändebud klev vi runt lite som vi ville, helt utan ordning och reda. Och eftersom vi ändå var i närheten knatade vi bort till Brömsehus för att titta på lämningarna efter borgen. Man fick dock ha lite fantasi, för det var inte så mycket som var kvar, lite vallar och lite som man kan tänka sig varit vallgravar. Vi passerade ett sädesfält och tittade på det också, när vi ändå var i farten. Är man inte så intresserad av borglämningar, kan man titta på min kjol och min väska, för de har jag sytt själv. Det har inte blivit så mycket sytt i sommar, men det här har jag i alla fall knåpat ihop.

Vi packade in oss i bilen igen och nu började maken skruva på sig av förväntan igen! Nu skulle vi till ett vägmuseum minsann. Detta är, såvitt jag begriper, ett slags museum som går till så att man kör till en utgångspunkt och därifrån får instruktioner för att köra ut och titta på olika vägsnuttar. (Det är nu man slår sig för pannan och ser förbluffad ut). Utgångspunkten skulle vara i Nättraby och vi körde dit, maken trodde absolut att till denna sevärdhet skulle det vara skyltat rejält, klart att alla i Nättraby visste var deras vägmuseum höll till. Nej. Vi fick ta den nesliga utvägen att använda oss av mobil-gps:en igen och hittade till utgångsplatsen. Där fanns en skylt. På skylten stod att museet skulle öppna först söndagen därpå då musikgruppen "On the Road" skulle spela och Via Regia-tårta skulle serveras. Trots att maken blängde på skylten och läste flera gånger så stod det faktiskt så. Fast det fanns en liten fin bro att titta på i alla fall, alltid något.

Stackars maken! Men så körde vi till Sölvesborg och tittade på deras slottsruin och den var både fin och välskyltad, så det så! Maken balanserade uppe på murar och jag höll mig mera till marknivå.

Sen körde vi hem. Hem till Huliganen som under vår riksvägstripp bott hos såväl syrran som dottern och svärsonen. Otroligt mycket hann vi med de här dagarna! Massor av mer eller mindre märkliga saker fick vi sett. Mycket god mat fick vi ätit. Och glass. Och fikat har vi gjort.

Det finns nog fler riksvägar tror jag. Så det kan hända att det blir fler turer framöver.