När man ser det lite grann så där från ovan....tralala

Den som är gammal, typ som jag, känner till Edvard Persson. Olyckligtvis tror jag han har inpräntat en bild av skåningen såsom varande tämligen rund, bärande en liten fjollig hatt och sjungandes små truddelutter. Men vänta nu.... varför låter detta så bekant?! Hm...

I vilket fall så sjöng ovanstående Edvard om det skånska landskapet, sett lite från ovan. Idag har jag sett det, kanske inte jättehögt ifrån, utan åter från en cykelsadel.

I förra inlägget skrev jag att jag börjat jobba igen, och det är nog så sant. Men tre dagars hårt slit, sen är man väl förtjänt av att ta det lite lugnt igen? Alltså tog jag ut lite fler semesterdagar och tänkte avnjuta en behagfullt avslappnad ledig dag. Ur askan i elden skulle man kunna säga.

I alla fall, maken och jag äntrade våra velocipeder och gav oss iväg. Rätt så snart så hamnade, tro det eller ej, på Riksfyran! Maken sken som en sol, tänk som det kan gå.

Vi cyklade vidare och hade planerat att ta av åt vänster. För den som inte vet åt vilket håll vägen åt vänster går, så kan jag tala om att den går till Odarslöv.

Men! Ingen väg!! Istället ligger det nya ESS där, väl förskansat bakom galler och med varningsskyltar och det ena med det andra. Det kändes inte som om detta vore en framkomlig väg. Man kände sig faktiskt avgjort oinbjuden.

Maken låter sig dock inte hejdas så lätt, har han bestämt sig för att cykla, och för att cykla till Odarslövs nedlagda kyrka, ja då har han, och då letar man helt sonika upp en annan väg. Ha! Vore detta i en domstolsscen i en amerikansk film så skulle jag här säga att I give you exhibit A, your Honour, men nu är det ju faktiskt inte så, så jag lägger bara in en bild på kyrkan i Odarslöv. Den är lite sliten, lite bedagad och alldeles väldigt stängd.

Nu när vi sett en kyrka så ville vi ju såklart se ett slott också! I all synnerhet som vägen mellan Odarslöv och Igellösa där Svenstorps slott ligger är ljuvligt nedförsbackig och man bara svischar iväg flera kilometer (medan man försöker förtränga tanken att man sen ska uppför så småningom igen). Vi svischade således på och maken blev mäkta imponerad av att hans hare till fru inte bangade för lite fart!

Svenstorp är ett fint slott. Fina slott ska man stanna och fotografera, så då gjorde jag det medan maken väntade tålmodigt. Svenstorp är dessutom ett spännande slott. 1676 när det blodigaste slaget i Sveriges historia stod, nämligen slaget vid Lund så var det så att natten före slaget så övernattade den danske kungen Christian V där. Men vem sov över natten därpå? Jo den svenske segraren, kung Karl XI. Man får väl hoppas att de hann byta lakan däremellan. Nu såg vi inga kungar men däremot en liten knubbig hårfager häst. Faktiskt ännu bättre, tycker jag.

Sen cyklade vi vidare. Vi tittade på fälten och identifierade vete. Sen briljerade jag med att känna igen sockerbetor. Fast sen stötte vi på patrull; kunde det vara korn eller råg? Vi tittade obeslutsamt och kände att vi nog glömt ett eller annat sedan småskolan.

I Håstad cyklade vi lite fel. Det är en sån liten håla att det är märkligt att man kan cykla fel, men vi lyckades med det. Snart var vi på rätt väg igen. Denna rätta väg visade sig tyvärr vara i kraftig motvind och uppför, vilket kändes synnerligen fel, men vi trampade idogt på. Vid Bösmöllan passerade vi Kävlingeån.

Det där var faktiskt de sista bilderna från själva cykelturen, jo för sen började jag bli tämligen trött och svettig, även i hjärnan tror jag, så jag glömde liksom bort att fotografera. Vi cyklade förbi Kävlinge Golfklubb och duckade för bollarna, och sen kom vi till Kävlinge. Då var vi avgjort fikasugna. Där bor systerdottern med make och barn och vi beslöt oss för att hemsöka dem, men tänk, då var de inte hemma! Men om Plan A fallerar, ja då får man ha en plan B, som bestod i att cykla in i centrum och gå på konditori där, vi har ju numera rutin på det. I Kävlinge finns det två kondis. Båda visade sig vara semesterstängda. Alltså, jamen vad är det för sätt!? Dock kom det helt plötsligt en Plan C in i bilden, nämligen en bokaffär som sålde glass. Märklig kombination kan man tycka, men vem är vi att skåda given glass i munnen? Bättre att stoppa glassen i munnen, så det gjorde vi.

Sen cyklade vi vidare; genom Furulund (där de skyltar förfärligt dåligt med cykelvägarna vill jag framhålla), Lackalänga, Vallkärra och sedan ångade vi in på Huligangatan. Svettiga, trötta och något ömma i vissa kroppsdelar, men väldigt nöjda med oss själva. 3,5 mil, då har man rätt att bli lite mör.

Därefter rända maken ut i landet och grävde upp potatis, kokade den, öppnade sillburkar och dukade fram på altanen. En sill-lunch, det satt som en smäck! Det är inte så ofta jag dricker öl, men när man är varm och trött, ja då smakar det gott.

Min trogne lille kompanjon satt och väntade på smulorna från den rike mannens bord. Fast sillsmulor vill han inte ha, däremot gillar han knäckebröd. "Men det ska vara ost kvar" hälsar han. (Bilden ser lite märklig ut, men jag stack bara ner kameran och knäppte av lite på måfå, och då blir det så här).