Vidare, vidare!

Vi var ju absolut inte färdigresta när vi vaknade till en frukost i beskydd av riddarrustningar på Gyllene Uttern. Ånej, vi hade en dag full av aktiviteter framför oss! Först var det ju frukost, som sagt, och det åt vi med omsorg. Därefter såg maken mätt och nöjd ut och förkunnade att dagen var fullproppad med spänannde aktiviteter! Bland annat skulle vi titta på fler gamla motell, mackar och dessutom prova en ny bantningsmetod. Vi kastade oss alltså ut i bilen, fulla av iver att sätta igång med allt detta spännande.

Först stannade vi i Gränna och jag ber här och nu om ursäkt till alla polkagrisfantaster; ja, de är randiga. Ja de är (oftast) röda och vita, men ärligt talat; hur gott är det med polkagrisar? Egentligen? Så nej, vi köpte inga, men promenerade runt och tittade på den lilla staden som är söt och solig.

Sen åkte vi vidare längs Vättern och tittade ut över vattnet. Eftersom jag körde fick vi stanna till så att även jag fick titta, jag är nämligen av den uppfattningen att det är bra om man håller ögonen på vägen i de allra flesta fall när man framför ett fordon.

 Sen, ja sen blev det andlöst spännande! Vi stannade till vid macken som figurerar i Ingmar Bergmans "Smultronstället". Vi tittade anddäktigt och funderade ett tag på att be om autograf, men insåg att det skulle bli svårt. Sen tittade vi på motellet som hör till, Vida Vättern heter det. Det får dock inte vara med på bild (så himla speciellt var det ändå inte tyckte jag lite hädiskt för mig själv, men berätta inte för maken att jag sagt det).

Nästa stopp var Rök och Rökstenen. Förvisso var detta inte 50-tal, men ingen kan neka till att Rökstenen är gammal, så då blev det ändå ett stopp. Och jag får säga att i dessa twittrande, bloggander och instagrammande tider så är det något fantastiskt med att lägga så mycket möda, tid och förmodligen pengar, på att lämna ett budskap till eftervärlden.

Vi tittade på kyrkan också, även om maken fnös "en sån modern kyrka, rena 1800-talet".

Därefter var det dags för den nya bantningsmetoden; vi funderade ut att om den fungerade så skulle vi lansera den brett och tjäna grova pengar. Att den skulle bli populär tvekade vi inte över, hur skulle man inte kunna älska en metod som heter Fikametoden? Planen var alltså att hoppa över lunchen och i stället fika på två 50-talskaféer längs vägen. Tyvärr visade sig metoden inte vara alltför effektiv, så lanseringen får vänta. Men gott var det!

Första fikan tog vi i Väderstad. Befinner man sig i närheten tycker jag gott man kan bege sig till konditoriet där och prova på såväl kardemummabullarna som mandelbullarna.

Sen gick färden vidare. Vi såg fler milstolpar till exempel. Bara för att ta ett exempel i högen av alla fascinerande händelser under dagen (fast i mitt tycke var kardemummabullarna bättre).

Sen tror jag att det möjligtvis var här i trakterna som vi körde lite fel och helt plötsligt inte riktigt visste var vi befann oss. Ända tills jag rådigt, men kanske inte så tidstroget, plockade fram mobilen och kollade på gps:en. Maken såg vemodig ut, men lokaliserade oss sedan på sina egna fina kartblad och vi for vidare. Tills vi i närheten av Mjölby hamnade på en restaurerad del av riksettan! Här fick vi stanna och ta en stämningsbild. Titta på stenläggningen! Titta på solskenet! Ja, jag tror nog att solen alltid skiner på Riksettan, det tror jag.

Nästa stopp blev på Sjögestad motell, 50-tal i sin prydno! Och inte det minsta Hitchcock-aktigt gläder det mig att kunna säga. Nästan så att man förväntade sig Cary Grant komma släntrande och se lite lagom manlig och nonchalant ut.

Vi ville vidare, det var väl ändå som Karin Boye säger att


Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Okej, nu var vi väl ändå mätta efter våra utsvävningar i Väderstad, men törstiga, det var vi. Och vägen, den var mödan värd, och visst var vårt stora äventyr oändligt! Det stora äventyret, det fortsatte till Linköping. Där blev jag lite wild-and-crazy och avvek från färdplanen, jo för jag såg skyltat mot Gamla Linköping, och det lät trevligt! Vilket det också var, så där tillbringade vi några behagliga timmar med att strosa runt bland de gamla husen, hälsa på 1700-talsdamer, titta på den fina hästen (jag gillar verkligen kallblod!) och i största allmänhet ha det bra. Bland annat var vi inne på den gamla banken där vi såg en statuspryl som fick det att vattnas i munnen på maken - voila! en Bleifstiftschärfmaschine. Vi tänkte generat på den lilla pennvässaren i plast som vi har hemma.
Sen var jag också inne i en knyppelaffär och såg med nostalgi de många knyppelpinnarna, det väckte många minnen från när jag var barn och min mamma knypplade spetsar på löpande band.
Sen tittade vi faktiskt på Linköpings Domkyrka också. Den var så stor att den inte rymdes på bild. Sen tittade vi på Folkungastatyn med Folke Filbyter. Den var också stor, men rymdes ändå rätt bra på bild.

Men nu tyckte maken det var länge sedan vi tittade på motell, och vill maken titta på motell, ja då säger jag inte nej. Alltså körde vi till Tallboda och tittade på motell Filbyter. Nu kanske eventuella läsare inte befinner sig så ofta i Tallboda, så därför bjuder jag på bild här, komplett med raggarbil och allt.

Fast sen tyckte vi att det var litet fjuttigt med slott, så vi svängde inom för att titta på Lövstad. Och gjorde just det, tittade på Lövstad. Det var nämligen stängt när vi kom fram så vi fick nöja oss med exteriören. Det gjorde kanske ändå inte så mycket eftersom vi började bli lite småhungriga igen och hade ett nytt fiakstopp inplanerat, nämligen Konditori Broadway i Norrköping. Det hade en fin jukebox och goda kakor, men kändes ändå inte riktigt lika genuint som Väderstad får jag nog säga.

Nu är det faktiskt så att i Norrköping övergav vi Riksettan och gav oss in på Riksfyran, så det får ju faktiskt bli ett helt annat blogginlägg. Man kan ju inte blanda ettor och fyror hur som helst, menar jag. Men jag vill avsluta med att visa Söderköping, när vi övernattade på Söderköpings Brunnshotell. Det behöver man inte göra, tycker jag nog. Jag lät mig nog luras av namnet när vi bokade, men det var ett dyrt hotell av standardaffärshotellsnitt. Så vi tog Karin Boyes råd och bröt upp igen på morgonen därpå. Mot nya mål! Fast först vill jag visa en bild på maken utanför H J Svenssons Kött Fläsk & Matvaruaffär. Förmodligen stod han och begrundade en ny bantningsmetod, när nu fikametoden visade sig ha vissa brister.