Det där med att bli lite gammal

Jag kom hem från jobbet i eftermiddags. Jo, det är slut med fest och gamman, semestertiden är ett minne blott. Men varmt är det fortfarande. Mycket varmt till och med. Min tanke var således "bad!!". Jo för maken och jag har under denna varma sommar utvecklats till, ja kanske inte direkt strandraggare, men i alla fall badankor. Eller möjligen sjökossor - vi är inte så himla graciösa när vi kastar oss i böljan blå.

Men så mullrade åskan... jag tittade på Huliganen. Mullrar åskan, ja då brukar Huliganen bli minst sagt bekymrad. Och en bekymrad Huligan är ingen rolig syn! Fast Huliganen såg helt obekymrad ut.

- Muller?? Känner jag inte till. Såg han ut att tänka.

För det är ju så. Hörseln börjar faktiskt bli sämre, för att inte säga rentut dålig. Och då menar jag inte den selektiva hörseln som väljer att strunta i när matte upphetsat ryter "jamen för-ända-in-i-blåheta-h***!!!". Han hör inte ens när matte öppnar lådan där den Utmärkta Burken Med Frolic finns. När matte kommer hem så ligger hunden obekymrat och sover vidare på altanen. Förr satt han beredd vid ytterdörren så fort mattes cykel svängde in på Huligangatan.

Fast jag håller med om att åska är inget man behöver höra - i all synnerhet som det är bara ett år sedan matte tillbringade en lång natt på badrumsgolvet, sjungandes för en Huligan som gömt sig bakom toastolen när det mullrade i bakgrunden.

Vi avstod således från badet, men åskan blev det inte så mycket av, och vi åt vår kvällsmat. Sen tyckte jag att vi kunde ta en kvällspromenad på St Hans backar, Hussen (alias Maken), Huliganen och jag. Maken och Huliganen hakade på.

Förr, när vi gick på St Hans backar, brukade vi placera Huliganen längst upp på högsta backen och sen gick vi neråt. Och neråt. Och sen ropade vi in! Och då kom Huliganen som skjuten ur en kanon, han hade så brått att han nästan trasslade in alla benen i varandra, trots att de är korta. Nu tänkte vi göra detsamma. Vi gick i den ljumma sommarkvällen. Pratade om ditt. Sen pratade vi om datt. Huliganen gick och snusade i godan ro. Vi traskade längst upp på högsta backen. Vi tittade på Turning Torso i Malmö. Vi tittade på bron till Danmark.Vi tittade på varandra, och sen tittade vi på Huliganen.

- Plats! Vänta! sa vi sen till Huliganen, och gick nerför backen. Rätt lång ner, men inte ända ner, för det kom en massa löst folk traskandes i sommarskymningen. Efter ca 75 meter stannade vi och tittade upp på Huliganen som satt där med spetsat öra (det andra tippade neråt som vanligt) och väntade.

- Hit! ropade jag.

Inget hände. Huliganen var superfokuserad, men väntade lydigt.

- HIT HAMPUS!!! ropade jag igen. Njet. Nada.

Sen viftade jag som en tok och maken viftade också.

- Herregud, de är galna! Men jag är lydig, jag sitter kvar. Jajamen, är man lydig, så är man! tänkte Huliganen och tittade intresserat på oss.

Jag gick närmare och ropade. Sen gick jag ännu närmare och ropade. Och lite till. Huliganen satt kvar.

När jag kom på ca 10-15 meters håll och ropade, ja då hörde Huliganen! "Äntligen en inkallning!" såg man att han tänkte och han kom, kanske inte som skjuten ur en kanon men knatandes i (ganska) god fart.

Lille gubben... Emellanåt får jag knip i hjärtat när jag tänker på att han börjar bli gammal och inte alltid kommer att finnas hos oss. Emellanåt saknar jag till och med den där lille ligisten som for fram som ett torrt skinn och alltid visste bäst själv - tyckte han.

Men det finns något oerhört charmigt hos en gammal hund. Jag är så glad så länge jag får ha honom!

Mattes plutt.

(Bilderna har några år på nacken, den här farten kom vi inte upp i ikväll)