Sommartider, hej hej

 Är man gift med en hallänning ligger det ju nära till hands att citera Gyllene Tider lite nu och då. Och "nu" passar ju väldigt bra med tanke på hur mycket sommar det blivit!

Bara en sån sak som att vi just varit och badat i Lomma - igen! Jodå, bad tre dagar i följd har det blivit för mig och det tillhör väl inte direkt vanligheterna. Lite blåsigt idag, så lite svalt och tandhackande initialt, men skönt!

En annan sak man gärna gör när det är sommar är att äta glass. Både maken och jag gillar glass, vilket jag ser som ett stort plus hos maken. För det är lika gärna han som säger bra saker i stil med "ska vi inte gå till Glasskulturen och köpa oss var sin glass" som att det är jag som gör det. Och man vill ju inte vara den enda i familjen som lätt faller för glassens locktoner.

Där slutar likheten. Jag äter min glass snabbt och effektivt, maken drar ut på njutningen. Men så är det, each to their own och jag njuter lika mycket jag, om än i snabbare takt.

Igår blev det också glass, för igår kom Pyret på ett litet besök efter förskolan. Tyvärr har storasyster feber så det blev bara en dotterdotter som krängde pasta och köttfärsröra här igår. Trots att Pyret åt försvarliga mängder hade hon ändå plats för lite glass - och vem har inte det? Lite glass kan man väl alltid peta i sig? Då berättade vi om hur det är när mormor och morfar äter glass - att mormor alltid kommer först. Pyret höll noga koll på oss, och insåg att morfar han var ändå ganska med i loppet den här gången. Bums iklädde sig Pyret rollen som morfars glasscoach och kom med goda råd! "Ta stora bitar, morfar!" hetsade hon. "Snabba på med chokladen!" fortsatte hon sedan. 

Men mormors glassätarrutin tog ändå ut sin rätt och mormor stod som segrare till sist när stridsdammet lägrat sig. Sist kom Pyret. Men kanske hon ändå var klokast? För då hade hon ju glass kvar när mormor och morfars var slut. Jag tror ändå att morfar behöver träna lite mer, och nu har han ju fått goda råd att ta till sig.

Sen försvann morfar och Pyret in i biblioteket och ägnade sig åt sina saker medan mormor röjde i köket. Mormor log lite när hon såg dem, båda helt och fullt koncentrerade på vad  de höll på med.

Innan Pyret åkte hem igen gjorde hon ett fint kort till storasyster, och jag tror nog att när Grynet ser det fina kortet som föreställer henne med krona på huvudet, ja då kommer hon bums att bli mycket friskare! För när det är sommartider, ja då vill man ju bada och äta glass, inte ligga inne och ha feber.

Trädgårdstider

 Helt plötsligt blev det högsommar. Varma grader i höga tal, sol som skiner i stort sett oavbrutet - ja då är det tid att njuta av sin trädgård. Rentav sova lite i trädgårdssoffan då och då, om vi nu ska vara helt ärliga. Maken och jag - eller om vi ska fortsatta vara sådär ärliga; maken har grävt upp en massa hosta som vi hade i rabatten. Jag gillar hosta, men jag gillar också att ha lite annat, som rosor till exempel. Och nu hade hostan brett ut sig över det presumtiva rosutrymmet så det fanns inget annat att göra än att vara lite brutal. Alltså grävde maken upp en rejäl mängd hosta som vi raskt utlokaliserade till en av grannträdgårdarna som led av en sorglig hostabrist.

Sen åkte vi till Flyinge plantshop och köpte lite plantor. - Vi ska inte ha några rosor! sa jag och hamnade raskt hos - märkligt nog - rosorna. Men jag var ståndaktig. Vi hade ju redan planterat en Queen of Sweden och nu var det annat som skulle planteras. Nävor till exempel. Nävan Rozanne närmare bestämt. "Århundradets perenn" har den utnämnts till och då, då kände jag att min trädgård, den vore inte komplett utan denna näva. Än så länge kanske den inte blommar så rikligt, men snart så! tänker jag trosvisst. Har man "århundradets" som prefix, ja då måste man ju klämma ur sig mer än en liten blomma. En näva till blev det. Pink Penny har flyttat in, och nog är hon pink, alltid.

Några gillenior fick också följa med, men de har visst inte hamnat på bild. 2020 års perenn, är de uppenbarligen och det är ju inte lika storstilat som "århundradets" men ganska bra ändå, eller hur? Dock inte så bra att de hamnat på bild. Än.

Rosen vi planterade för ett litet tag sedan, den har jag gått och bevakat som en äggsjuk höna. Den verkade trivas, jodå. Men blomning? Flera knoppar syntes och igår så blev det ändå en blomma! "Fin!" tänkte jag och tog ett foto, men lite besviken var jag nog ändå, för inte var det riktigt så här jag tänkt mig min Queen of Sweden. Lite fjuttigt?

Men tji fick jag, för imorse såg drottningen ut så här. Precis så ljuvt som man tänker sig en drottning. Nu är det ju i och för sig drottning Kristina som avses, och jag vet väl inte direkt hur ljuv hon var - man hennes ros, den är det!

Fast nu var det ju ändå så att alldeles roslös kom jag inte hem från vårt senaste besök i Flyinge. Precis vid utgången stod det små fina rosor... och då kände jag att "näe, det går bara inte, en sån måste få följa med hem". Ett klokt beslut - för se så fint den matchar min stickning.

Premiären

 Igår var det ju midsommarafton - följer man med på sociala medier så översköljdes man av bilder på folk och fä med blomsterkransar som tillönskade en glad midsommar. Det är ju trevligt, och det var precis vad vi fick. Solig, varm och fridfull. Inga oönskade regnskurar. Inga blåfrusna ben. Ingen brist på jordgubbar. Det är man ju inte direkt van vid, men vi hade ju en liten gäst som firade för första gången i sitt liv, och hon kanske tror att det alltid är så här det är?

Märkligt nog så var motivet på nästan alla foton jag tog igår på denna lilla gäst. Maken? Inte ett enda. Syrran? Jo, men kanske mest som birollsinnehavare. Sill och grillat och sånt? Man kan tro att vi åt havregrynsgröt, för inget av detta syns på bild. Inte Pimmsen heller, men tro mig, det blev Pimms o'clock igår också.

Det är nog ändå inte så konstigt, för när det kommer en liten, liten gäst som är så här söt, ja då kommer ju det mesta annat ur fokus.

Lilla Enya firade ju midsommar som om hon aldrig gjort något annat; hon åkte ryggsäck, hon satt i soffan med tant Indy, gosade lite med moster som blev alldeles mjuk i knäna av att ha en sån liten en i sagda knä, hon spankulerade runt på gräset och upptäckte världen. Däremot tiggde hon inte, vilket man inte kan säga om de andra voffsen. Det är en cool liten vovve, det här! Det ska bli så roligt att se vad det blir av henne när hon blir stor. Eller, "stor", det får man ju förstå är relativt. Något i Grand Danois-väg blir det aldrig - och det är väl bäst så?

När vi hade klämt i oss Pimms och sillmacka och grillat och var alldeles väldigt mätta, ja då gick vi upp i lägenheten och åt lite pinocciotårta med jordgubbar. Det var nådastöten. Sen var alla alldeles ännu mer väldigt mätta och trötta och så småningom tog syrran taxi hem med sina fyrbeningar, Loppan och jag löpte runt kvarteret för kvällskiss och sen var det dags för en dejt med John Blund. Inga blommor under kudden, jag har redan den man jag vill ha, så det så. Men nog kunde man drömma lite om små fluffiga valpar och söta barnbarn med fina kransar. Två av dem fick vi foto på, och den tredje lilla såg vi på WhatsApp - man fick vara snabb för Kickan estimerade inte direkt att ha en rabatt i huvudet.

Men det här, det blir en midsommar att minnas!

Det där med stickning

Det har varit lite konstigt på sistone. Jag har förvisso stickat, men inte riktigt med samma glöd i blicken. Lite av det som jag lärt mig på sociala medier kallas "knitting mojo" tycks, i likhet med Elvis, ha left the building.

Men så händer det saker. Man åker till Hemslöjden i Landskrona för att titta på en fair isle-utställning, och att vara omgiven av shetlandsgarn, ja det får det ju att spritta lite i sticklusten. Och visst fick några nystan av Jamieson & Smith följa med hem, mest för att man kan inte låta bli och vantar ska man ju alltid sticka. Jag tittade förvisso på ett kit med garn till en lagom necessär också. Alltid bra att ha att ha sina stickpryttlar i, men när själva kitet kostar 445 kronor och mönstret inte ingår utan då får man köpa en bok till. På rea. Där reapriset är 480 kr, ja då tappade jag lusten på det. Garn har jag hemma. Mönstret kan jag fiffla ihop själv från när jag stickade min Fetlarscarf, så tack, men nejtack.

Men så snavade vi över ett annat garn. Ett som jag inte sett tidigare. Raumas Alpakka-Lin. Och tänk, då slog sticklusten till så det bara tjongade! Så hem kom garn till kofta och ett mönsterhäfte (till ett mycket rimligare pris) och nu förvånar jag mig själv med att sticka en fluffig kofta. Alltså, jag vet att det varit väldigt trendigt de senaste åren att sticka med mohair - det är fluff hit och fluff dit så man känner hur det killar i näsan bara av att se bilderna. Var man ung på 80-talet så har man stickat sin beskärda del av mohairtröjor och koftor och jag har väl lite sarkastiskt sagt att "nä minsann, det tänker jag inte sticka i. Ren ull ska de va' och inget annat!".

Men ja. Nu sitter jag där och är ganska nöjd (och lite luddig på jeansen, för jo, luddar, det gör det). Man kan kalla mig velig. Eller också kan man se det som att man har ett öppet sinnelag.

En annan sak som fått mig att inse att jo, men det är väl klart att jag ska sticka!, det är att få en bild på Kickan som här sportar en sommarbody som farmor stickat. Och har man tre fina barnbarn, ja då har man ju alltid objekt att sticka till. Jag tror nog att den där mojon har flyttat in igen. 

(edit: jodå, jag vet ju att mohair är ull det med - men för mig är ull det där lite härligt riviga av fårvariant. Sorry alla angoragetter och lamor och det ena med det andra - ni producerar också ljuvligt garn, men särskilt fåraktigt är det inte).

Med sommaren i sikte

Nu känns det som att sommaren ändå är på ingång efter en ganska sval inledning. Jag kanske får äta upp mina ord, men någon gång får man vara djärv och kasta sig i på den djupa sidan. Så låt oss tro det - att det kommer att vara sommarvarmt och soligt ett tag nu. Kanske bäst att lägga till ett "lagom" för säkerhets skull, jag vill inte ha några överdrivet varma grader. Just sayin'.

Men visst är det härligt att vara ute och blicka ut över fälten, höra lärkorna och ta en stilla utefika. Obs! Jag tror det lärkor, men det kan ha varit något annat som kvintilerade uppe i skyn. Somrigt var det i alla fall.

Sen åker man hem och plockar en sommarbukett i trädgården. Pion, nepeta och kirskål. Det finns ju ändå något litet försonande med kirskål när den blommar, men säkrast att rycka av den innan den fröar av sig. Win-win när det är som bäst.

Nu kan man ju undra vad ett julbroderi har i ett sommarinlägg att göra? Men jag är inte dum. Jag inser att om jag ska ha minsta chans att ha min Christmas Rose färdig till jul så gäller det att brodera små granar och och julrosor nu, inte i november/december precis. Nu är det strax dags att brodera årtalet som ska stå vid julrosen under huset. Och nu funderar jag på om jag ska vara djärv nog att brodera dit "2022" - eller om jag ska vara försiktig och dra till med "2023"? Hmm... fast nu var det ju det där med att vara lite djärv och våga.... OK! 2022 får det bli!

Det närmar sig midsommar

 ...och då vill man ju vara lite fin. Trots att man vet att midsommar ofta innebär regn, alltför få grader och behov av ylletröja så hyser man ju ändå den där drömmen om dans på bryggan, barbent och med fluffigt och nyfixat hår. Själv har jag bokat tid på torsdag. Förvisso kommer jag inte att vara i närheten av minsta lilla brygga, men syrran, Poppy och lilla Enya kommer och då vill man ju vara lite fräsig i barret.

Under senare år har ju Lund, säkert i likhet med många andra städer, tryfferats med frisörer i vartenda hörn. Det är tydligen det, i kombination med apotek i massor och caféer som skryter med den finaste kaffeblandningen som mänskligheten skådat, som ska få innerstäderna att leva. Missförstå mig rätt, jag gillar ju också att kunna gå och fika, att kunna köpa mig ett plåster när så behövs och att bli lite tillfluffad å huvudets vägnar - men lite mer variation kan man väl ändå önska sig? Lite fler garnaffärer till exempel?

Fast nu vimsar jag visst iväg. För det är ju inte bara jag som känner det där behovet av att fixa frisyren nu när det drar ihop sig till helg.  Tålmodigt stod de där och väntade. Jag vet inte om det var rakning eller hårpomada de tänkt sig.

Så det är kanske inte så dumt ändå, att det finns gott om barberare. Änderna i såväl Botan som i Stadsparksdammen kommer att blända alla med sin välkoafferade framtoning till midsommar.

Att ha efterlängtat besök

Det var ett tag sedan Grynet och Pyret sov över, men nu, nu var det äntligen dags! Morfar och jag, för att inte tala om Loppan, var jättepeppade på att få övernattningsgäster. Självklart sken solen när de kom, för det är väl klart att även solen blir på gott humör när man får finbesök!

Alltså kunde vi fika ute i trädgården. Flickorna hade med sig nonstop-kakor och nutellabollar som de bakat alldeles själva, förutom att mamma hade fått sköta ugnen. Det är ju alltid bra att ha en handräckning i köket. Pyret hade mycket att berätta - det är liksom aldrig tyst när man har flickorna i sällskap. Det gäller att ha simultankapacitet när de lägger ut texten - ofta om olika saker och lika ofta precis samtidigt. Då kan en mormor bli lite lätt förvirrad, men så är det när hjärnsynapserna inte är så ungdomliga längre.

När man fikat med så goda kakor, ja då får man ju massor av energi! Flickorna gungade så att håret vajade och mormor tittade på och tänkte tillbaka på tiden när de satt i en babygunga och mormor fick skjuta fart - det behövs liksom inte längre.

Efter gungorna fanns det massor av energi kvar, så då blev det lite studsmatta och sen ville Pyret att mormor skulle fotografera när hon hoppade ner från studsmattan - inte det lättaste att hinna med ett sånt litet kvicksilver men det gick till sist. Sen gick Pyret och jag och köpte glass. Grynet, som är en riktig bokmal, stannade hemma med morfar och läste böcker, om olika ämnen, men lika nöjda båda två. När vi satt på en bänk och åt våra glassar kom en tant som plockade tomburkar ur papperskorgen. 

- Mormor, vad gör hon? undrade Pyret då och jag förklarade att en del människor plockar tomburkar och tomflaskor och pantar dem och det är ju bra för miljön med återvinning. Då tyckte Pyret att vi kunde gå hem och hämta en plastkasse och också gå runt och plocka tomburkar ur papperskorgen. Men i stället vinkade vi farväl till tanten och gick hem till storasyster, morfar och Loppan, för det började så smått dra ihop sig till kvällsmat. 

Morfar grillade korv nere i trädgården, och det tyckte alla var en god idé, även Loppan som levde i tron att en del korv var till henne. Och det kan väl hända att hon fick smaka lite korv, när alla andra hade det så mysigt så vore det väl orättvist om hon fick hålla sig till torra kulor? Nere i trädgården får Loppan sitta i soffan och det tycker hon är en väldigt bra grej. Sen läste dessutom Grynet en Bamsetidning för henne, så Loppan, hon hade en helkväll!

Så småningom var det ändå dags att dra sig uppåt. Hoppa i pyjamas, borsta tänder, läsa godnattsaga och gå och lägga sig. Ja, det vill säga, mormor och Pyret somnade väl vid halv tio, men Grynet som är en lika stor nattuggla som morfar höll honom sällskap och tittade på Formel 1. Men sen, sen somnade Grynet och morfar med och vi sov alla tills det var morgon igen - och då, då regnade det! Loppan och jag tog en blöt promenad i Botan, och sen, när alla ätit frukost och pysslat och läst tidningen, ja då knallade vi bort till Kulturen och Pippilekutställningen. 

Vi klappade lilla Gubben, lekte i Godisaffären (med riktigt godis! - tyvärr inlåst bakom glas), flickorna bakade pepparkakor och bjöd morfar och lekte i Villa Villekulla och hade det allmänt väldigt roligt! Så roligt att det är svårt att få taget några skarpa bilder för de är liksom hela tiden på språng.

Typ såhär. Men man känner ju känslan, det gör man onekligen.

Väldigt rara pirater, man hade nog vågat möta dem på det villande havet någonstans. Jag tror ju inte hade de hade kölhalat en, eller tvingat en att gå på plankan.

Sen var det dags att gå hem, för mamma och pappa skulle ju komma och äta lunch. Köttbullar och jordgubbs-och rabarberpaj skulle det bli, och det slank ner med god aptit hos alla, ja det vill säga, flickorna gillar inte rabarber så de hoppade över den biten och nöjde sig med jordgubbar och glass. Det tycker mormor är lite konstigt, för mormor gillar rabarber, men smaken är ju olika, det inser mormor med. Och då blir det ju mer rabarber till mormor. Loppan fick inga köttbullar och det tyckte hon väl var lite småsnålt. 

Så småningom var det ändå dags för flickorna att åka hem. Det blev tyst och stilla här hemma, men mormor hade ändå sin fina teckning att titta på. Den hon fått av Pyret. 

- Åh du har ritat av Loppan! sa jag förtjust och tänkte att Pyret hade minsann fångat Loppan på pricken! Då tittade Pyret strängt på mormor och sa - Det är faktiskt en häst!

Hoppsan. Men en himla fin teckning är det, det ser man ju tydligt.

Det kan aldrig bli för mycket hundar

 Alla som känner mig vet att jag har en synnerligen soft spot för hundar. Mitt hundliv började ganska sent, men slog till med full kraft när jag äntligen Såg Ljuset.

Senaste veckan har därför varit mycket bra ur hundsynpunkt; vi har till exempel passat Dennis, vars lillmatte skulle ha studentmottagning. Och eftersom Dennis är av samma skrot och korn som Loppan, dvs  lika social, så kunde han kanske ha tagit över lite väl mycket... alltså fick han hänga med oss ett tag. 

Det gick mycket bra, de gillar varandra! Emellanåt gick det böljegång i mattorna, men sen tog de det lugnt ett tag innan leklusten slog till igen.

En annan dag fräser vi runt i Snärjet med Sally och Lisa - en härlig förmiddag. Där jag tog ett (1) foto och det var ju lite snålt, det inser man, men nu är det så dags att göra något åt det. Det var i alla fall ett mer foto än det blev från förmiddagspromenaden med de långbenta aussieflickorna, för då pratade mattarna så mycket att det blev inga foton alls! Så kan det gå.

Fast sen träffade vi ju Rebell - en rödhårig yngling som tyckte att Loppan, det är en tjusig tjej! Och det har han ju onekligen rätt i. Hormonerna svallade, i alla fall hos Rebell, men Loppan tyckte nog att han var lite i yngsta laget. Rar, men kanske inte riktigt het, så att säga. - Gå och kamma dig, lille vän, tror jag hon tänkte.

Men nu är det ju faktiskt, trots att alla dessa hundar är synnerligen rara, inte det som är det mest hjärtknipande hundmötet denna veckan. Ånej.

Syrrans lilla Poppy har ju varit hos sin uppfödare och fått en hel drös med valpar. Inte mindre än fem. Syrran, som är Poppys fodervärd, längtade såklart tills att Poppy skulle komma hem igen. Alla valparna hade fått hem och syrran har ju alltid med stor emfas sagt att "nej, någon valp det ska jag aldrig ha!" - hon passade nämligen Loppan en vecka när Loppan var valp. Och Loppan i valpstadiet, det var en handfull, kan man nog lugnt säga. En rar och gullig handfull, men icke desto mindre.

Men så var det ju den allra lilla minsta tiken - hon som skulle till Danmark och bli avelstik där... och hon som nog blev lite för liten för att göra sig i utställningsringen... trots sin oerhörda gullighet...

Och ja, man är väl inte sämre än man kan ändra sig, tänkte syrran och slog raskt till! Livligt påhejad av mig som tycker att sådana där spontaninköp av djur, det är liksom själva grejen. Och man får ju också medge att det är mer rimligt att spontanköpa en liten phalènetik än ett helt sto som jag själv gjorde en gång.

Idag kom Poppy hem. Och Enya. Och... jodå, en liten valp till. Men hon är bara tillfälligtvis hos syrran och det är kanske bäst. Jag var vidtalad att hjälpa till att ta emot, och ingen kan påstå att jag var svårövertalad - avstå från valpgos? Skulle inte tro det!

Syrran hade förberett allt så fint och bra - det fanns en valphage till exempel, med mjuk filt och matskålar och leksak och inhägnad av kompostgaller. Himla bra.

Ja om man nu inte är utbrytardrottning, såklart! Mamma Poppy fick tala allvar med rymlingen. 

Det är gott gry i valparna. Kolla bara på den busiga blicken i ögonen! Det här, det kommer att bli jättebra.

Inte undra på att syrran ser väldigt nöjd ut - och tänk så roligt att äntligen få träffa Poppy igen! Och få gulla med valp - ja när de inte var på rymmen förstås. Men det är nog en rasande tur att alla valparna har fått sina framtida hem nu. För jag ska inte ha en valp... så det är bäst att det inte finns utrymme för spontanshoppning av valp här.