Död åt Kajsa Kavat!

Strålande sol och 10 friska minusgrader, det är vad jag tittar ut på nu.

Och med "tittar ut på" så ska man ju förstå att det är genom lite lätt anlupna fönster. Det gör ju inte så mycket, det är inte mina fönster så att de inte är gnistrande rena rycker jag bara lite lätt på axlarna åt.

Men det finns ju andra fönster. Fönster i självaste hemmet. Detta hem där jag med fara för liv och lem stod uppspetad på stege i söndags och bytte till julgardiner i kök och matsal. Jag kastade en blick på de fönster som är så långt från gnistrande som tänkas kan och kände hur det ryckte i husmorsgenen; jag borde nog putsa dem innan julgardinerna draperades kring huliganfönsterna. Fast äsch, det var ju mulet så inte syntes det oputsade tillståndet så himla bra? tänkte jag lättsinnigt vidare.

Men idag är det som sagt soligt. Klart, soligt och ett väldigt oputsade-fönster-avslöjande väder.

Nu sitter jag här och tänker på varför jag tycker detta är lite förargligt?

Lägger maken någon energi på att grubbla på fönsterna, oputsade eller ej? Skulle inte tro det.
Lägger Huliganen någon tid på att grubbla på detta? "Fönster?" skulle han förmodligen lite förstrött säga och sen gå ut och pinka på närmsta uppstickande föremål.

Så var kommer min fönsterputsarvånda ifrån frågade jag mig. Sen slog det mig! Det  hela är ju Astrid Lindgrens fel, och närmare bestämt Kajsa Kavat!! Kommer ni ihåg detta vidriga barn?

Liten fattig, välartad flicka som levde med sin lika fattiga och välartade mormor. Mormor som sålde karameller på torget men som blev sjuk strax före jul. Vad gör då denna onaturliga och beskäftiga unge? Hon fejar och putsar och städar och säljer karameller så att präktigheten står som en osande aura omkring henne. Och när mormor då lite lättsinnigt säger att julgardinerna, de kan man väl hänga upp utan att putsa fönsterna, nu för en gångs skull.... ja då säger detta gräsliga barn att det kan man visst inte och sen putsar hon fönsterna såklart. Säkerligen städade hon garderoberna också. Och putsade silver, bonade golv, friserade katten och sopade taket. Är det konstigt att man får lust att sparka henne på smalbenen?

Och där, där lades grunden till detta julstädningsok som ligger som en tyngd på en späda axlar. Utan Kajsa Kavat kunde vi alla lättsinnigt se julefröjderna an.

Om gäss och grisar och hundar - ett djurinlägg helt enkelt

Igår var det lördag. Då hade vi bestämt att ha gåsmiddag tillsammans med den förträffliga Ellenfamiljen. Eftersom vi av naturen är tämligen bekväma typer bestämde vi dessutom att de skulle få laga maten själva. Sagt och gjort, Ellenfamiljen dök upp och vi kikade alla (som ingen av oss lagat gås förut) på fågelskrället där det låg och väntade på att fyllas och kryddas och stekas.

- Det var en ful rackare! sa Ellenmamman utan att ta minsta hänsyn till gåsens känslor.

Ellenbebisen struntade i gåsen, utan tittade i stället förtjust på Huliganen och sa upplysande: "Gris!"

- Nej det är ingen gris, det är en hund, sa Ellenmamman på sitt mest pedagogiska vis då. - Kan du säga 'hund'?

Så lätt lät sig Ellenbebisen inte luras, ånej. Hon tittade åter på Huliganen och sa sedan bestämt "Gris!!!!" igen. (Ska vi vara riktigt ärliga så sa hon kanske snarare "Gis", men vem bryr sig om ett eller annat R?)

Ellenmamman gav slaget förlorat och försökte sedan få dottern att säga "mamma".

- Pappappapp svarade dottern.
- Nej "mmmaaaammmmmaaaa" ljudade Ellenmamman så att gomseglet gick i spinn.

Ellenbebisen funderade. Kunde det ligga något i detta mmmm:ande? Sedan beslöt hon sig och avgjorde diskussionen med ett "ppppaaappppaa".

Då övergick Ellenmamman till att göra jordärtskockssoppa (svartsoppa tänkte vi verkligen inte äta, ånej), Maken strimlade rödkål och kokte i vin med stjärnanis, kanel, lagerblad och en massa annat, Ellenpappan fyllde och sydde igen gås som om han aldrig gjort något annat och själv rantade jag runt och var mest i vägen. Huliganen var också mest i vägen, för han ville liksom också vara med i gåsens närhet. Säkert hyste han dolska planer på någon liten räd.

Och sen,  ja sen åt vi. Och gåsen, den må ha varit ful, men den blev vansinnigt god, och vi åt och vi åt och vi åt. Jordärtskockssoppa, gås med alla tillbehör och sedan äpplekaka. Och när vi inte åt, ja då drack vi en Beaune Premier Cru 2002 från Chateau de Meursault. Den var faktiskt inte det minsta rälig, den heller.

Och jo, visst blev det lite gås till gris... förlåt HUNDEN också. Fattas bara annat.

Nu är det vinter

... och då ska man ha mössa på, det sa alltid min mamma. Och trots att hon varit död i många år, så lyder  vi alla henne fortfarande. Ja hennes inflytande sträcker sig inte bara över oss, utan även ut i naturen.

Som sagt: alla har mössa. Utom vissa - som alltid gör som de själva vill!

Trägen vinner

Ha! Igår lyckades jag locka upp Huliganen i soffan. Tillräckligt länge för att hinna med lite magkli, lite klappande och lite mys. Åtminstone mös jag.

Maken såg lätt tveksam ut, men medgav artigt på förfrågan att jo, han hade visst i ett svagt ögonblick hållit med om att Huliganen kan få vara i soffan på en filt.

- Just det! svarade jag nöjt.

Förvisso hoppade hunden ner efter en liten stund, men man kan nog klicka in det här, det tror jag bestämt.

High five, Huliganen! We did it again!

Kemiska substanser

... kan vara bra att ha. Nu har Huliganen ätit smärtstillande i en knapp vecka och nu är det drag under tassarna vill jag lova!

Jag tänkte kanske inte så mycket på hur lugnare han blev, hur tröttare han blev när det gick så gradvis - men nu, nu är det full rulle därhemma igen, han far fram som en tornado så att mattorna ligger i skrynkliga högar efter honom, han vill göra saker. Hela tiden. Ju fortare desto bättre, inte ska matte sitta där och häcka i soffan, inte.

Igår körde vi därför ett lite lydnadspass. "Lydnad, hurra!!" jublade Huliganen och utförde alla moment samtidigt och med stor frenesi. Dessutom bjöd han på ljudeffekter som fick fönsterrutorna att skallra. Nu tror jag inte att det var direkt tävlingsmässigt, poängen hade nog inte haglat över oss. Vilket de ju i och för sig inte heller gjorde, då på den tiden när jag fortfarande var naiv/korkad/insiktslös/hjärndöd nog att tro på en lydnadskarriär för oss.

Men kreativiteten, den var desto större; kan man simultant "krypa" medelst små jämfota kaninskutt, göra ligg-å-sitt-å-ligg-å samtidigt som man viftar med en tass och tjoar lyckligt, ja tycker jag att man kan få stilpoäng. Huliganen, han sket nog i stilpoäng utan föredrog en eller annan frolic.

Imorse när vi kom ut på morgonpromenaden var världen ny. Vit och ny.

- Snö!!! jublade Huliganen och sprang runt hela morgonrundan. Ja när han inte åkte kana förstås, för det är också ohemult roligt uppenbarligen. Vi klockade in ett snyggt personbästa på rundan, klampade sedan in och hojtade till maken att han skulle varit med, en sån härlig morgon! Maken drog täcket över huvudet och såg alls inte övertygad ut om morgonens förträfflighet, men vi tröstade honom med att han skulle också få njuta av den. När han gick ut och skottade, till exempel.

Det är underbart att se hunden så pigg och alert. Möjligen kanske inte klockan 05.20 när han stod och stampade vid sängen och väste "gå upp matte! Nu ska vi ut!".

Är hunden korkad? Obstinat?

Det har nog framgått att Huliganen är en ogenerat bortskämd hund. Vi har dock hållit på någon liten princip - hunden får ej vara i sängen (utom nyårsafton), ej heller får han vara i soffan. I alla fall inte om husse såg det.

Men så häromveckan så var vi hos sonen på besök. Sonen har en sån där soffa som är som en smärre ocean, man får liksom kasta sig upp med ett pantersprång och sen ligga uthälld som en sybaritisk kejsare av mer depraverat snitt. Eftersom sonen är en hygglig figur fick även Huliganen leka soffsybarit och vi kliade och klappade och gosade (och hårade ner).

Detta såg maken. Och eftersom maken också är en hygglig prick (som druckit ett par glas vin) så sa han storsint att "Huliganen kan väl även få vara i vår soffa om vi har en filt som han får ligga på".

Finemang! tänkte jag och såg framför mig hur jag och Huliganen skulle mysa ihop framför tv:n.

När vi kom hem applicerade jag således en filt och klappade inbjudande på soffan. Huliganen tittade oförstående på mig. - Hopp opp lille vän, flöjtade jag då. Hunden glodde ännu mer misstroget och la sig på mattan.

Sen har jag ihärdigt försökt - med samma klena resultat. Helt plötsligt har hundskrället uppvisat ett onaturligt väluppfostrat drag och säger självbelåtet "nej jag får inte vara i soffan här hemma, jag stannar här på mattan".

I fredags när vi kom hem från veterinären och han var rätt så ynklig så tänkte jag att nu SKA hunden vara i soffan och mysa, så det så! Så jag lyfte med handkraft upp honom och placerade honom i ett inbjudande hörn. Huliganen satt käpprätt och stirrade misantropiskt framför sig. Han såg inte alls ut att mysa och efter två minuter hoppade han resolut ner och kurade belåtet ihop sig på mattan.

I helgen köpte jag också en ny dyna åt honom för att han ska ligga lite mjukare. Vad gör hunden? Först försöker han mörda dynan, och när han itne får det så tappar han totalt intresset och lägger sig bredvid. Mutar jag honom med frolic så kan han i  nåd ligga där en stund.

Hur svårt ska det vara att skämma bort en hund egentligen?!

Skånsk vinter

Det är ju inte direkt så att skidan, den slinter.

Puh!

Nu kan man andas ut, nu hörs åter tassandet av fyra små huligantassar på hemmets golv.

Ja faktum är att det har hörts en stund. Egentligen skulle jag hämtat honom kvart över två, men redan kvart i tolv ringde de från veterinären. Jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hörde en glad veterinärröst som sa att "Hampus mår bra, men vill väldigt gärna komma hem nu!"

Och då - då hörde jag det - ett ihärdigt litet västgötaskällande i bakgrunden, ett som sa "va' är det här för sätt, någon har satt mig i bur?! Släpp ut mig för bövelen!". Det var som ljuv musik i mina öron, men förmodligen var de inte så musikaliska hos veterinären för de ville nog slippa gapandet...

- Jag kommer! sa jag och övergav raskt arbetsplatsen - herregud, vem vill sitta där och gneta när en liten västgötaspets kallar?

Jag kom, jag betalade, hämtade ut medikamenter och sen! Sen hämtades en liten, men naggande god herre. OK, han må ha varit lite vinglig på benen, men med god fart kastade han sig mot sin matte och förkunnade så att ingen kunde undgå att höra att "kom nu, nu drar vi!". Och då gjorde vi det.

Han har varit lite okarakteristiskt dämpad, lite vinglig, lite trött - men han är hemma! Nu har han fått värkmedicin mot sin artros, medel mot kliiga tassar och dessutom fått rensat garnityret samt dessutom blivit av med en gadd. Det visade sig att han bitit av en tand, så den rök. Det som var kvar, alltså.

Nu ska här firas fredagskväll, med en gapig liten Huligan där han hör hemma - hos mig!

Om mod

Jag anser mig vara en åtminstone genomsnittligt modig person. I vissa lägen rentav rysligt modig. Detta gäller dock inte högst upp i en slalombacke, där jag raskt omvandlas till en knäskakande fjolla med dödsångest i blicken. Inte heller med annat som inbegriper fart. Och balans. Och fart.

Sa jag 'fart'?

Men annars så; jag tampas med de flesta av tillvarons förtretligheter utan att darra på manschetterna. Ni skulle bara höra när jag vägrar vika ner mig för revisorerna till exempel.

Hypokondrisk är jag nog inte heller så värst. Om man bortser från att jag blir ljusviolettsmutsgul i ansiktet och börjar hyperventilera så fort någon nämner ordet gastroskopi. Min fasta övertygelse är att varje människa har ett visst mått gastroskopier att genomlida i sitt liv och att jag har fått min beskärda del med råge.

Men annars så; stick mig med nålar. Skär i mig med skalpeller. Tryck ner slangar genom näsan. Ge mig rälig medicin. Kör en potatisskalare genom handen (det har hänt, tro mig). Allt tar jag med upphöjt lugn.

Men inte nu. Inte när det är Huliganen som ska till veterinären och sövas. Tassar ska kontrolleras noga. Tandsten ska rensas, nu när han då ändå blir medgörlig och lätthanterlig så att säga.

Detta tar jag inte med jämnmod. Jag förvandlas till en superhundhypokondrisk matte som oroar sig för att vovven inte ska vakna upp till sitt vanliga gapiga och underbara jag.

Om en halvtimme ska vi vara där. Och jag har redan börjat hyperventilera.

Huliganen? Han tar det med knusende ro, mest förgrymmad är han över den uteblivna frukosten och, värst av allt, den uteblivna ostskivan som är den dagliga tilldelningen.

Tumhållning önskas! Så att mina nerver överlever det här, menar jag.

Att resa civiliserat

I helgen var vi ju i Skottland och hälsade på dottern. Väldigt trevligt och oenkligen är det smidigt att på drygt 6 timmar förflytta sig från det skånskaste av landskap till det mest kiltbeklädda av länder. Så jo, att flyga, det har sina poänger. Men är det civiliserat? Att stå i köer. För att checka in, för att gå igenom säkerhetskontroll, för att - trots att man ordentligt avklätt sig såväl klocka som skärp - genomkännas på det mest närgångna sätt, för att passkontrolleras och sen för att passera nålsögat boardingen. Sen ska man vänta igen. På att komma av planet. På väskan. På tåget. Man känner sig som ett får i en fårskock som föses än hit, än dit. Trångt är det också trots att jag ju ändå är en männsika av en inte alltför imponerande längd utan snarare tvärtom.

Då rinner tålamodet (som aldrig varit av en särskilt överflödande natur eller ens ett framträdande karaktärsdrag hos mig) ut och jag utbrister irriterat "tacka vet jag att åka tåg! Det är ett civiliserat sätt att resa! Man kliver ombord, sätter sig på sin plats, läser lite, sover lite, och sen så är man framme".

Jag begär inte mycket, jag begär inte restaurangvagnar med vita dukar, egna kupéer med sammetsröda soffor (jojo, man har väl läst sin Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie). Men att få bara få färdas fram genom landskapet i all fridfullhet, få skåda frostiga åkrar och sjöar med isskorpa på, det räcker så bra för att göra mig nöjd.

Alltså var det ju då en välgärning att jag idag skulle ta tåget till Stockholm för att förljuva tillvaron med ett möte. Tåget upp - inga problem. Frukost serverades, jobb hann jobbas undan och jag spottades ut på Stockholms Central i alldeles lagom tid.

Sen var det ju då dags att åka hem. SJ gick ut lite löst med 10 minuters försening. Sen försvann tåget från monitorn och en skrovlig och ohörbar röst hördes i högtalaren. Rösten muttrade något om tåget mot Malmö och alla kastade sig iväg till SJ-butiken. Jag greps av flockinstinkten och kastade mig också iväg. Efter att ha trampat på 14 olika tår och blivit knuffad 27 gånger i ryggen blev jag tilldelad en värdekupong och upplystes om att tåget var ytterligare försenat.

Sen var det försenat lite till.
Och lite till.
Sen skulle det komma.
... men nähä. Inte det.

Men sen! Sen kom det! Heureka! Lycksaligheten spred sig över menigheten och vi traskade snällt upp på tåget och tänkte att nu, nu var vi äntligen på väg hem. Och det var vi också. Ända till Katrineholm kom vi, och det var ju himlans bra, om man nu bara ville dit. Fast nu ville man ju lite längre. Det ville inte SJ.

SJ ville inte heller bestå med någon belysning eftersom elfel uppkommit.

Och sålulnda kommer det sig att jag nu, istället för att sitta hemma hos maken och äta hans hemlagade paj och klia Huliganen bakom örat sitter på ett tåg som rusar fram genom mörkret någonstans strax söder om Alvesta.

Jag hoppas innerligt att det fortsätter att rusa fram. Åtminstone till Lund.

Nu har jag vidgat mina vyer

Det bör man ju göra sägs det. Inte bara köra på i gamla hjulspår, jobbajobbajobb... hundenhundenhunden...lite vinåmatåvinåmat....rosor...yadayadayada. Så kan man ju inte ha det! Nej, här behövde banas jungfrulig mark, här behövdes vidgas vyer och ges sig ut på nya äventyr.

Således beslöt denna dådkraftiga kvinna att gå på fotboll. Ja alltså, ska jag vara skrupulöst och petnoga ärlig så var det ju inte min idé. Snarare makens och sonens. Men eftersom jag är en sån där öppen och gränslös person så hakade jag ju på. Och skulle jag lida...äääähhh... gå på fotboll menar jag, ja då skulle minsann dottern också det.

För att börja från början så skulle alltså Huliganfamiljen (- 1 st Huligan) åka till det vilda landet Skottland för att hälsa på kemistiska dottern. Denna begivenhet skulle alltså förgyllas av lite fotboll. Närmare bestämt Glasgow Rangers mot Aberdeen. Medge att det pirrar lite i magen nu!

Sagt och gjort, vi hejdade alltså en taxi och sa hurtigt "min bäste droskchaufför, kör oss bums till Ibrox-stadium, fast släpp först av oss på en trevlig pub därstädes". Dvs vi lät dottern, som behärskar det vilda inhemska tungomålet stå för själva instruktionerna.

Chauffören tittade tveksamt på Huliganfamiljen och lät sedan förstå att det fanns nog inte så många trevliga pubar där i området som passade för en välartad skånsk familj, men han släppte välvilligt av oss vid ett hotell där fansen samlades i stora horder före matchen.

Vi inmundigade en eller annan öl och en eller annan irländsk cider. Något bekymrade blev ju jag och dottern när det visade sig att vi båda var iförda gröna tröjor - en avgjord fadäs i det blåaste blåa av Rangersland. Grönt - det är ju Celtic det. Inte bra. Men vi såg väl så menlösa och beskedliga ut att det hela ändå avlöpte väl.

Sen traskade vi och 49 996 andra personer till stadium och parkerade oss på anvisad plats. Och det vill jag bara ha sagt, att jag har minsann varit på fotboll förr, jojomensan. Halmia någon gång på 70-talet. Inte var det några 50 000 åskådare där, itne. Och inte sjöngs det så högljutt och tjoades så frejdigt.

Vi insåg att här, här gällde det att heja på Rangers. Aberdeens anhängare satt nämligen i en hörna för sig, väl bevakade. Nog för att de lät de också, men att framstå som ett Aberdeenfans på vår läktare - nja det verkade inte så genomtänkt. Alltså tjoade vi lite, vi också. Dottern och jag funderade även på att sjunga lite ur Halmias kampsång från 70-talet (den kanske fortfarande är aktuell, vad vet jag?), en tilltalande trudelutt på den gamla fina melodin "Viva Espana!", fast vi kom på bättre tankar.

Matchen? Tja det var ju ett ihärdigt sparkande hit och sen dit. Emellanåt reste sig alla som en man och jublade - då hade Rangers gjort mål. Vi jublade vi också. En stund senare for alla upp igen och tjoade, då var mål nr 2 inne i Aberdeens målbur.

Fint tänkte jag, nu kan jag det här, så när vi for upp tredje gången så nickade jag förnumstigt och sa "3-0 minsann, finemang!" - fast då förklarade sonen att det  bara var straff, så varför man skulle jubla så mycket då, ja det begrep jag aldrig riktigt. I all synnerhet som straffen gick utanför.

Bakom oss satt en person med ett rikt ordförråd bestående av "fuckin'", "bastards" och "perverts". Dessa tre ord kunde han variera i det oändliga och gjorde så i närmare två timmar. En berömvärd prestation. Sen lärde vi oss också att så fort en moståndare ramlade och såg närmaste död ut så tjoade man "get up you wimp!", men så fort någon så mycket som petade på en Rangersspelare så röt hela publiken som en hungrig tiger. Det var mycket enkelt, svart eller vitt, inga besvärliga gråzoner och livet var liksom så enkelt och enögt som tänkas kunde.

Och sen, ja sen var det bara att stå i en jättelång tunnelbanekö, för det där med taxi, det kunde man glömma. En ganska intressant erfarenhet, det tycker jag nog.

Fast jag förstår fortfarande inte varför man skulle upp och tjoa för en straff?

Livet?

... det bara snurrar på i rask takt. Typ.

Alltså... det är något som är konstigt...

Märker ni? Förundras ni? Hörs det små dunsar av hakor tappade i golven?

Jamenvadå, vad menar hon? undrar ni kanske? Måste hon tala i tungomål, komma med intrikata frågor, kan inte människan bara tala ur skägget?

OK, titta på klockan. Notera: 23.01. Jag är vaken. Jag bloggar. Och det är miss-i-nassen. Åtminstone är det mitt i natten enligt mitt sätt att se på saken. Hunden har gått och lagt sig. Maken har trasslat in sig i oerhört spännande läsning om de gamla sumererna och går icke att talas vid, och jag, jag sitter här i köket. Vaken. Nästan pigg! Jag kan hålla med om att detta kanske inte kan anses omstörtande, överraskande och omvälvande enligt normal standard men i det här hushållet är det snudd på revolutionärt att jag är vaken så här dags.

Och inte nog med att jag bloggar. Jag har photoshoppat också. Utan att få hysteriska anfall, kasta saker i golvet och svära så att tungan svartnat. Jag har visat berömvärd återhållsamhet, ja nästan betett mig på ett moget och vuxet sätt som svarar mot min ålder.

Och på tal om tungomål så har jag minsann varit kulturell ikväll också. Igen! Jojomensan, maken och jag cyklade ner till Filosoficirkelns föredrag. - Tänker du somna den här gången också? undrade maken mer ofinkänsligt än vad som kanske önskats. Åt detta fnös jag bara och cyklade iväg.

Kvällens föredrag hölls av Ola Wikander, en makalöst begåvad 28-åring som doktorerar i Gamla Testamentets Exegetik och bara det låter ju som om man skulle somna på stört. Men se det gjorde man inte, för hans föredrag Hur de levande språken minns sitt eget ursprung var så rasande bra, välformulerat och intressant att man blev grön av avund för att man själv inte är lika begåvad. Varför kan inte jag tala på sanskrit till exempel? Eller rassla ur mig något på ugaritiska? Komma med en liten lustighet på hettitiska? Ja, jo, visst kan jag klämma ur mig "an, auf, hinter, in, neben, unter, vor, zwischen", men är det särskilt spirituellt? Känns det särskilt lärt?

Nä, nu är det nog dags att dra sig mot sängen. Man behöver ju sin skönhetssömn. Och som nattlektyr kunde man ju då läsa lite grammatik, så man kunde slå omvärlden med häpnad. Fast nu är det ju så att det här huset lider av en sorglig brist på såväl ugaritiska som hettitiska grammatikor så omvärlden får nog vänta ett tag till.

Man lär sig mycket när man har hund

Saker som man inte visste förut. Till exempel att när man går ut en tidig novembermorgon och mörkret ligger tungt, så ska man inte deppa för det, ånej. Innehåller bara tillvaron bara frostiga löv så stiger livsandarna radikalt. Man sprätter så det står härliga till. Man rullar sig så det frasar och pälsen blir full av frostkristaller. Man gör tjurrusningar.

Måste erkänna att jag känner mig lite småtrist när jag bara står vid sidan om och tittar på.

Lördagssummering

Nu är ju i och för sig lördagen inte slut än, men om folk kan skriva sina memoarer i 30-årsåldern så kan väl jag summera en lördag vid sisådär halvfem-tiden?

Planerna för lördagen var som följer; efter en hurtig morgonrunda golf skulle jag städa växthuset. Röja en garderob. Gå långpromendad med liten huligan. Pussa på maken. Jobba lite med det som försörjer hunden med hans dagliga frolic och maken och mig med en eller annan boeuf bourgoginon. Flitig som ett bi skulle jag vara hela långa dagen. Dessemellan tänkte jag sticka liten vante, damma liten hylla, osv intill tidens ände.

Facit såhär i halvlek är som följer;

- golf? Tja det regnade ju imorse och nån måtta får det vara på hurtbulleriet. Spela golf i regn - skulle inte tro det va.

- Städa växthuset - nja, jag har ju i alla fall varit inne där och tänkt att snart, snart ska jag röja. Städa. Beskära. Fast inte just idag.

- Långpromenad med liten huligan? Check!

- Pussa på maken? Jajamensan!

- Jobba lite? Nja, mja, alltså... imorgon är ju också en dag!

Resten? Alltså, hm... flitig som ett bi? Finns det inte drönarbi? Och det, det känner jag är dagens etikett på mig. Flitig som ett drönarbi, således.

Å andra sidan har Huliganen och jag hunnit med att besöka min far och dricka kaffe hos honom. Och låt vara att jag är partisk, men jag blir faktiskt så himla rörd över hur Huliganen beter sig mot pappa, det är som om han kände att här får man liksom tassa fram fint, man får visserligen tigga vid bordet, men inte hugga som en gam efter bjudna småbitar, man hoppar inte, skäller inte, beter sig inte som en Hund med Attityd, utan som en blid och vänlig liten vovve. Åh, jag blir så varm om hjärtat!

Sen har jag ju också låtit mig fortbildas om stenåldern av maken som pluggar som den välartade skolgosse han är, och som dessutom känner ett stort och påträngande inre behov att även upplysa sin fru om allt han lärt sig. Tänk så praktiskt - nu blir det två utbildningar till priset av en, kan man säga.

Och snart, snart ska vi på middag hos goda vänner - och det ska bli alldeles väldigt trevligt. Det tycker vi alla, inte minst Huliganen som blir skamligt bortskämd av värdparet. Så nu är det alldeles strax dags att gå och göra sig vacker - det tar ju sin tid numera.

Det finns ett paradis

Och dess namn är Nexium. Halleluja.

När man blir lite kallsvettig

Huliganen har liksom inte varit riktigt på hugget den senaste tiden. När så igår det otänkbara hände att jag öppnade kylskåpet och tog fram osten och upptäckte att det inte satt en Huligan vid min sida som hypnotiserande stirrade på sagda ost, ja då var det bara att ringa veterinären. Här anades ugglor i mossen!

Med tanke på hur Huliganen uppträdde i väntrummet på Djursjukhuset förra gången, beslöt jag mig för att uppsöka en annan lokal veterinär. Dessa, intet ont anande, bjöd oss välkomna.

Eftersom Huliganen varit lite trött, lite stel och dessutom har pålagringar i ett bakknä var det ju där man skulle börja. Fast först skulle ju tempen tas... nej det blev ju fel, först skulle vi liksom gå in och anmäla oss. Huliganen kastade en misstänksam blick genom dörren och beslöt raskt att dit in tänkte han inte gå. Ånej. Men jag är trots allt starkare, så jag baxade in honom, och han lät omgivningen veta vad han tyckte om såna övergrepp.

Sen skulle tempen tas. - Här pillar ingen i min rumpa! sa Huliganen och knep med svansen så hårt han kunde. Det är faktiskt märkligt hur hårt man kan knipa med en sån liten svansstump. Med förenade krafter bände jag och veterinären upp svansen och tog tempen. Vilket var bra, ty nog hade han feber.

Därefter skulle hjärtat lyssnas på. Då flåsade han så mycket så veterinären kunde inte höra hjärtat, men vi enades om att det nog var starkt och slog som det skulle, för annars hade han väl dragit på sig en hjärtinfarkt med tanke på hur han uppträdde?

Sen skulle det klämmas, bändas och kännas. Det gick inte hem, kan jag ju säga. Men bedömningen är att han förmodligen har fått lite mer artros. Svårbedömt eftersom det är svårt att liksom känna på någon som stretar emot av alla krafter. (Vid det här laget log jag ett blekt och urskuldande leende och sa att vi borde nog ha tränat mer på det här... varpå veterinären, denna underbara kvinna, log tillbaka och sa att hon sett mycket värre uppträdande. Det kan ha varit enbart som tröst, men jag valde att inte forska vidare i frågan).

Tja och sen var det ju tassundersökning, eftersom Huliganen även visat irritation över baktassarna. Ett lite sår hittades som skulle rakas och undersökas, och dessutom skulle skrapprov tas - jag drar en barmhärtighetens slöja över hur detta avlöpte. Låt mig bara säga att jag visade mig mycket starkare än man kunde trott, och att jag alls inte behöver gå på någon workout den närmaste tiden.

Sen var det väl bara blodprovstagning kvar, och uppträdet när sköterskan skulle raka frambenet fick denna härdade kvinna att fnissa, och lite lättsamt säga att "äsch bara det går hål och blodet rinner så blir jag nöjd". När det väl var dags ta blodprovet, däremot, ja då stod Huliganen exemplariskt stilla och tyst. Synnerligen oväntat, men jag måste säga att det var inte desto mindre uppskattat.

Sen fick Huliganen komma ner och andas ut.

Och sedan var det jag som blev lite kallsvettig när jag fick se räkningen.

Om två veckor ska vi dit igen. Det ser vi inte fram emot.

Ingen direkt fotomodell

På mitt jobb har vi som tradition att vartannat år ta en gruppbild och skicka ut som  julkort. Jag är helt säker på att folk blir till sig av förtjusning över att se diverse mer eller mindre skäggiga konsulter och konsultinnor på ett halvtaffligt julkort.            

Fast nu är det ju så lyckligt att man behöver faktiskt inte titta på diverse människor, man kan ju vila blicken på en liten Huligan i stället. Jo för han är med. - Klart Huliganen ska vara med, säger VD och ser ut som om något annat inte kunde komma på fråga. (Är det konstigt att jag tycker att vår VD är en rackarns trevlig VD?)

Hade man nu haft en hund av normalmodell så hade den väl suttit still och fint och sett så julig ut som allra helst. Nu har man inte det. Man har en hund som fräser; - ska'ru sätta röd rosett på mig?! Nähä, det går jag inte med på!

Man fångar vant in hunden och applicerar en rosett. Hunden rymmer omedelbart och försöker krafsa av sig rosetten. Han var runt som en guttaperkaboll och snart fladdrar skrynkliga sidenband som fanor efter honom. Man fångar in igen, och knyter dubbelknut.

Sen ställer man upp sig. Eftersom längden på medarbetarna varierar från 2.01 till ca 30 cm över havet blir det svårt att få med alla. Själv tycker jag ju att diverse ben och en fullstor Huligan hade räckt, men den allmänna meningen tycks vara att ansikten också ska synas. Alltså lyfts Huliganen upp på ett bord i labbet och får sitta främst av alla. Huliganen tjurar över att sitta där i rosett och vägrar titta in i kameran. Sen försöker han rymma igen, och vi har diverse bilder där matte håller ett stadigt tag i en trilskande vätte.

Vi grupperar om oss. Nu sitter jag på en stol med Huliganen i famnen. Huliganen tycker inte att detta är något vidare bra heller, och hänger som en slingrande boa constrictur i min famn, ihärdigt sprattlande för att komma loss (sprattlar boa constrictorer månne?). Då försöker jag ställa mig med honom i famnen, men med hjälp av en välriktad spark i magen (min alltså), kommer han loss och vägrar sedan eftertryckligt att vara med på bild. Rosetten är en sorglig, skrynklig trasa vid det laget och VD bestämmer att nu har vi tagit så många bilder att vi måste ha fått någon som kan duga.

Det är nog tur det finns photoshop.