Jag anser mig vara en åtminstone genomsnittligt modig person. I vissa lägen rentav rysligt modig. Detta gäller dock inte högst upp i en slalombacke, där jag raskt omvandlas till en knäskakande fjolla med dödsångest i blicken. Inte heller med annat som inbegriper fart. Och balans. Och fart.
Sa jag 'fart'?
Men annars så; jag tampas med de flesta av tillvarons förtretligheter utan att darra på manschetterna. Ni skulle bara höra när jag vägrar vika ner mig för revisorerna till exempel.
Hypokondrisk är jag nog inte heller så värst. Om man bortser från att jag blir ljusviolettsmutsgul i ansiktet och börjar hyperventilera så fort någon nämner ordet gastroskopi. Min fasta övertygelse är att varje människa har ett visst mått gastroskopier att genomlida i sitt liv och att jag har fått min beskärda del med råge.
Men annars så; stick mig med nålar. Skär i mig med skalpeller. Tryck ner slangar genom näsan. Ge mig rälig medicin. Kör en potatisskalare genom handen (det har hänt, tro mig). Allt tar jag med upphöjt lugn.
Men inte nu. Inte när det är Huliganen som ska till veterinären och sövas. Tassar ska kontrolleras noga. Tandsten ska rensas, nu när han då ändå blir medgörlig och lätthanterlig så att säga.
Detta tar jag inte med jämnmod. Jag förvandlas till en superhundhypokondrisk matte som oroar sig för att vovven inte ska vakna upp till sitt vanliga gapiga och underbara jag.
Om en halvtimme ska vi vara där. Och jag har redan börjat hyperventilera.
Huliganen? Han tar det med knusende ro, mest förgrymmad är han över den uteblivna frukosten och, värst av allt, den uteblivna ostskivan som är den dagliga tilldelningen.
Tumhållning önskas! Så att mina nerver överlever det här, menar jag.
TUMHÅLLNING PÅGÅR!!
SvaraRaderaJapp, här hålls det tummar med! Men du är inte ensam, om det kan vara till någon tröst. Jag brukar hålla på att svimma när jag är hos veterinären med hästarna... Moget...
SvaraRaderaTack Annika, dig kan man lita på!
SvaraRaderaAngela, det där med att åka med hästen till veterinären, det är ju nästan ännu värre - då skulle man oroa sig för själva transporterandet också. Så det där med svimfärdigheten, det känner jag igen och har stor sympati för!
Först klippte vi alla klor. Sen beordarade jag: avdelning tumhållning. Och nu håller vi massor av tummar och tår och allt möjligt tills annat kommando ges. Du kommer att klara det här, Irene! Och förresten, klappa Huliganen och säg att vi tycker att han är duktig som kan hålla sig cool med en svimfärdig, hyperventilerande matte runt benen.
SvaraRaderaJag haller tummarna allt vad jag kan! Nar far du hem den lille gapige saken igen?
SvaraRaderaBitte; ja Huliganen är onekligen duktig, det har du rätt i. Kan inte vara lätt, med en sån matte...
SvaraRaderaEmelie; Huliganen är åter där han ska vara, på plats i hemmet!