Nu har jag vidgat mina vyer

Det bör man ju göra sägs det. Inte bara köra på i gamla hjulspår, jobbajobbajobb... hundenhundenhunden...lite vinåmatåvinåmat....rosor...yadayadayada. Så kan man ju inte ha det! Nej, här behövde banas jungfrulig mark, här behövdes vidgas vyer och ges sig ut på nya äventyr.

Således beslöt denna dådkraftiga kvinna att gå på fotboll. Ja alltså, ska jag vara skrupulöst och petnoga ärlig så var det ju inte min idé. Snarare makens och sonens. Men eftersom jag är en sån där öppen och gränslös person så hakade jag ju på. Och skulle jag lida...äääähhh... gå på fotboll menar jag, ja då skulle minsann dottern också det.

För att börja från början så skulle alltså Huliganfamiljen (- 1 st Huligan) åka till det vilda landet Skottland för att hälsa på kemistiska dottern. Denna begivenhet skulle alltså förgyllas av lite fotboll. Närmare bestämt Glasgow Rangers mot Aberdeen. Medge att det pirrar lite i magen nu!

Sagt och gjort, vi hejdade alltså en taxi och sa hurtigt "min bäste droskchaufför, kör oss bums till Ibrox-stadium, fast släpp först av oss på en trevlig pub därstädes". Dvs vi lät dottern, som behärskar det vilda inhemska tungomålet stå för själva instruktionerna.

Chauffören tittade tveksamt på Huliganfamiljen och lät sedan förstå att det fanns nog inte så många trevliga pubar där i området som passade för en välartad skånsk familj, men han släppte välvilligt av oss vid ett hotell där fansen samlades i stora horder före matchen.

Vi inmundigade en eller annan öl och en eller annan irländsk cider. Något bekymrade blev ju jag och dottern när det visade sig att vi båda var iförda gröna tröjor - en avgjord fadäs i det blåaste blåa av Rangersland. Grönt - det är ju Celtic det. Inte bra. Men vi såg väl så menlösa och beskedliga ut att det hela ändå avlöpte väl.

Sen traskade vi och 49 996 andra personer till stadium och parkerade oss på anvisad plats. Och det vill jag bara ha sagt, att jag har minsann varit på fotboll förr, jojomensan. Halmia någon gång på 70-talet. Inte var det några 50 000 åskådare där, itne. Och inte sjöngs det så högljutt och tjoades så frejdigt.

Vi insåg att här, här gällde det att heja på Rangers. Aberdeens anhängare satt nämligen i en hörna för sig, väl bevakade. Nog för att de lät de också, men att framstå som ett Aberdeenfans på vår läktare - nja det verkade inte så genomtänkt. Alltså tjoade vi lite, vi också. Dottern och jag funderade även på att sjunga lite ur Halmias kampsång från 70-talet (den kanske fortfarande är aktuell, vad vet jag?), en tilltalande trudelutt på den gamla fina melodin "Viva Espana!", fast vi kom på bättre tankar.

Matchen? Tja det var ju ett ihärdigt sparkande hit och sen dit. Emellanåt reste sig alla som en man och jublade - då hade Rangers gjort mål. Vi jublade vi också. En stund senare for alla upp igen och tjoade, då var mål nr 2 inne i Aberdeens målbur.

Fint tänkte jag, nu kan jag det här, så när vi for upp tredje gången så nickade jag förnumstigt och sa "3-0 minsann, finemang!" - fast då förklarade sonen att det  bara var straff, så varför man skulle jubla så mycket då, ja det begrep jag aldrig riktigt. I all synnerhet som straffen gick utanför.

Bakom oss satt en person med ett rikt ordförråd bestående av "fuckin'", "bastards" och "perverts". Dessa tre ord kunde han variera i det oändliga och gjorde så i närmare två timmar. En berömvärd prestation. Sen lärde vi oss också att så fort en moståndare ramlade och såg närmaste död ut så tjoade man "get up you wimp!", men så fort någon så mycket som petade på en Rangersspelare så röt hela publiken som en hungrig tiger. Det var mycket enkelt, svart eller vitt, inga besvärliga gråzoner och livet var liksom så enkelt och enögt som tänkas kunde.

Och sen, ja sen var det bara att stå i en jättelång tunnelbanekö, för det där med taxi, det kunde man glömma. En ganska intressant erfarenhet, det tycker jag nog.

Fast jag förstår fortfarande inte varför man skulle upp och tjoa för en straff?